Ingår i temat
Flerspråka
Läs senare

»Översättning är min superkraft«

FlerspråkaFlerspråkighet skänker stolthet. Men före den kommer skammen, skriver poeten Athena Farrokhzad.

»Översättning är min superkraft«
Kartskor. Från utställningen »Lekstäver och orddjur«. Assemblage 2014. ©Magnus Lönn

Hennes första ord är en översättning. Vi tillbringar vintern på Kuba, det är några veckor innan hennes ettårsdag. Hon försöker krypa ner för stentrappan i huset vi hyr. Rumpan först säger vi, och efter några dagar får hon till det. Hon släpar med sig sina favoritsaker överallt: ett trälejon hon ärvt av sin kusin, en maracas och en pekbok med djur som grymtar och skäller. Ännu har hon färre tänder än sina jämnåriga. Hon suger i sig saften från mogna tomater, mosar fruktköttet mot gommen. På dagarna tittar hon storögt på droskorna som drar förbi med turister, kastar sin nappflaska i marken och samlar snäckor på stranden. På kvällarna gråter hon när vi duschar bort sanden ur lockarna.

Dittills har hon mest kommunicerat med stavelsejoller. Tjutit av skratt, protesterat med läten inte helt olika grymtningar, härmat våra intonationer. En morgon står vi på verandan i solen. En katt går över gatan och jag frågar henne på persiska: Gorbe be soedi chi mishe? Som den naturligaste saken i världen inträder hon i den symboliska ordningen, vänder sig mot mig och säger: katt. Hennes pappa tittar på mig med en blick som betyder: Hörde du också det där? Sedan ställer han samma fråga på spanska, deras gemensamma språk: ¿Cómo se dice gato en sueco? Hon upprepar svaret. Jag fryser fast i ögonblicket. Det är något betydelsemättat som sker på verandan. Jag vill gå därifrån och gråta. Jag vet inte om det är av stolthet eller skam. Jag måste gå ner till stranden, vara ensam med havet och historien. Hennes första ord är en översättning. Vad betyder det för henne och mig?

Tillbaka i Sverige återger jag scenen för mina vänner. I en bisats, men med emfas. Som man gör när man hoppas att ens stolthet inte ska lysa igenom, men ändå vill låta den skina över föremålet. Jag måste bita mig i tungan för att inte skrika. Hennes första ord är en översättning. Mitt elva månader gamla trespråkiga barn. Allting ska vara hennes. Språken, djuren, den enkla glädjen i att kommunicera och bli besvarad, igenkänd. Jag vet att mina tårar kommer ur en känsla av upprättelse. Stoltheten står i relation till skam, skam kommer alltid först. En gång var jag också ett lockigt flerspråkigt barn med översättning som modersmål. Skammen står i relation till alla örfilar det barnet aldrig utdelade. Hon som växte upp och blev en flerspråkig förälder som gick ner till havet och grät.

Athena Farrokhzad

Athena Farrokhzad är poet, översättare, dramatiker och undervisar i skrivande. Debutboken Vitsvit har dramatiserats och översatts till elva språk. Trado, skriven tillsammans med Svetlana Cârstean, utkom 2016.

Första örfilen: Jag börjar skolan och de sätter mig i Svenska två, trots att jag samlat barnen på dagis och läst högt ur Pippi. När jag blir vuxen förstår jag att alla flerspråkiga svarthåriga vänner varit med om samma sak. Vi skämtar om det lika ofta som vi skakar på huvudet åt att vi fick vänta på våra lekkamraters rum medan de åt potatis och köttbullar. Kan du fatta att de inte bjöd in mig till att äta med dem? Min pappa som alltid lagade ghorme sabzi så att det skulle räcka till hela klassen. Fast vi inte hade några pengar. Kan du fatta att de trodde att jag inte kunde svenska?

Andra örfilen: Jag har smugglat en handskriven lapp till Pooya, han har kryssat i rutan för ja och skickat tillbaka den. Att jag har chans på honom betyder mest att vi under några veckor kommer att undvika varandra. Vi vet ingenting om hur man är tillsammans, bortom kittlande pinsamheter vi ännu är för små för. Men jag är glad ändå. Kanske ska jag ge honom min finaste glaskula. Jag lägger matteboken i skolväskan när Johan kommer fram. Han flinar och säger: Är du ihop med honom bara för att ni pratar samma språk? Allting är förstört. Varför säger han så? Jag mumlar något ohörbart. På vägen hem kommer jag på vad jag borde ha svarat: Är du ihop med Eva bara för att ni pratar samma språk? Eller: Om du och jag var ihop skulle vi prata samma språk. Jag bestämmer mig för att göra slut med Pooya redan nästa morgon. Varje natt i flera veckor ligger jag vaken och hatar Johan.

Tredje örfilen: Rastvakten, den i lärarlaget som har ansvar för att alla barn på vår mellanstadieskola ska leka utomhus oavsett väder, kommer in i kapprummet, där min vän och jag sitter. Hon går fram till ytterdörren, håller upp den och säger: Ut med er nu. Medan vi släntrar iväg hör jag henne tillägga: Förresten är det oartigt att prata ett språk som inte alla förstår. Hjärtat bankar i bröstet. Varför säger hon så? Varför måste vi gå ut när det när som helst kan börja regna? Varför får vi inte få sitta där, två tioåriga flickor som älskar att läsa? Varför får vi inte viska om våra föräldrar och hemliga förälskelser, om Ebba Grön och aktionen vi planerar i Angered Centrum nästa vecka? Varför inte på ett språk bara vi förstår? Varför, när ingen annan är i rummet?

