Ingår i temat
Hjärna eller ogärna
Läs senare

Personlighet eller träning?

Hjärna eller ogärnaUthållighet och inställning pekas allt oftare ut som avgörande för elevers resultat. Men är det verkligen så? Läraren David Didau lyfter i stället fram lärarledd övning och tidig erfarenhet av framgång.

02 Feb 2018
Personlighet eller träning?
Sunny Afternoon (triptyk). 112 x 379 cm, akryl och vinylfärg på bomullspapper, 2016, Foto: Jean-Baptiste Beranger. ©Anna Svensson

På senare tid har den amerikanska psykologen Angela Duckworths rön om karaktärsdraget grit, som brukar översättas med ihärdighet eller uthållighet, lyfts fram som en möjlig väg till skolframgång. Det är en idé lika lockande och optimistisk som den amerikanska psykologen Carol Dwecks teorier om ett dynamiskt tankesätt (mindset).

Som lärare är det lätt att frestas av de möjligheter som de här teorierna ger. Men frågan är om elevens egenskaper och inställning till lärande verkligen ger hela svaret på frågan vad som leder till skolframgång.

Teorin om ett dynamiskt tankesätt utvecklar idén att vår uppfattning om intelligens påverkar hur vi presterar. Den hävdar att elever med ett sådant tankesätt väljer att se sina misslyckanden som en utmaning och möjlighet för att nå framgång senare. De tror helt enkelt att deras förmågor kan utvecklas och utvidgas med tiden om de anstränger sig. För dem är lärandet i fokus för skolarbetet.

David Didau

är en brittisk föreläsare, författare och lärare i engelska. Under våren ges hans senaste bok Klassrumspsykologi ut på svenska. Han driver också en av Storbritanniens mest inflytelserika utbildningsbloggar, The learning spy.

Elever med ett statiskt tankesätt tänker i stället att intelligens är en statisk egenskap. Prestation är i fokus för deras skolarbete och resultat och betyg blir för dem ett kvitto på förmågor som de betraktar som omöjliga att påverka. Carol Dwecks forskning antyder att ett dynamiskt tankesätt leder till bättre skolprestationer medan ett statiskt tankesätt leder till sämre. Hon hävdar också att elevernas skolprestationer kan förbättras om de får undervisning om ett dynamiskt tankesätt. Metaforen ”hjärnan är som en muskel” har visat sig effektiv vid försök som gjorts i samband med Carol Dwecks forskning. Om barn förstår att hjärnans kapacitet kan påverkas genom övning så motiveras de att arbeta hårdare och pröva olika strategier tills de lyckas.

Grit definieras som uthållighet och passion för långsiktiga mål. I Angela Duckworths forskning hävdas att grit är en underliggande framgångsfaktor för så vitt skilda grupper som kadetter vid militärhögskolan, elitidrottare och skolelever i amerikanska stavningstävlingar. Angela Duckworth säger att det inte enbart beror på talang när någon lyckas uppnå svåra mål i livet. Det är i stället ”en konsekvent och fokuserad tillämpning av talang över tid” som ger framgång. Varför skulle man tycka illa om sådana rön?

Trots den rådande entusiasmen för grit har en nyligen gjord metaanalys sått tvivel kring huruvida konceptet tål att granskas eller inte. Forskarna har sett på resultaten från 88 olika studier som involverade mer än 60 000 personer. De kom fram till att grit bara hade blygsamt samband med prestation och starkt samband med personlighetsdraget samvetsgrann. Med detta i åtanke, kan någon lärare tro att elevernas resultat förbättras bara de plockar fram sin uthållighet? Det finns inga starka bevis som tyder på det.

Faktum är att även undervisning om dynamiskt tankesätt har visat sig vara bekymmersamt. Trots den enorma effekt som rapporteras i forskningen, misslyckas många lärare att upprepa det i klassrummen. I Storbritannien visade en studie i projektet ”Education Endownment Foundations’s Changing mindsets” att undervisning i dynamiskt tankesätt inte gav någon ”statistiskt säkerställd effekt på färdigheter i vare sig matematik eller engelska”.

Vidare antyder en rapport om undervisning i tankesätt att mer än 80 procent av de lärare som implementerat Carol Dwecks koncept, misslyckats med att göra effektiva förändringar av elevernas inställning till lärande.

Carol Dwecks förklaring till varför modellen inte verkar fungera som vi kan förvänta oss är det hon kallar för ”falskt dynamiskt tankesätt”. Eftersom det är svårt att invända mot att ett dynamiskt tankesätt är bättre än ett statiskt, vill ingen medge att hen skulle vara ”statisk”. För lärare, som vet mer om de upplevda fördelarna med ett dynamiskt tankesätt än de flesta andra, finns det ett enormt socialt tryck att rätta in sig i ledet. Men att bara säga att du har ett dynamiskt tankesätt betyder uppenbarligen inte att du har det.

