Läs senare

På barnens sida

PorträttetLappland, Skåne, Libanon. Varhelst Lars H Gustafsson har verkat är det alltid med barnens bästa för ögonen.
– Det handlar om att verkligen samtala med barnen och höra deras egna upplevelser, säger han.

Med rätt stöd är det fantastiskt att arbeta med nyanlända barn, tycker Lars H Gustafsson. Foto: Robert Blombäck

Det är i början av 1980-talet. Lars H Gustafsson sitter i ett skyddsrum i Beirut. Eller, något skyddsrum är det egentligen inte. Grannarna har trängt ihop sig i källartrappan med vattenflaskor och en radio. I kvarteret utanför pågår tung granatbeskjutning. Huset bredvid har just blivit totalförstört.

Där i trappen är Lars H Gustafsson på allvar rädd för att dö. Men för flickan som sitter bredvid honom är inte döden det värsta. Hon är fullt medveten om att hon kan dö – det är ju krig. Det värsta hon kan föreställa sig är att hennes mamma och pappa dör, syskonen, och att hon blir lämnad ensam kvar.

– Vad gör jag då, frågar hon. Vad gör jag då?

Trots att barn har varit med om saker som man inte kan föreställa sig så blir jag ofta tagen av deras överlevnadskraft.

Flickan ber. Men inte till den Allah som de vuxna ber till, berättar hon. De vuxna tror att han ska kunna få ett slut på kriget men det tror inte hon. Hon ber för att Allah ska finnas vid hennes sida, inte lämna henne.

– Hon trodde på en svag gud som inte förmår, men som ändå finns där, som är närvarande – jag blev väldigt gripen av det sättet att tro.

Livets start och slut är Lars H Gustafssons ämnen. Vårdandet ligger alltid nära, även när föremålet för om- sorgen inte är en äkta bebis. Foto: Robert Blombäck

Lars H Gustafsson har alltid stått på barnens sida. Som ung provinsialläkare i Hede tyckte han att mötena med barnen var det som var allra roligast. Och efter att han skrivit en uppmärksammad vetenskaplig artikel om sjuka barn i glesbygd startade karriären som barnläkare.

Under åren har han dessutom debatterat, föreläst och författat. Sedan i mitten av 1970-talet har det blivit ett 25-tal böcker, många med fokus på samspelet mellan barn och vuxna. Som pensionär är han fortfarande starkt engagerad och aktiv. Men han försöker trappa ner på föreläsandet, inte minst för att få mer tid för barnbarnen, och numer ser han sig själv främst som författare.

Bara förra året gav han ut tre böcker. I en av dem, Relationsrevolutionen, tar han ytterligare ett nytt tag om den humanistiska barnsyn som har präglat hela hans karriär. Som titeln antyder är det relationen som står i fokus. Lars H Gustafsson skriver om vikten av en god och tillitsfull relation mellan barn och vuxna, eller som han ser det, mellan jämlika individer.

– Vi vuxna måste lyssna på barnen, ta in deras perspektiv och visa intresse för vad de kan tillföra. Barn är lika mycket människor som vuxna. Men det är vi vuxna som måste ta ansvar för besluten.

Skrivandet är viktigt för Lars H Gustafsson. Han behöver ha något bokprojekt att gå och fundera på, det fungerar som ett slags terapi.

– Jag är ganska rörig men när jag skriver ser jag hur jag tänker, berättar han när vi träffas i en hotellobby i Stockholm.

Han är nyligen hemkommen från en resa till Malta. För att hålla humöret och D-vitaminhalten på en positiv nivå reser han till solen ett par veckor varje höst och vår och passar samtidigt på att få en längre sammanhängande skrivtid. Förutom barn och barnuppfostran är det ofta de stora livsfrågorna som upptar tankarna. 2014 kom Det blå arkivet, en bok om döden. Kan man förbereda sig för döden? Ska man göra det? Hur mycket ska man prata med sina barn om döden?

Lars H Gustafsson

Foto: Robert Blombäck

Bakgrund: Barnläkare, docent i socialmedicin, författare, föreläsare.

Uppdrag: Sitter i Barnombudsmannens expertråd och i en expertgrupp som är knuten till Unicef i Sverige. Gudstjänstvärd.

Bor: Lägenhet i Lund.

Ålder: 75 år.

Familj: Åtta barn, nio barnbarn, livskamraten Gunnel.

Förebilder: Barnen jag möter.

Musik: Jag har en flygel kvar från Agnetas familjegård. När jag är hemma spelar jag lite grand varje dag. Det är viktigt för mig.

Lars H Gustafsson har själv upplevt döden på nära håll. För 13 år sedan dog hans fru

Agneta i en bilolycka och han stod plötsligt ensam med fyra tonårsbarn. Han beskriver det som en hemsk period. Men inte oväntat tror Lars H Gustafsson på att prata med sina barn och barnbarn om allt, även om döden.

– Det var väldigt bra för mig och för samtalen med mina barn att skriva den boken. När man kommer upp i min ålder kan det vara bra att ta upp de här frågorna och fundera över dem. Så kan man ägna sig åt att leva sedan.

