Ingår i temat
Den mätbara skolan
Läs senare

PISA – en maktfaktor i skoldebatten 

Finland i världstopp – och Norge långt ner på listan. På några få år har PISA, som jämför och rankar nationer, blivit ett begrepp i skoldebatten. Hur kommer det sig att de nordiska länderna, trots att de på många sätt har likartade skolsystem, får så skilda resultat?

22 Maj 2005

Under ett par dagar är det som om våren försöker att bryta igenom i Oslo när pedagogforskare från hela Norden samlas för att inleda sin årliga forskarkonferens. Men kylan återtar snart sitt grepp och driver vindpinade delegater mellan de olika byggnaderna i Campus Blindern för att delta i seminarier och nätverksträffar. 

Har du tänkt på hur få punkter i det digra programmet som har handlat om PISA, frågar professor Michael Uljens när vi på konferensens sista dag slår oss ner i en soffgrupp en trappa ned i universitetets stora entréhall. 

Under en dryg vecka har jag intervjuat mig igenom den nordiska politiska nivån, skolmyndigheter och forskare som på olika sätt är involverade i PISA-projektet för att försöka få en bild av hur de omdebatterade undersökningarna påverkat skoldebatten i de nordiska länderna. 

I OECD:s stora studie PISA (Program for International Student Assessment) undersöks 15-åringars förmågor och förståelse inom läsning, matematik och naturvetenskap tillsammans med ett antal bakgrundsfaktorer. Två undersökningar – 2000 och 2003 – har genomförts hittills och i den senaste tillfogades problemlösning som ett nytt område. 

PISA ingår i en strategi att harmonisera skolsystemen
PISA är bara en av många internationella undersökningar som avser att värdera och jämföra skilda aspekter på olika länders utbildningssystem. Från 1960-talet och framåt genomfördes några få undersökningar med inriktning på framför allt matematik och naturvetenskap. Men från 1990- talet formerade de sig likt ett radband: TIMSS, PIRLS, TREND, Civic, IALS, PISA. Och nya undersökningar är på gång. 

Det är ingen tillfällighet att det är under 1990-talet som det tar fart. I västvärldens framväxande så kallade kunskapssamhällen är skola och utbildning viktiga inslag i den internationella konkurrensen. Det är inte heller någon tillfällighet att OECD – som är en organisation för ekonomiskt samarbete och utveckling – ger sig in på utbildningsområdet, menar Michael Uljens som är verksam vid Åbo Akademi. 

– Det som PISA undersöker är ju vad de anser att skolan ska producera för kompetens. Och det är nyttoorienterad och arbetslivsanpassad kunskap  – och målet är att gynna ekonomisk utveckling.  

PISA är ett exempel på en marknadsorienterad och nyliberal utbildningsfilosofi, hävdar han. Genom att arbeta med rangordning och medeltal som redskap provocerar man fram en konkurrens men också en politisk dialog mellan de deltagande länderna. 

– När man rankar länder på det här sättet så är det ju av logisk nödvändighet så att hälften av länderna alltid hamnar under medeltalet. Oavsett hur bra de klarar sig. 

Undersökningen säger ingenting om hur bra ungdomar når det som respektive lands skolsystem strävar att utveckla, inte heller vad exempelvis medborgerlig kompetens är. Skulle man lägga fast en sådan norm och låta den utgöra måttstocken, menar Michael Uljens, så skulle kanske flertalet länder klara normen – och på sikt till och med alla länder. Därför är man inom OECD väldigt noga med att inte sätta en sådan norm utan i stället trimma in nationerna i, vad han kallar, en konstant hetsjakt. Alla länder måste hela tiden bli bättre – för oavsett hur bra de blir så får de aldrig bli färdiga. 

– Folk ska trampa omkring i ekorrhjulet tills de stupar. 

PISA ingår i en strategi för att harmonisera de olika nationernas utbildningssystem med varandra, hävdar Michael Uljens. Harmonisering och standardisering behövs för att underlätta ekonomiskt samarbete. Och denna bakomliggande utbildningspolitiska filosofi i PISA är nästan inte alls framlyft, anser han. I stället tenderar diskussionen att landa i en oro över egna dåliga resultat eller grannländers goda resultat. 