Sprout III. 21 x 29 cm, akrylfärg och vinylfärg på bomullspapper, 2016. Foto: Jean-Baptiste Beranger. ©Anna Svensson

Problemet med en teori som bortförklarar alla invändningar är att den blir omöjlig att vederlägga. Det finns inga omständigheter under vilka påståendet inte skulle kunna vara sant. I det senaste försöket att omsätta Carol Dwecks laboratoriestudier i praktiken i klassrummet fann forskare inget stöd för idén att en statisk uppfattning när det gäller basala förmågor är skadlig. Inte heller kunde de slå fast att implicita teorier om intelligens spelar en avgörande roll i utvecklingen av kognitiva förmågor, för barns gensvar på utmaningar eller deras utbildningsnivå. Carol Dwecks svar på studien var en besvikelse. Hon drog slutsatsen att försöken att upprepa hennes omsorgsfulla forskning måste ha schabblats bort.

Men om inte forskare kan upprepa Carol Dwecks studier i klassrumsmiljö, vilken chans har då en genomsnittlig lärare att lyckas med detta? Det kan vara så att Carol Dwecks forskning är helt vederhäftig och ändå inte har någon praktisk tillämpning i klassrummet. Eller så kan det vara så att vi helt enkelt inte vet tillräckligt om barns uppfattning om ansträngning och inställning till sina förmågor för att göra tillförlitliga förutsägelser om hur de kommer att bete sig på lektionerna.

För att sprida lite ljus över några av myterna kring mindset kan det vara till hjälp att se på Gary McPhersons och James Renwicks forskning. 2001 publicerade de en studie av 27 barn som lärde sig spela olika musikinstrument och försökte komma underfund med hur och varför vissa barn förkovrade sig mer än andra under några år. Alla barnen övade, de ansträngde sig så mycket de kunde, var alla motiverade och hade bra inställning. Men alla blev inte bättre i samma takt. Det är frestande att tänka att skillnaden måste ha varit medfödd förmåga. Men forskarna drog faktiskt slutsatsen att det var hur barnen övade som utgjorde den största skillnaden.

Nu är naturligtvis 27 elever ett mycket litet underlag, så vi kan med all rätt vara skeptiska mot att göra några generaliserbara antaganden utifrån den här forskningen. Men som tur är stöds resultaten av en storskalig studie om utveckling av övningsstrategier.

Grit och dynamiskt tankesätt räcker inte. Faktum är att mer övning utan att få resultat sannolikt urholkar uppfattningen om den egna förmågan. Det är inte konstigt att vissa barn lär sig att de ”inte kan matte” eller att ”franska är omöjligt” om de övar på fel sätt. Ännu mer oroande är att om lärare tror att skillnaden mellan framgångsrika och icke-framgångsrika elever är deras karaktärsdrag eller tankesätt, så kan vi skapa en potentiellt giftig cocktail. Det är betydligt mera troligt att ett dynamiskt tankesätt är en följd av upplevd framgång.

Om vi får goda resultat tidigt blir vårt självförtroende oövervinnerligt. Men om vi inte får det – bara en dåre fortsätter att tro att allting är möjligt om verkligheten säger motsatsen.

För att hjälpa eleverna att utveckla sunda uppfattningar om ansträngning och hårt arbete behöver vi hjälpa dem att förbättra sitt sätt att öva. Genom att vara effektiva förebilder kan vi hjälpa barn att förstå hur högkvalitativa prestationer ser ut. Sedan ska vi erbjuda stöttning och stöd för att säkerställa att de ska lyckas, bara för att ta bort stödet så snart som möjligt för att förhindra att eleverna blir beroende av det. När barn väl har erfarenhet av framgång är det rimligt att be dem att anstränga sig. Det spelar ingen roll att deras framgångar bara var möjliga tack vare lärarens stöd.

Bästa sättet att försäkra sig om att barn är förberedda för en osäker framtid är att ge dem grundliga ämneskunskaper som de sedan kan tänka både med och om när de försöker lösa nya problem. Skolresultat hänger troligen mer på kvaliteten när det gäller vad och hur barn undervisas än på svepande generaliserande idéer om karaktär, personlighet eller elevers inställning till lärande.

Litteratur

Credé, M, Tynan, M C & Harms, P D (2017): Much ado about grit: A meta-analytic synthesis of the grit literature. Journal of Personality and Social Psychology, 113(3), 492—511.

Education Endowment Foundation (2015): ‘Changing Mindsets.’

Education Week Research Centre (2016): ‘Mindset in the Classroom A National Study of K-12 Teachers.’

Hallam, S, Tettey, T, Varvarigou, M & Lanipekun, J (2012): The development of practising strategies in young people.

Li, Y, & Bates, T C (2017): Does growth mindset improve children’s IQ, educational attainment or response to setbacks?

McPherson, G & Renwick, J (2010): A Longitudinal Study of Self-regulation in Children’s Musical Practice, Music Education Research.

Alla artiklar i temat Hjärna eller ogärna (12)

ur Lärarförbundets Magasin