Läs senare

”Om man vill förändra världen måste man börja med sig själv” 

Hans Levander är läkare mot kärnvapen och grundare av ett globalt nätverk för vänskolor. Han tycker att det är viktigt att ingjuta hopp och få ungdomar medvetna om att varje handling – stor som liten – har betydelse.

27 Nov 2005

Fredsrörelsen Life-Links kontor i Uppsala ligger högst upp i en gammal militärbyggnad kallad Staben – en händelse som ser ut som en tanke.

Det var under kalla kriget och i sitt arbete med Läkare mot kärnvapen som ”stabschefen” Hans Levander bestämde sig för att göra något åt ungdomars bristande framtidstro. En stor internationell undersökning visade att en tredjedel av världens ungdom inte ens trodde att de skulle uppnå vuxen ålder på grund av risken för ett kommande kärnvapenkrig.

– En mycket svart rapport, säger han. Som läkare kunde jag inte bara sitta med den dystra diagnosen i handen utan att försöka komma på någon terapeutisk lösning. Tanken var att bara ungdomar får tillfälle att tala med varandra skulle nya möjligheter för fred öppna sig.

Det var så Life-Link bildades, ett världsomspännande nätverk för fredsarbete i skolor med vänskolor som mål – och en direkt avknoppning från Läkare mot kärnvapen. Till en början var verksamheten inriktad just på att skaffa vänskolor eller ”school-twinning” som det också heter. Men efter balkankriget och misslyckade försök att para ihop ett trettiotal bosniska skolor med skolor från bland annat Afrika och Europa insåg de att förutsättningarna var alltför ojämlika.

– Det här duger inte, sa vi. Vi måste fråga skolorna vad dom vill och tycker är viktigt och uppmana dom att skicka in tolv förslag på korta relativt enkla och billiga fredsaktiviteter till Life-Links ungdomskonferens 1999.

Resultatet sammanställdes i ett handlingshäfte med Life-Link Friendship- Schools program och förslag till ”två timmars” fredsprojekt eller ”peace actions”, som han hellre vill kalla det. ”Det är viktigt att vi har ett gemensamt språk i fredsarbetet” säger han, ”jag gör allt för att uppmuntra alla ungdomar att lära sig engelska”.

Projekten är indelade i fyra grupper: Care for Myself, Care for Others, Care for Nature och Let’s get Organised!

Bry sig om sig själv … låter mer terapeutiskt än politiskt?  

– För att kunna förändra världen måste man börja med sig själv, säger han och citerar ur UNESCO:s konstitution: ”Since wars begin in the minds of men, it is in the minds of men that the defences of peace must be constructed”.

Han vill ingjuta hopp.  

– Därför är det också viktigt att skolornas insatser inte blir dem övermäktiga, fortsätter han. Ett par timmar kan räcka. Det ska vara lustfyllt att delta. Och förslagen är lagom detaljerade så att lärarna kan känna sig trygga, men ändå fria att skapa sina egna projekt.

Håller debatten om kärnvapen, kärnkraft och nedrustning på att försvinna ur den politiska agendan? undrar jag. Är det lättare att tala om ”care for” än att ställa krav på politiska åtgärder för fred?

– ”To care for” betyder både att bry sig om och att vårda, det är viktigt. Och fred har tidvis förknippats med våldsamma demonstrationer, där unga människor ibland tagit till väldigt aggressiva metoder när man velat uttrycka sin förtvivlan. Men går man ett steg vidare inser man att man måste komma över den tröskeln och gå från aggressioner och rädsla till mer konstruktiva sätt att kommunicera på: växa i samtal, växa i möten. Det är många som talar om det. Nelson Mandela, Kaj Pollack, Dalai Lama.

Jag förvånas över att han nämner Kaj Pollack i samband med världens kanske främste politiske ledare och en av östs religiösa förgrundsgestalter. Men Hans Levander vidhåller att Pollack platsar väl in och att han har använt honom på stora internationella fredskonferenser. 

Det hjälper inte att bara vara emot
Men är det inte just genom protester som maktstrukturer blir tydliga? Att vara emot något är ju också att vara för en förändring.

– Det hjälper inte att enbart vara emot till exempel våld. Man måste också komma med alternativa idéer och förslag så att man inte fixerar sig vid hotbilder. Annars är risken stor att hotbilden tar över.