Så skilda resultat – trots stora likheter
Ser man till de nordiska PISA-resultaten framträder en intressant bild. Finland, Sverige och Norge lägger sig som tre parallella linjer i en grafik – och med Danmark och Island studsande lite upp och ned. Finland ligger stadigt i den absoluta toppen (trots att man i relation till BNP satsar minst på skolan av de nordiska länderna), Norge ligger runt eller till och med strax under OECD-medeltal (trots att man är det enda nordiska landet med tioårig skola) och Sverige ligger någonstans mittemellan (sådär lagom som sig bör, kanske). 

Så skilda resultat – trots att det finns stora och betydande likheter. Finland, Sverige och Norge har alla sammanhållna, decentraliserade och målstyrda skolsystem präglade av likvärdighet, stort lokalt inflytande och med elevens lärande i centrum. Det borde bädda för ganska jämna resultat i en undersökning av den typ som PISA representerar. 

Men det gjorde det inte – vare sig 2000 eller 2003. Vad beror det på? 

– Jag tror inte att någon trodde att vi skulle hamna i världstoppen, säger Jorma Kuusela som är specialforskare på finska Utbildningsstyrelsen. Skämtsamt beskriver han sin egen roll på skolmyndigheten som ”djävulens advokat” – hans uppdrag är att söka de svaga punkter som kan utvecklas mer i ett skolsystem som just nu höjs till skyarna.

– Men jag trodde nog att vi skulle få ganska goda resultat. 

I Finland har man varit van vid att hämta modeller från andra länder. Nu plötsligt betraktas den finska skolan som modell för andra länder. Det är ovant. Men angenämt, medger han – även om han inte har mycket till övers för rankningslistor av det här slaget. 

– Det här är ingen idrottstävling. 

”Svenskar äro vi icke, ryssar vilja vi icke bli”
Alla jag talar med i försöken att förklara de framstående finska resultaten återkommer till skolans betydelse, lärarens ställning och kvaliteten på lärarutbildningen i det finska samhället. En tradition med djupa historiska rötter i frigörelsen från Sverige och tiden som storfurstendöme. Klämd mellan sina forna svenska härskare och den ryska björnen blev skolan en grundsten i konstruktionen av den finska nationen och identiteten. 

Eller som Michael Uljens formulerar det på klingande finlandssvenska: 

– Svenskar äro vi icke, ryssar vilja vi icke bli – alltså låt oss vara finnar. 

Bara var tionde sökande kommer in på den finska lärarutbildningen som är femårig och ger magisterexamen. Och då är det redan från början gräddan av studenterna som söker. Det är en situation som de andra nordiska lärarutbildningarna bara kan drömma om. Dit söker bara, som någon uttryckte det, medelklassungar som slarvat med sina gymnasiestudier och duktiga flickor från arbetarklassen. 

Jorma Kuusela ser inga tecken som tyder på att den finska läraren ska drabbas av en statussänkning liknande den som drabbat lärarna i de andra nordiska länderna. 

– För ett par år sedan frågade man studenter om deras favorityrke – och det var lärare. Det är ett kulturellt kapital vi ska vårda. 

Den finska undervisningsministern Tuula Haatainen pekar också på skolans, lärarnas och lärarutbildningens starka ställning som en av de främsta orsakerna till Finlands goda resultat. Hon tar emot i undervisningsministeriets nya lokaler i en väldig tegelbyggnad mittemellan Helsingfors partihallar och en bullrande trafikled i Sörnäs. 

– Skolan är högt respekterad i samhället, säger hon. Och föräldrar tycker att det är mycket viktigt att deras barn studerar. 

Tuula Haatainen, som är socialdemokrat och ansvarig för utbildningsfrågorna i den regeringskoalition som består av socialdemokrater, centern och svenska folkpartiet, ser även det decentraliserade skolsystemet som en annan betydelsefull orsak. 

– Vi litar på kommunerna och deras kunskap att ordna utbildningen. Vi litar också på skolorna och lärarna. 

