Läs senare

Nyanserad diskussion om kunskap

Just nu pågår en spännande diskussion om kunskapssyn och lärande. Och det mest intressanta är att den inte leds av politiker utan av lärare och lärarutbildare. Det bådar gott för professionen.

23 Sep 2016

Bild: Linus Meyer.

Vad är kunskap? Vilken kunskap och vilka förmågor är viktiga att förmedla till eleverna? Vad håller på att hända med vår syn på undervisning?
Det har länge varit en populär åsikt att det som lite nedsättande kallas ”slå upp-kunskaper” eller ”google-kunskaper” ska inte skolan lära ut. Skolan ska i stället ge eleverna verktyg att själva söka kunskap och att kritiskt granska information. De flesta lärare inser att skolans uppdrag inte handlar om ” i stället” utan om båda delarna, och under sommaren har jag upplevt att allt fler lärarröster höjts. De motsätter sig bilden av lärarkåren som en grupp som inte tycker att kunskapsförmedling och undervisning skulle vara skolans mest centrala uppgifter.

Jenny Svenssen, lärare i Malmö, är en av dem. I Sydsvenska Dagbladet den 8 augusti skriver hon om vikten av kunskap och bildning. Hon ser en liten tendens till ett förändrat synsätt: ”Jag tror att inom en femårsperiod så kommer det att se annorlunda ut. Ny forskning (sådan som just nu inte stöds av pedagogikeliten) kommer att visa på att man inte kan jämföra google-information med kunskap.”

Samma dag skriver lärarstudenten Isak Skogstad i Expressen att ”vi behöver en skola som rustar eleverna rikt med baskunskaper. Att kunna läsa, skriva och räkna, rustar eleverna för en föränderlig omvärld. Det är hög tid att återupprätta kunskapens betydelse i skolan. Det, om något, är en modern kunskapssyn baserad på forskning.”

Edward Jensinger, gymnasielärare och numera områdeschef på Gymnasie- och vuxenutbildningsförvaltningen i Malmö, fortsätter resonemanget i sin blogg den 13 augusti: ”De allra flesta lärare är djupt kunniga och intresserade av sina ämnen. De brinner för att deras elever ska lära sig både grammatik, multiplikation, halländska åar eller demokratins grunder. De har inte någon vinning alls i att dessa kunskaper skulle devalveras.”

En kort tid därefter, den 25 augusti, sätter pedagogikprofessor Jonas Linderoth verkligen fart på debatten med en artikel i Dagens Nyheter. Rubriken var ”Jag ber om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer” och den fick många i den akademiska världen att inse att sommarlovet är slut. Reaktionerna kom snabbt (några hittar ni på sidan 78 i detta nummer).

Jonas Linderoths poäng är, om jag förstått rätt, att läraryrket och lärarkåren har underminerats av starka strömningar som velat se andra undervisningsformer än de traditionella. Han ger flera kängor till pedagogikforskare som var inflytelserika på 1990-talet och i synnerhet till författarna till den statliga utredningen Skola för bildning från 1992. Lärare skulle, som Jonas Linderoth beskriver det, inte lära ut utan ”i stället skulle den goda läraren stödja elevens självständiga lärande, klassrumsarbetet skulle utgå från elevens naturliga motivation.” Det är, enligt Jonas Linderoth, dags att förändra bilden av hur en ”god lärare” ska vara och återupprätta en ”lärarroll som berättar, förklarar och instruerar.”

Hans blandning av underbyggda argument och lite slängiga provokationer retade upp ganska många. Men precis som Jonas Linderoth har viktiga poänger, så har hans kritiker det också. De menar till exempel att elevernas försämrade resultat i internationella mätningar inte kan förklaras så enkelt som med hur läroplanen utformades på 1990-talet eller hur synen på undervisning förändrats på lärarutbildningen. De menar också att man inte kan kasta bort all pedagogisk forskning och utveckling som skett de senaste decennierna och tro att allt då blir bättre. Det menar förmodligen inte Linderoth heller, men han har helt klart lyckats föra upp intressanta ämnen på dagordningen.

Det mest glädjande i debatten är att allt fler nu strävar efter att nyansera och bredda diskussionen om kunskap, kunskapsutveckling och undervisning. Det är en viktig förmåga i dagens samhälle, liksom i skolan, att kunna hålla (minst) två tankar i huvudet samtidigt.

Vi behöver naturligtvis kunna läsa, skriva och räkna så bra att mycket av det är automatiserat. Vi behöver också solida ämneskunskaper – till exempel för att ha något att väga ny information mot. För de flesta av oss spelar duktiga lärare en viktig roll för inlärningen av allt detta.

Att betona betydelsen av kunskap gör inte att mer disciplin och så kallad ”katederundervisning” är den självklara lösningen. Ordning och reda är bra om det betyder arbetsro och trygghet, att alla får komma till sin rätt och att ingen tillåts behandla någon annan illa. Men det är dåligt om det används som förevändning för maktdemonstrationer, stelbent undervisning som inte tar hänsyn till individers behov eller en ovilja att lyssna på eleverna.

Och likaväl som skolan ska vara en trygg plats som främjar inlärning, måste skolan också bejaka kreativitet, självständighet och att elever lär sig ifrågasätta och tänka kritiskt. Alla behöver lära sig att använda digitala redskap. Men det ena står inte i motsättning till det andra – om man inte verkligen anstränger sig för att polarisera. Och det verkar som sagt allt fler ha tröttnat på.

Det jag hoppas mest på är att diskussionen i förlängningen påverkar samhällets syn på kunskap i stort. Hur ser vi på bildning, lärande, kunskap och forskningens roll? Vad sänder vi vuxna för signaler till dem som är yngre?

Allt färre svenskar (i alla åldrar) läser en dagstidning regelbundet eller tittar på ett helt nyhetsprogram på tv. I stället blir det vanligare att vi formar vår världsbild efter det som råkar hamna i vårt Facebook-flöde. Det gör det allt svårare för allt fler att hänga med i det demokratiska samtalet. Enkla ”sanningar”, svartvita budskap och kittlande konspirationsteorier vinner också lättare terräng.

Så hur förbereder vi våra barn och unga att bli självständiga individer med tillräckliga kunskaper för att få ett bra liv och för att fungera väl som samhällsmedborgare i en demokrati? Det handlar om både kunskaper, förståelse och kritiskt tänkande. Att ha en solid bas att stå på både kunskapsmässigt och värdegrundsmässigt.

Ingen säger att det är enkelt. Men utan kompetenta och stolta lärare är det omöjligt. Fortsätt ta plats i debatten!

Till sist …

Det här med att skilja på flickor och pojkar på idrottstimmarna: Jag är stenhårt för att alla elever behandlas lika och får samma förutsättningar att lyckas. Men hur man gör det kan skilja från skola till skola och ibland från individ till individ. Så varför ska regeringen reglera det? Det är lätt att ha en politisk åsikt (skilj inte på eleverna) och en privat (som tonårsflicka hade jag älskat idrott utan de barnsliga pojkarna).

Vad är mest rätt?

ur Lärarförbundets Magasin