Läs senare

Onödig panik inför ungdomars läsning

17 Nov 2017

Avkoppling och analys – empiriska perspektiv på läsarattityder och litterär kompetens hos svenska 18-åringar

Olle Nordberg

Uppsala universitet

Att ungdomar i dag varken vill eller kan läsa skönlitteratur verkar vara en vedertagen sanning i såväl medier som i didaktisk forskning. Lägg därtill att Sverige sedan millennieskiftet har tappat mark i internationella jämförelser såsom PISA, och en krisstämpel på läsförmågan ligger nära till hands. Detta förhållande är utgångspunkten för Olle Nordbergs avhandling Avkoppling och analys – om läsarattityder och litterär kompetens hos gymnasieelever.

Nordberg utforskar inte nya områden inom litteraturdidaktiken, men han har definitivt sin plats här. En del av analysen är nämligen att se de egna resultaten i relation till det vi redan tror oss veta om attityder och kompetens. På så sätt vitaliserar Nordberg forskningsfältet. Skola och undervisning saknar som bekant absoluta sanningar, vilket avhandlingen tydligt visar.

Studien består av tre undersökningar, där den första är en jämförelse av elevuppsatser om läsandets betydelse från åren 2000 respektive 2012. Båda grupperna visar sig vara positiva till läsning, men Nordberg ser en förskjutning i vad och hur man läser, där den senare gruppen tydligare betonar läsning för nöjes skull snarare än för personlighetsutveckling.

Denna delstudie brottas tyvärr med en del vetenskapsmetodiska problem, vilket Nordberg säger sig vara medveten om, men inte fördjupar diskussionen kring. Förutom att uppsatserna är tillkomna under olika villkor, vilar analysen delvis på kvantifierade data, dock utan att någon statistisk analys görs. Vi kan därför inte veta om de förskjutningar som syns har någon bäring på fler än just dessa elever. Här finns möjligheter till framtida fördjupningar, då frågeställningen om förändrade attityder över tid i sig är relevant.

I den andra undersökningen kartläggs läs- och medievanor hos eleverna från 2012. Den positiva inställningen till läsning visar sig inte avspeglas i hög läsfrekvens. Däremot utmanar Nordberg den tidigare forskningen när han glädjande nog ser hur eleverna förmår läsa analytiskt och är litterärt kompetenta.

I linje med tidigare forskning är resultaten i den tredje delstudien, där Nordberg konstaterar att det finns skillnader angående förmågan till metaperspektiv på läsning mellan män och kvinnor och mellan elever på studieförberedande respektive yrkesprogram.

I Nordbergs resultatredovisning är det till stor del elevernas röster som hörs. Det gör texten till en upplevelse att läsa och den blir aldrig svår att ta till sig. För den lärare som vill fördjupa sig i hur elever under 2010-talet tänker kring litteratur och läsning är avhandlingen att rekommendera. Läsaren bör dock ha i åtanke att elevernas ord blir ”sanningar” i och med att uttalanden sällan kontextualiseras eller problematiseras. Nordbergs slutsatser präglas därför av (möjligen aningen övertydliga) dikotomier, till exempel mellan hans egna och andras litteraturdidaktiska resultat. Ur ett didaktiskt perspektiv är dock den tydliga uppdelning som eleverna gör mellan skol- och fritidsläsning mycket relevant. Den för oss tillbaka till avhandlingens bakgrundsfråga om syftet med litteraturundervisning, vilket föranleder Nordberg att lansera litterär identitet, där skillnader i attityder, läsupplevelser och förhållningssätt hos eleverna utgör undervisningens utgångspunkt.

Får man önska att Nordberg i sin vidare forskargärning går vidare med detta och utreder frågan varför fritidsläsning i flera avseenden når det vi önskar med litteratur, när skolläsning har så förtvivlat svårt att göra det?

ur Lärarförbundets Magasin