Men decentralisering är inget specifikt finskt fenomen. Och på frågan vad det är utöver det som redan sagts, som skiljer den finska skolan från den svenska eller norska så svarar hon diplomatiskt att man inte hunnit analysera det än men att en sådan analys vore intressant. 

Tuula Haatainen är glad och stolt över de finska PISA-resultaten men påpekar att det finns elever med svårigheter som behöver extra stöd och att det också förs en diskussion om att förlänga läroplikten till 18 års ålder för att fånga upp de ungdomar som hoppar av efter grundskolan. 

Utvecklingsarbetet får inte avstanna, poängterar Jorma Kuusela: 

– Det brukar ju vara en bra regel att inte stå still när det går bra för då klarar man sig inte särskilt länge. 

Hos skolminister Baylan har PISA inte satt några spår
När de svenska resultaten från PISA-studien 2003 skulle presenteras hade redan flera utländska tidningar publicerat ”ligatabeller” som visade att Sverige hade tappat flera placeringar jämfört med 2000. Anita Wester på Skolverket, projektledare för den svenska delen av PISA-projektet, minns fortfarande med häpnad hur hon talade inför döva öron på presskonferensen. 

– Journalisterna ”visste” redan, säger hon. De ville bara inte lyssna när jag försökte berätta att kunskapsmässigt så hade det egentligen inte hänt någonting. 

Det som hade hänt var att ett antal andra nationer hade förbättrat sina resultat. Sverige stod resultatmässigt i princip still och blev därför passerad. Men i media framställdes det sedan som att de svenska resultaten försämrats. 

Och det som verkligen har hänt och som är intressant, menar Anita Wester, är att spridningen i resultaten har ökat – framför allt i naturvetenskap. De bästa har blivit bättre och de sämsta har blivit sämre. En annan sak är att den socioekonomiska bakgrunden nu betyder lika mycket för de svenska elevernas prestationer som i andra länder. 

– Förra gången var vi trots allt nöjda med att det för vår del ändå spelade en mindre roll.  

Ytterligare en sak är att elever som är födda utomlands försämrat sin position jämfört med 2000 medan de i andra länder förbättrat sina resultat. 

– Det är inga dramatiska förändringar, säger Anita Wester. Men det är tendenser som vi behöver vara observanta på.

I en handlingsplan ska Skolverket formulera vilka insatser man anser behövs. PISA ger betydelsefull kunskap, menar Anita Wester, men man får inte fastna i tio-i-topp-listor utan hela tiden ”reflektera, problematisera och försöka se vad det står för”. 

Men hos den svenska skolministern Ibrahim Baylan, som tillträdde strax innan resultaten från den andra PISA-undersökningen presenterades, tycks inte PISA ha satt några djupare spår. Det är uppenbart när jag träffar honom i hans tjänsterum på Drottninggatan i Stockholm.  

Han lutar sig tillbaka, lätt nonchalant, i soffan. Inte en anteckning, inte en rapport har han med sig – bara en pressekreterare med en egen bandspelare. Hans nordiska ministerkollegor har kommit fulladdade med dokument – men utan presssekreterare. 

Att han inte har alla fakta i minnet inser jag redan när jag ställer min första fråga om hans reaktion på de svenska PISA-resultaten och han svarar att han ser allvarligt på att Sverige hade ”en så kraftig nedgång” i matematik och naturvetenskap. Men någon egentlig förändring i de svenska PISA-resultaten skedde, som sagt, inte mellan 2000 och 2003. 

Strax därefter fortsätter han: 

– Positivt var ju naturligtvis också resultaten i engelska, att det är ett språk som går framåt.

Men engelska fanns ju inte med i PISA? 
  – Men i TIMSS fanns det med. 

Nej, TIMSS är matematik och …  
  – Ja, vänta nu. Nu blandar jag ihop det. Det var NU 03. 

Alltså den nationella utvärderingen 2003. I stället inleder han en allmänpolitisk utläggning om sin ambition ”att se till att alla våra elever får en bra utbildning”. 

Den norska självbilden skakades i grunden
Den omstridda norska utbildningsministern Kristin Clemet – som tillhör Høyre och ingår i den borgerliga minoritetsregering som styr Norge – kastades som nyblivet statsråd rakt in den första norska PISA-stormen. 