Drömjäst. Från utställningen »Undrien«. Assemblage 2008. ©Magnus Lönn

Fjärde örfilen: Jag följer med min pappa till en myndighet för att hjälpa honom att tolka handläggarens ord. Hon tittar på mig medlidsamt. Jag förstår att hon tycker synd om mig som måste ta ansvar för honom. Hon vet inte att min pappa översätter Marx. Hon vet inte att översättning är min superkraft. Jag ska växa upp och bli författare. Sådant de ska lära mig på skrivarkurser och språkvetenskapliga utbildningar vet jag redan. Jag vet att språket är godtyckligt och har oändliga variationsmöjligheter. Jag vet skillnaden mellan ett nödrim och ett klockrent. Jag har redan börjat lära mig franska och jag uttalar det bättre än mina klasskompisar. Det är samma ljud som i persiskan. Hon vet inte att jag växer upp i stoltheten över mitt språkliga överflöd och skammen från hennes blick.

Femte, sjätte, sjunde, femtioelfte örfilen: Jag växer upp och lär mig att flerspråkighet kan betyda olika saker. Man kan prata svenska och ett annat språk hemma som man döljer: bosniska, polska, somaliska, persiska. Man kan lära sig franska på högstadiet och visa upp det så ofta man kan. Jag växer upp och blir författare och översättare. Jag lever på språk, men persiskan blir kvar i byrålådan. Ibland tilltalar någon mig på engelska på en poesifestival, trots att jag är där för att framträda. Trots att jag samma dag publicerat ett uppslag i landets största tidning. Mitt namn figurerar i offentligheten, men ingen kan stava till det. Det spelar ingen roll hur mycket jag studerar Gertrude Stein, de hittar ändå bara Hafez i mina dikter. Trots att jag skriver om just detta. Ibland säger en kollega något som avslöjar att hon är förvånad över hur bra jag är på svenska. Jag gråter ofta över min osynliga förmåga. Det är ingen slump att den som blir pappa till mitt barn förstår, utan att jag behöver förklara. Vi bestämmer oss för att lära henne persiska och spanska. Trots att vi vet hur de kommer att titta på oss på tunnelbanan. Trots att vi vet vad det kommer att kosta oss och henne.

När hon väl sagt sitt första ord går det snabbt. Hon lär sig flera om dagen: boll, bil, gol, ab, ojo, mano. Lampa, lamp, lámpara. Katt blir till gato som blir till gorbe. Orden bubblar i hennes mun, plötsligt sätter hon samman dem obehindrat: Titta mami! När hon börjar förskolan kan de jämnåriga barnen några enstaka ord. Hon pratar redan i långa meningar. På nätterna bokstaverar jag mig genom barnböcker på persiska så att jag ska kunna läsa för henne när hon vaknar. Så att jag ska slippa direktöversätta Max potta. Jag gråter ofta över min synliga oförmåga.

Min vän och jag tar med barnen till bibliotekets sagostund så att de ska få lyssna på någon som läser obehindrat. När vi går därifrån inser vi att vi pratar persiska med dem, men svenska med varandra. Efter fem års vänskap byter vi språk. Vi för resonemang om relationer, konst och politik medan vi skjuter barnvagnarna framför oss. Orden känns ovana i munnen, men det går.

Vi tackar våra stränga föräldrar och hemspråkslektionerna vi hatade. Vi slår upp i ordboken och skrattar. Säger man verkligen så? Våra döttrar bråkar om en gosedjurskatt.

Alla narrativ är efterhandskonstruktioner. Mitt barns moster, som vi lika ofta kallar tía eller khale, står bredvid oss på verandan i solen. Hon hör också inträdet i den symboliska ordningen. Men till skillnad från de jublande föräldrarna säger hon: Jag har ju försökt berätta det för er. Att hon kan säga katt, hon har sagt det flera gånger. Ni lyssnar ju inte. Inuti stenhuset finns ytterligare tre vänner som också är med på resan. De pratar makedonska, spanska och skånska. Gemenskapen består inte bara av en tårögd mamma, en stolt pappa och barn som börjat tala. Våra språk har med våra familjekonstellationer att göra. Vi är de som hatar nationen, dess vurm för kärnfamiljen, den reproduktiva tvåsamheten. Vi är de som negerar dess påbud om relationen mellan kropp och språk, dess monolitiska enspråkiga fantasi. Vi är de vars modersmål är översättning.

Gorbe be soedi chi mishe?

Ett barn säger katt och en mamma gråter.

¿Cómo se dice gato en sueco?

Ett barn säger katt och en pappa tindrar.

Hur säger man katt på svenska?

Ett barn säger katt och en khale tittar menande på föräldrarna.

En dag ska barnet växa upp och säga ord på språk ingen av de vuxna förstår.

En dag ska skammen försvinna och stoltheten bli irrelevant.

Alla artiklar i temat Flerspråka (11)

ur Lärarförbundets Magasin