Ingår i temat
Naturlära
Läs senare

När barnen ska rädda världen

TEMAI läromedel och styrdokument är idealet att vara miljömedveten. Framtiden blir en fråga om individuella val, ett synsätt som förstärker orättvisor och skymmer problemens orsaker.

14 Dec 2016

En vanlig illustration av hållbarhet och lärande för hållbar utveckling är barnahänder som håller i ett jordklot. Ibland är det ett barn som kupar sina skyddande små händer kring det, andra gånger en grupp av barnahänder i olika färger som håller upp planeten som på en piedestal. Budskapet är dels att vi måste lära oss att ta hand om vår värld på ett bättre sätt, dels att det är barnen som är vårt hopp. Vuxenvärlden har förlorats in i ett ohållbart system. Barn ska känna kraft och vilja att delta i det gemensamma globala projektet att bygga ett hållbart samhälle, nu och i framtiden, här och överallt. Det handlar om den godaste av intentioner.

Malin Ideland.

Malin Ideland är professor i utbildningsvetenskap med inriktning mot etnologi vid Malmö högskola. Hennes forskning handlar om hur maktrelationer reproduceras och uttrycks i det som ofta uppfattas som förgivettaget — som till exempel vad det innebär att vara miljövänlig. I dagarna utkommer hennes bok Den KRAV-märkta människan som bygger på resultat från ett av hennes forskningsprojekt: Det KRAV-märkta barnet: Om subjektskonstruktioner i lärande för hållbar utveckling.

Att skolan ska utbilda för ett hållbart samhälle är svårt att säga emot. Självklart bör barn och unga både bildas och fostras till att sträva efter social rättvisa såväl som ett hållbart ekologiskt system. Men liksom med det mesta vi tar oss för skapar och återskapar vi samtidigt normer gällande klass och härkomst. Trots att detta inte var avsikten. Frågan som bör ställas är: Vad får vi ”på köpet” med de goda intentionerna att utbilda för ett hållbart samhälle? Med hjälp av kulturforskaren Sara Ahmeds begrepp ”klibba fast” frågar jag mig vilka attribut som kännetecknar det miljövänliga barnet. Och vilka egenskaper har ”klibbat fast” vid den icke-miljövänliga människan? Med andra ord: Hur får idén om en gemensam värld och en gemensam framtid även en särskiljande effekt mellan människor, åldrar, sociala klasser och nationaliteter?

Denna fråga har följt mig nu i ett antal år under arbetet med forskningsprojektet Det krav-märkta barnet. I projektet har jag och mina kollegor analyserat läromedel och policytexter inom fältet lärande för hållbar utveckling. Vi har försökt förstå hur dessa texter bidrar till ett ideal för ”hur man ska vara” som miljövänlig människa i skolan – en slags kulturell figur som vi kallar ”det kravmärkta barnet”. Men vi har också analyserat hur denna figur blir till i ord och bild och hur den är intrasslad i normer för klass, hudfärg och nationalitet. Det förtjänar att påpekas att det jag har undersökt är texter. Jag har inte observerat några ”riktiga människor”. Vad som händer när dessa texter landar i klassrum vet vi inte. Trots det menar jag att figuren ”det kravmärkta barnet” är intressant eftersom den visar på en norm, och vi vet att sådana gör något med hur vi betraktar världen; hur vi kategoriserar, förstår och bemöter människor.

Bilderna med barnahänder som skyddar jordklotet fungerar som bra utgångspunkter för att tala om de normer som har klibbat fast vid ”det kravmärkta barnet”. Till exempel framhåller läromedlen ofta betydelsen av individens handlingar; det är den enskilda människan som håller världen i sin hand.

Det motsatta – att människan är djupt beroende av miljön – betonas mindre ofta. Att vara miljövänlig är att göra medvetna, hållbara val. Inte minst när det gäller konsumtion. Detta känner vi även igen från världen utanför skolan. Dessutom poängteras vikten av de små – men ack så viktiga – vardagsvalen. Många är de checklistor för goda val i vardagen som jag har stött på i läromedlen. Barnet kan ”välja” att släcka lampan när hen lämnar rummet, eller ”välja” att låta den lysa. Hen ”väljer” att duscha länge eller att göra ett mer miljövänligt ”val” och duscha snabbt. Inte minst räknas det om man ”väljer” den miljömärkta produkten i stället för någon annan, som kanske är betydligt billigare. Som man har råd med.

Påminnelsen om de små vardagsvalens betydelse har naturligtvis en fostrande effekt. Men man måste också fråga sig vilka livsvillkor de förutsätter. Att kunna välja att köpa den ekologiska maten kräver en god ekonomi och i vissa fall att man har tillgång till storstadens utbud. Det rätta valet är dessutom fastklibbat vid att man har vissa kunskaper. Valet förutsätter med andra ord en specifik klasstillhörighet. Att man inte har råd att välja framhålls sällan – även om den livsstilen troligen gör mindre åverkan på miljön. Ekologisk konsumtion har blivit ett sätt att döva miljösamvetet på de ekonomiskt starka klasserna så att de kapitalistiska hjulen kan fortsätta snurra. För kanske är det som Sarah Ahmed skriver i sin bok Vithetens hegemoni, att det som känns bra för den vita medelklassen också är det som räknas som gott beteende i kulturen.

Ironiskt nog blir den som inte har råd att konsumera ”den oönskade Andre” – i relation till den goda KRAV-märkta medborgaren. Ta exemplet med att panta burkar. I vardagstal såväl som i utbildning för hållbarhet framställs detta som en god miljöhandling. Vid pantautomaten kan du dessutom välja att skänka dina pengar och panta för fred, anti-mobbning eller medicinskt bistånd. Men om du pantar för din egen överlevnads skull, burkar du har rotat fram ur andra människors sopor, så tillskrivs du sällan identiteten ”miljövänlig”. Motivet för att göra en handling är betydligt viktigare än den miljömässiga effekten – vilket är ett återkommande tema i läromedel för hållbarhet.