– Vi gjorde sämre ifrån oss än jag hade förväntat mig, säger hon och lutar sig tungt med armbågarna på högarna av dokument hon har framför sig. 

Inte en gång under samtalet söker hon stöd i sina papper – hon kan PISA på sina fem fingrar. Och det kanske inte är så konstigt. I Norge har studierna väckt en våldsam debatt och satt självbilden av det rika lilla landet i norr med en av världens bästa skolor i rejäl gungning. PISAdebatten har bidragit till bland annat en stor samlad lässatsning och att ett nationellt kvalitetsutvärderingssystem till slut utformades efter många års diskussion. Och de flesta jag pratar med menar att de kontroversiella nationella prov som införts är en direkt konsekvens av PISA. 

De nationella proven har orsakat en bitter strid mellan utbildningsminister Clemet och de norska läraroch elevorganisationerna. Det sätt som de har genomförts på har ifrågasatts och elevorganisationerna uppmanade till och med till bojkott – en aktion som fick utbildningsministern att hota med uteblivna betyg för dem som inte deltog. Den stora stridsfrågan har gällt offentliggörandet av resultaten. 

Kristin Clemet försvarar proven men medger vissa brister: 

– Informationsarbetet har inte varit bra nog. Det har nog också funnits för höga ambitioner – man har velat få med allt. 

Överhuvudtaget är det ett stort problem inom skolområdet, anser hon, att det finns för många, otydliga och konkurrerande informationsströmmar. Det skapar förvirring och hon vill inleda ett samarbete med kommuner och lärarorganisationer för att göra något åt det. 

– Jag tror man behöver röja upp lite i informationsströmmarna. 

Men du som minister kan ju ändå inte styra debatten? 
  – Nej, det har jag inga intentioner att göra. Men jag önskar att det gick lättare att kommunicera. 

Den stora norska skolreformen i slutet på 1990-talet förde mycket gott med sig, anser Kristin Clemet. Men den innebar en alltför stor fokusering på arbetsformer och för lite på kunskapsmål, tycker hon. Den innebar också att målen i läroplanen blev oklara och att lärarrollen försvagades. 

Genom sitt reformpaket Kunskapslyftet hoppas Kristin Clemet komma tillrätta med det. Det är ett historiskt stort kompetenslyft för lärare och skolledare, påstår hon stolt, och innebär en satsning med ett par, tre miljarder kronor. 

– Kunskapslyftet är en tillitsförklaring till den professionella läraren, deklarerar Kristin Clemet och hoppas att hon ska få fortsätta sitt reformarbete efter höstens norska val. 

Utan ämneskunskaper har man inget att förstå
Reform 97 innebar en stor utmaning för den norska skolan. Genom att ta steget från undervisning till lärande och arbeta med projekt och aktiviteter skulle nya lärar- och elevroller växa fram som var bättre anpassade till dagens samhälle. Den första PISA- undersökningen kom i kölvattnet av det reformarbetet och det är anledningen till att den väckte en sådan debatt, menar Anne-Berit Kavli på det norska Utdanningsdirektoratet: 

– Insikten att vi inte hade nått de mål vi ville gick djupt in i alla som jobbar med skolan. 

Hon tror att det finns en stor enighet om att den norska skolan varit alltför inriktad på organisation och arbetsformer – och alltför lite på lärandemål. Grundläggande ämneskunskaper behöver stärkas. 

– Saknar man ämneskunskaper så har man ju ingenting att förstå när man arbetar i projekt, säger Anne- Berit Kavli. 

I förslaget till ny läroplan som nu är ute på remiss finns också de aspekterna med på ett tydligare sätt än tidigare.

Forskarna Marit Kjærnsli och Astrid Roe i den norska PISA-gruppen vid universitetet i Oslo menar att PISA- studiernas ambition att mäta förståelse egentligen borde passa väl med de pedagogiska idéer som präglat norsk skola i snart ett årtionde. Vi hade nog hoppats på bättre resultat, erkänner de. 

