Läs senare

Pedagogikprofessorn som bad om ursäkt

Ny kunskap kräver att vi ändrar metoder – utan att skämmas, skriver Tomas Kroksmark.

23 Sep 2016

Det var en gång en ortoped. Hon arbetade på det mest statusfyllda universitetssjukhuset i landet. En dag skrev hon en debattartikel. ”Jag ber om ursäkt för de fatala misstag jag gjorde då jag opererade för hand med skalpell och dessutom förbrukade stora mängder gips på patienter med arm- och benbrott”. Hon vet nu bättre, nämligen att de metoder som användes för 20 år sedan var fel. Nu inser hon äntligen vad vi borde förstått tidigare. Hon ber om ursäkt och skäms.
Det är förstås ingen som tror på den här historien. Professionella har en annan inställning till kunskapsutveckling än den som här presenteras. Inom alla yrken agerar dess företrädare med grund i den för ögonblicket främsta kunskapen för ögonen. Samtidigt vet alla att den dag då det presenteras nya metoder som bygger på nyvunnen kunskap, överger vi oblygt och utan att skämmas allt det gamla av det skälet att nu vet vi bättre. Ingen skulle be om ursäkt för det man gjorde på 1990-talet av den enkla anledningen att vi inte visste då vad vi vet nu. Ingen skulle heller skämmas för att vi i astronomiundervisningen före 1543 meddelade att solen kretsar kring jorden.

Men nu har en professor i pedagogik bett om ursäkt för det han undervisade om för 20 år sedan. Den skamfulle professorn heter Jonas Linderoth. Ursäkten tycks bygga på ett antagande om att vi nu vet det vi också vet i framtiden, att kunskap inte utvecklas och förändras.

En fråga blir nu vad Linderoth kan om sitt ämnes historia och om forskningsläget på 1990-talet. Vems kunskaper var det som han undervisade om? En annan fråga är om han själv tror på att förhållandet mellan forskning om undervisning och lärares faktiska genomförande av sådan vandrar en oproblematisk och gemensam väg. Är det möjligt för en enskild forskare att påverka en hel yrkeskår? De flesta studier visar tvärtom att läraryrkets forskningsanknytning är svag och att lärare i allmänhet är tveksamma då det gäller att okritiskt införa nyheter i undervisningen. Men det kanske mest uppseendeväckande med Linderoths avbön är att han ber om ursäkt för reformer som han själv inte är ansvarig för. Han har okritiskt traderat det som andra hävdat är den bästa pedagogiken.

Vi har nu kunnat ta del av en professors avbön för saker han gjorde för 20 år sedan. Klädsamt, kan tyckas, men i grunden ett flagrant uttryck för bristande kunskaper i och ödmjukhet inför frågan om hur kunskapsutveckling sker i vårt samhälle och inom forskningen.

ur Lärarförbundets Magasin