Läs senare

Normkritisk pedagogik

Ifrågasättande gör klassrummet obekvämt. Det är ett nödvändigt inslag i normkritisk pedagogik, menar författarna till en ny, teoretiskt och praktiskt användbar antologi.

15 Nov 2010

Antologin Normkritisk pedagogik beskriver och diskuterar olika pedagogiska verktyg och tillvägagångssätt som antingen kan visa hur normer samverkar och skapar maktobalanser inom pedagogisk verksamhet eller användas för att undervisa normkritiskt. Författarnas exempel, både teoretiska och praktiska, handlar främst om kön och sexualitet, men paralleller dras även till andra kategorier som klass, ålder och etnicitet.

Boken är indelad i tre delar: den första består av bidrag som analyserar förändringsstrategier inom pedagogik, den andra består av reflektioner kring pedagogisk verksamhet med normkritisk ansats och den tredje behandlar hur strukturella förändringar inom verksamheter kan fungera normkritiskt.

En fördel med antologin är att den angriper frågan ”hur ser maktobalanser i pedagogisk verksamhet ut och hur kan de förändras?” från olika synvinklar tack vare flera teman och författarnas olika bakgrund och erfarenheter. Nackdelen med bokens bredd är att den kan upplevas som ojämn eftersom inte alla kapitel har samma språkliga och begreppsliga stringens. Det är heller inte alltid helt klart hur de olika delarna ska berika varandra och det finns risk för upprepningar till exempel i diskussioner om vad normer är. Men en del av författarna har mycket inspirerande erfarenheter som de också lyckas förankra mycket väl i teoretiska diskussioner.

Renita Sörensdotter skriver på ett lättfattligt sätt om hur queerteori kan användas praktiskt i undervisning genom att utgå från hur hon själv undervisar, med mycket bilder och exempel. Enligt henne måste en normkritisk lärandesituation få vara obekväm för att redan etablerade föreställningar ska kunna ifrågasättas och de visuella hjälpmedlen som hon använder möjliggör dessa obekväma moment i klassrummet. En annan metod som hon använder är att anknyta till studenternas vardagliga upplevelser av normer – på en fest, på tunnelbanan – för att skapa en teoretisk förståelse för normer genom egna erfarenheter. Sörensdotter undervisar på högskolan men den typ av metoder hon diskuterar behöver inte vara bundna dit, vilket Lotta Björkmans kapitel om normkritisk pedagogik på gymnasiet visar. Björkman betonar att pedagogen som vill arbeta normkritiskt måste se sig själv. Hon förklarar detta väl med egna exempel på hur extra uppmärksamhet till vissa ”annorlunda” elever kan vara lika färgat av maktrelationer som att bara låta de normala ta plats i klassrummet. Björkman beskriver också hur hon arbetat med språket för att synliggöra för givet tagna förhållanden – till exempel genom att kalla regissören för ”hon” i en uppgift och diskutera med klassen hur pronomina han och hon ofta slentrianmässigt används och visa att detta är ett tecken på genusnormer.

Trots att Normkritisk pedagogik på vissa ställen är ojämn kan den läsas med stor behållning av alla pedagoger som har funderat på makt och undervisning. Det inledande kapitlet av Janne Bromseth ger en god översikt över forskningen om normkritisk pedagogik och en introduktion till ett sätt att tänka. Sedan kan läsaren – beroende på sin egen position – läsa de mer empiriska bidragen som en samling inspirerande erfarenheter och metoder.


Normkritisk pedagogik – Makt, lärande och strategier för förändring

Janne Bromseth & Frida Darj (red)

Uppsala universitet

ur Lärarförbundets Magasin