– Det händer mycket i norsk skola, säger Astrid Roe. Det är väldigt mycket aktiviteter och kreativitet – men lite fokus på lärandemål. 

– Att arbeta med projekt och aktiviteter kräver kanske ännu mer av ämneskunskaper och ämnesauktoritet hos lärarna, säger Marit Kjærnsli. 

En orsak till de dåliga resultaten kan handla om inställning, tror de. Att eleverna helt enkelt inte orkar anstränga sig tillräckligt. 

– Det finns en del sådant i norsk skola, säger Astrid Roe. Orkar man inte göra en viss sak så kan man alltid välja att göra någonting annat.  

Men låter inte det mest som en dålig undanflykt? 
  – Vi vet inte riktigt, säger Marit Kjærnsli. Men om det är så – så är ju det ett problem i sig. Och inte något vi kan skylla på utan behöver studera närmare. 

I ett nystartat projekt som kallas ”PISA plus” ska de gå in på klassrumsnivå för att studera hur undervisningen går till och hur kommunikationen i olika ämnen ser ut. Det är ett bra sätt, menar de, att använda PISA för att gå vidare med kvalitativa studier.

De anser båda att det är positivt med en större uppmärksamhet på innehållsfrågorna. Men det får inte innebära pendeln slår tillbaka helt. 

– Vi får inte kasta ut barnet med badvattnet. 

PISA-studiernas stora genomslag beror på att de kan användas av olika aktörer både som en nulägesbeskrivning av skolan och som ett stöd för den egna visionen av framtidens skola, menar Daniel Pettersson som är doktorand vid Uppsala universitet och som i sitt avhandlingsarbete studerar PISA i bland annat media. 

– PISA används för att legitimera eller ifrågasätta den förda skolpolitiken i de olika länderna. 

I den danska debatten hamnade hemspråksundervisningen i blickpunkten efter PISA 2000. Utan egentlig täckning, menar Daniel Pettersson, men den nytillträdda regeringen hade ett avskaffande av hemspråksundervisningen på sin politiska dagordning och tog de dåliga danska läsresultaten som förevändning. 

PISA-studierna håller en mycket hög kvalitet
I Sverige hamnade disciplinfrågorna i fokus i debatten. Det skedde inte i Danmark trots att danskarna hade större problem med bråk och oro i skolan än svenskarna. Och i Norge fördes friskolefrågan in i PISA-debatten med hänvisning till Sverige som hade mer av friskolor – och bättre resultat. 

– PISA fungerar som en argumentationsbärare för det som man redan tror sig veta, säger Daniel Pettersson. För det är ju inte PISA som skapar debatten. Den landar i en redan pågående debatt – och det blir som att hälla fotogen på elden. 

Men PISA demokratiserar också skoldebatten, hävdar han. Resultaten fungerar som underlag för många olika aktörer att gå in i debatten. 

Jämfört med många andra undersökningar så håller PISA en mycket hög kvalitet – och den blir bättre och bättre, anser professor Karin Taube när jag träffar henne i Härnösand bara någon dag efter det att Mitthögskolan under pompa och ståt befordrats till Mittuniversitetet. Hon leder den grupp forskare som är involverade i den svenska delen av PISA- projektet. 

Förberedelserna är omfattande och minutiösa, berättar hon. Varje deltagarland medverkar med att ta fram ett representativt urval skolor, delta i framtagningen av själva mätinstrumentet, alltså formuleringen av de frågor som ska användas och översättas till alla de medverkande ländernas språk samt kontakter med de utvalda skolorna. Hela arbetet sker i intensiv samverkan mellan den internationella och nationella nivån. 

– Vi arbetar i två och ett halvt år för att få det att fungera i tre och en halv timma. 

Efteråt ska resultaten sammanställas, värderas och analyseras. Ett mastodontarbete som till en del måste ske parallellt med förberedelserna inför nästa undersökning eftersom de genomförs vart tredje år.  

– Det är ett enormt jobb, säger Karin Taube. Det hade inte gjort något om man i stället valt att göra det var fjärde år.

Alla artiklar i temat Den mätbara skolan (6)

ur Lärarförbundets Magasin