1987 kom boken Barn i krig som han bland andra skrev i samarbete med sin fru Agneta.

De träffades i Beirut då Lars H Gustafsson jobbade för Rädda barnen med projektet För barn i krig. Hon var barnpsykolog och när de kom tillbaka till Sverige och Lycksele byggde de tillsammans upp en modell för ett kommunalt flyktingmottagande. Arbetet gick under namnet Lyckselemodellen och fick spridning över hela landet.

– Det var svårt att lämna Beirut och de barn vi lärt känna där men när vi var tillbaka i Lycksele så kom de libanesiska flyktingarna dit och det var ju en bonus, säger Lars H Gustafsson och ler åt minnet.

Grundtankarna i Lyckselemodellen lever kvar än i dag och handlar om vikten av det första mottagandet. Genom att samordna socialtjänsten, barnpsykiatrin, flyktingsamordnaren och skolan redan från början undviker man dubbeljobb och familjerna slipper berätta sin historia flera gånger för olika personer. En väsentlig del är att prata med barnen.

– Det handlar om att verkligen, på ett kvalificerat sätt, samtala med barnen och höra deras egna upplevelser. Sedan kommer man överens om vad som ska föras vidare till skolan så att de har en bra bild när barnen kommer dit.

Förra året skrev Lars H Gustafsson, tillsammans med några kollegor, ytterligare en bok i ämnet, Möta barn på flykt, och det är bland annat med den som utgångspunkt han nu åter rest landet runt och föreläst. Han känner ett enormt sug efter kunskap om de här frågorna ute i kommunerna. Dagen innan vi möts i Stockholm har han varit i Växjö och pratat för rektorer från södra Sverige.

– Jag betonar alltid vikten av att ge lärarna det stöd de behöver. Ska lärarna orka måste de ha sin arbetsledning med sig och också någon som tar hand om dem och säger att de kan göra något annat en stund. Har man inte uppbackning så orkar man inte. För det här är tufft.

Har man å andra sidan ett bra arbetslag, ett kvalificerat elevhälsoteam och stödjande rektor så kan arbetet med de nyanlända barnen vara en fantastiskt spännande och rolig utmaning, menar Lars H Gustafsson och påpekar att skolan redan har stor erfarenhet av att möta barn som varit med om svåra upplevelser.

– Om vi använder de kunskaper vi redan har och lär oss samarbeta bra, med varandra inom skolan men också med andra aktörer som socialtjänsten, barnpsykiatrin, kyrkan och föreningslivet – ja då kan vi både vara till stor hjälp för de här barnen och samtidigt få kunskaper som vi kan använda också i andra sammanhang.

– Under de första åren är det de traumatiska upplevelserna som barnen varit med om i hemlandet och på vägen hit som spelar roll för hur de mår. Men går du fram tio år i tiden är det hur vi tog hand om dem och hur förskolan och skolan funkar som är den viktigaste faktorn.

Vi har stora möjligheter att vända även ogynnsamma livskurvor till något positivt. Det är den stora utmaningen men också den stora möjligheten.

Lars H Gustafsson säger att han som varit med så länge har fått tillräckligt mycket bekräftelse på att det är så här det fungerar. Han har träffat barn som han varit djupt bekymrad över. Tjugo år senare har de ett bra liv.

– Då har jag tänkt, hur gick det till? Jo, det gick. Och ofta pekar de på att det var en lärare, en person, som gjorde skillnad.

När man som Lars H Gustafsson upplevt så mycket sorg och ondska, både på det personliga planet och i yrkeslivet, är det för många ett naturligt steg att bli ateist. För hur kan man tro att det finns en Gud när världen ser ut som den gör? Men även om han under många år var ganska likgiltig till gud så har tron alltid funnits i bakgrunden. Hans mamma var kyrkvärd och socialt engagerad i både Röda korset och Rädda barnen. Själv var han organist i en liten kyrka under hela studietiden och som barn och tonåring hade han nog en tro, även om den var som han säger ”ganska oreflekterad”.

– För min del var det de krigsdrabbade barnen, som den libanesiska flickan i källartrappan, som fick mig att omformulera min tro. Jag tror inte att det finns en gud som kan fixa allting men jag har en upplevelse av någon som burit mig igenom allt det jag varit med om.

Då och då får Lars H Gustafsson frågan om han ändå inte blir deprimerad av att jobba med de mest missgynnande barnen i samhället, med barn som sett krig, våld och besinningslös ondska. Men då påminner han om att det finns mycket som är bra och positivt som vi också behöver få höra om för att inte trubbas av.

– Jag har träffat så många människor, inte minst i lokalsamhället, som gör ett fantastiskt jobb, som när till exempel Röda kors-ungdomar satte upp en förbandsplats direkt efter en bilbomb. Och trots att barn har varit med om saker som man inte kan föreställa sig så blir jag ofta tagen av deras överlevnadskraft och deras förmåga att komma igen.

– Visst är det tungt ibland men i stort har jag bara blivit gladare och gladare med åren.

ur Lärarförbundets Magasin