Miljöproblem och dess lösningar ska förstås utifrån individers val av livsstil, det är därför som individen kan känna att hen räddar världen genom att köpa en specifik produkt i stället för en annan. Men hur fritt är valet egentligen? Sociologen Nikolas Rose skriver att utmaningen för dagens liberala samhälle är att få människor att vilja göra de val som passar in i en specifik politisk ideologi (grundad i individualism och kapitalism). För att få valen och väljandet att framstå som självklara bäddas dessa in i en retorik om världens framtid. Små vardagshandlingar kopplas samman med globala överlevnadsfrågor, varje handling räknas för ”det kravmärkta barnet” som håller världens öde i sin hand. Detta innebär att barnet ständigt måste vara på sin vakt och figuren ”det kravmärkta barnet” får därmed en utvidgad betydelse. Det handlar inte bara om att leva miljövänligt, utan också om de krav som läggs på barn genom att de i läromedlen framställs som framtidsagenter som ska rädda världen. Baksidan av den goda intentionen att lyfta fram (individuella) barns betydelse för det hållbara samhället är att ansvaret förflyttas från vuxenvärlden till barnen. Genom upphöjandet av barnets handlingar osynliggörs strukturell ojämlikhet och de politiska musklerna förtvinar.

Jag vill än en gång återvända till bilderna av händerna. En vanlig illustration för lärande för hållbar utveckling – inte minst i internationella sammanhang – är barnahänder i olika färger som håller upp jordklotet. Denna ska naturligtvis symbolisera en global rörelse; alla människor överallt ingår i projektet ”Rädda världen”. Vi har ett gemensamt projekt, jorden är en och mänskligheten likaså.

För att kort återknyta till skillnader i ekonomiska möjligheter så kan man ifrågasätta om så verkligen borde vara fallet. Kanske är det de rika staterna som borde ta ansvaret? Genom att tala om alla individers gemensamma ansvar undanskyms orättvisa system som faktiskt både är orsaken till och effekten av miljöförstörelse. Men förutom ikoniska bilder av gemensamhetsprojektet så görs skillnader mellan folk och nationer. Inom lärande för hållbar utveckling har olika attribut klibbat fast vid människor beroende på deras härkomst och hudfärg.

Utifrån analysen av läromedel konstaterar jag att ”det kravmärkta barnet” inte bara är intrasslat i medelklassnormer utan också i en kolonial förståelse av världen. Trots att vi kan konstatera att Sveriges ekologiska fotavtryck är bland de större i världen framställs svenskarna som världsbäst på miljö och hållbarhet i läromedlen. Vi – som också i princip alltid representeras av en vit kropp – är de som har kunskap, moral, är tekniskt utvecklade och hjälper den mindre kunnige Andre. De Andra – som alltid representeras av en färgad kropp – lever i misär och är i behov av hjälp. Många är de bilder i läromedlen som visar ett färgat barn som vadar i smuts eller är i skriande behov av vatten. Vid den Andre har attribut som hopplöshet och omöjlighet klibbat fast, medan föreställningen om svenskar – och då inte minst svenska barn – är att de har alla möjligheter i världen.

Vi är ju världsbäst!? Detta särskiljande mellan nationaliteter och hudfärg är förstås inte unikt för lärande för hållbar utveckling, utan ett uttryck för en lång tradition av att förknippa vithet med upplysthet och färgade människor som dem som ska upplysas och hjälpas.

Denna koloniala världsbild spiller även över på hur invandrare ska integreras och ”svenskifieras” med hjälp av att skolas in i den svenska synen på natur, miljö och hållbarhet. Självklart gör man inte denna uppdelning i läromedel. Man gör aldrig explicit skillnad mellan eleverna som ska arbeta med dem. Detta är förstås ett gott tecken med tanke på att det motsatta vore förfärligt. Men det får också konsekvensen att en specifik livsstil tas för given som den normala och eftersträvansvärda. I andra sammanhang, som exempelvis den goda intentionen att låta barn och vuxna från stigmatiserade betongförorter komma ut i skogen och få en ”äkta naturupplevelse” så blir det tydligt att det finns förväntningar på vad denna upplevelse ska vara och att den kopplas ihop med föreställningar om att vara svensk.

Litteratur

Ahmed, S (2011): Vithetens hegemoni. Tankekraft förlag.

Ideland, M (2016): Den KRAV-märkta människan. Celanders förlag.

Klein, N (2015): Det här förändrar allt: kapitalismen kontra klimatet. Ordfront förlag.

Rose, N (1998): Inventing our selves: Psychology, power, and personhood. Cambridge University Press.

Vad är då problemet? Är det inte bra att ordna skogsutflykter för invandrare, hjälpa människor i nöd och handla ekologisk mat? Ska inte alla inkluderas i denna verksamhet? Problemet är att den goda intentionen förstärker positioner av under- och överordning i samhället – nationellt och globalt. Förföriska språk och bilder i texter om miljö och hållbar utveckling skymmer orättvisor och särskiljande normer. Journalisten och debattören Naomi Klein beskriver det som att vi är politiskt och kulturellt instängda i vår föreställning om miljö och hållbarhet. Vi behöver utmana sätten att utbilda för hållbarhet. Först då kan vi se den goda intentionens olika konsekvenser.

Alla artiklar i temat Naturlära (9)

ur Lärarförbundets Magasin