Han säger att han tror mer på psykosyntes än på psykoanalys och hänvisar till Poul Bjerre, som ifrågasatte Freuds analys av omedvetna krafter och i stället ville betona den uppbyggande och syntetiska kraften i psyket. En annan förebild är fredspedagogen, vännen och konstnären Bernard Benson med sina böcker Fredsboken och Peace Bird – flygplanet med ungdomar som besökte världens statschefer.

Hans Levander är ”individualist, internationalist och optimist”. Som läkare och fredskämpe i Läkare mot kärnvapen fick han vara med och ta emot Nobels fredspris 1985 – för opinionsbildande arbete kring kärnvapen och deras medicinska konsekvenser. Han har rest över hela världen, ”slutade räkna när jag kom upp i 40 länder”, och är lika hemtam i skolor som i maktens korridorer.

En aktiv fredskämpe under snart fyrtio år. Hans Levander berättar att han föddes ”en kall marsdag 1942 under andra världskriget med mörkläggningsskivor tillgängliga för fönstren”. Några år senare sprängdes den första atombomben över Hiroshima. Hans första egna kontakt med atombomben var i Sigtunaskolan där Nevil Shutes On the beach ingick i engelskundervisningen.

Kanske kan ett utdrag ur ett fiktivt brev som Hans Levander skrev till före detta atomenergiministern i Moskva efter ett möte med densamma 2001, ge en inblick i hans sätt att handskas med konflikter:

”Bäste Victor N. Mikhailov, Director vid ISS.

Tack för att Du tog emot vår internationella delegation i tisdags för att samtala om kärnvapen och om utsikterna att inom en rimlig framtid avskaffa kärnvapen i världen. Jag förstår av titeln på Din memoarbok I am a Hawk och Din artikel i tidningen Military Parade att Du hyser stor tilltro till atombombsdoktrinen som en absolut garanti för Rysslands säkerhet.

/ … / Vi bör väl hjälpa kommande generation att inte förblindas av gårdagens i många fall konstgjorda nationsgränser och av vår begränsade förmåga att konstruktivt lösa uppkomna konflikter. Det är de biologiska säkerhetsprinciperna inom några tusen meter tunn biosfär som vi måste enas om och högprioritera. Jag hoppas att din vätebomb på 58 megaton får förbli den största i historien. Destruktionskraften motsvarade således omkring 58 000 000 000 kilogram dynamit. Min blivande granne som nu spränger sten för att bygga ett hus till sig och sin familj, uppnår effektiva explosioner med hjälp av dynamitstavar som väger hektogram.” 

Vänskolor möts trots gränsstrider
Ett e-mail har just kommit in på Life-Links hemsida för ansökan om medlemskap. Det är från en skola i norra Indien vid den oroliga gränsen till Pakistan, som ordnat en landhockeymatch med sin pakistanska vänskola under rubriken Sport and Peace – Get on the Move! 3 000 studenter, 500 lärare och 2 000 föräldrar välkomnade det pakistanska laget, skriver man i sitt mail. Under det två dagar långa besöket hann de pakistanska ungdomarna, förutom hockeymatch och kulturevenemang, också med att äta frukost hos delstatspresidenten tillsammans med medlemmar av det lokala parlamentet.

Hans Levander ser nöjd ut.

– Inga dåliga grejer. Särskilt inte i en region med konflikter som flera gånger har flammat upp i väpnade gränsstrider med förtäckta hot om användande av atombomber. Vad regeringar inte lyckas med klarar två Life-Link skolor av på två dar!

Hans Levander är på väg till Life- Links 12:e konferens, denna gång i Alexandria. Dit kommer skolor från bland annat Egypten, Iran, Jordanien, Kina, Indien, Sverige, Vitryssland, Argentina, England, Förenade Arabemiraten, men tyvärr inte Irak – där är det ännu alltför oroligt. Innan vi skiljs berättar han att han just fått en förfrågan från Durban i Sydafrika som vill ansluta 80 skolor i ett svep.

– Kanske är det dags för en ny avknoppning. Jag skulle vilja hitta en internationellt engagerad skola som kunde ta över Life-Link. Vi har snart inte de resurser som krävs och barn som växer behöver som bekant nya kläder.

Alla artiklar i temat Kan utbildning förändra världen? (8)

ur Lärarförbundets Magasin