Ingår i temat
Tema hierarki
Läs senare

Myten om den jämlika skolan

Den svenska skolan har aldrig präglats av social jämlikhet. Förr gick gränslinjen mellan folkskola och läroverk. I dag nns ett växande nätverk av skolor för den sociala och ekonomiska elitens barn, skriver historikern Petter Sandgren.

Crate. Glaserat stengods 2016.
©Joakim Ojanen

En av de mest seglivade svenska nationella myterna är den om vårt skolsystem som ”världens mest jämlika”. Mytens ursprung går att härleda tillbaka till förkrigstiden och den tidigare socialdemokratiske statsministern Per Albin Hanssons berättelse om att ”det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn”. Denna berättelse har sedan överförts till att även gälla den svenska skolan. I Hanssons berättelse går bilmekanikern och latinlektorns barn i samma skola och klass som barnen till den högavlönade verkställande direktören.

Retoriken om den socialt jämlika svenska skolan är högst närvarande även 2017, men nu ofta i formen av en försvunnen ”guldålder” som många i Sverige försöker hitta tillbaka till. Det är dock svårt att lokalisera när denna socialt jämlika ”guldålder” skulle ha ägt rum. Ända fram till 1960-talet fanns det i Sverige ett preussisktinspirerat parallellskolesystem med folkskolan för folkets barn och läroverken för de högre kulturella skiktens barn, tillspetsat uttryckt.

De sociala motsättningarna mellan de skilda utbildningsbanorna illustrerades bland annat i orden som användes för att beskriva läroverkselever och folkskoleelever, där den förstnämnda gruppen ofta beskrevs som ”lärkor”, ”siskor” (främst i Göteborg) eller ”fuxar” medan folkskoleeleverna gick under öknamn som ”brackor”. Motsättningarna och de symboliska gränsdragningarna mellan folkskola och läroverk skulle försvinna först i och med införandet av den gemensamma enhets- och grundskolan under 1960- och 1970-talen.

Statusskolorna träffas regelbundet och tävlar mot varandra i sporter som friidrott, basket, innebandy, fäktning, volleyboll, fotboll, golf och rodd.

Att det har funnits en lång historia av social uppdelning och motsättningar inom det svenska skolväsendet är en central insikt vid förståelsen av nutida hierarkiska förhållanden mellan olika skolor. Men eftersom antalet ungdomar med gymnasieexamen ökat kraftigt sedan efterkrigstiden är den symboliska gränsdragningen inte längre mellan de som har en gymnasieexamen och de som inte har en.

Petter Sandgren är doktorand i historia vid European University Institute i Florens, Italien. År 2015 utkom han med boken Internatskolorna: att fostra en elit (Atlantis), som är första delen i en trilogi om eliter i det moderna Sverige. I Sverige har han undervisat i utbildningshistoria och utbildningssociologi vid universiteten i Uppsala och Stockholm.

Inom det ”nya” parallellskolesystemet baseras den sociala differentieringen på vilken gymnasieskola som eleven läst vid, och även vikten av ”rätt” förskola och grundskola ökar. Med ett uttryck lånat av Max Weber har examen från ”rätt” skola därmed blivit en modern form av adelsbrev.

En privat utbildningsbana – exempelvis Carlssons Skola i Stockholm följt av en internatskoletid i Sigtuna eller på Lundsberg och sedan högre studier vid Handelshögskolan i Stockholm – har existerat under hela folkhemstiden och utnyttjats maximalt av den svenska sociala och ekonomiska eliten.

Omfattningen är anmärkningsvärd även ur ett internationellt perspektiv. Under de svenska 1960- och 1970-talen var exempelvis den andel av de rikaste familjerna som fått sin utbildning vid Lundsberg eller Sigtuna högre än andelen av de rikaste engelska familjerna som utbildats vid elitinternatskolor som Eton eller Harrow under 1890-talet.

… vissa barn tillbringar hela sin uppväxt utan att träffa några andra än sina sociala likar.

I matrikeln över tidigare Lundsbergselever under denna tidsperiod hittar man exempelvis 6 prinsar, 94 grevar och 63 friherrar. Vid matrikelns tryckning år 1996 bodde 43 tidigare elever i Schweiz, 25 på Strandvägen i Stockholm, 77 på något säteri, 100 i Djursholm, 41 i Särö/Kullavik utanför Göteborg och 39 i Saltsjöbaden.

Det nya parallellskolesystemets konturer, där var man studerar är viktigare än vad, har blivit allt tydligare sedan det fria skolvalet och friskolereformen infördes i början av 1990-talet. I det nya parallellskolesystemet undervisar de mest kulturellt bemedlade gymnasielärarna i de skolor som har de mest kulturellt bemedlade eleverna, vilket utbildningssociologen Emil Bertilsson tydligt illustrerat i sin doktorsavhandling Skollärare (2014). Meritvärdet vid antagningen till samma gymnasieprogram kan skilja mellan betyget A i nästan alla ämnen till ett D i alla ämnen – även när skolorna bara ligger någon kilometer ifrån varandra.

Det är dock viktigt att poängtera att de stora skillnaderna mellan ”bra” och ”dåliga” skolor vad gäller antagningsbetyg eller avgångsbetyg bör förstås ur ett större samhälleligt perspektiv, resultaten är nämligen intimt sammanbundna med bostadssegregationen. Att det finns tydliga sociala skiljelinjer mellan olika skolor – vilket framför allt är synbart i städer som Malmö, Göteborg och Stockholm – hör följaktligen ihop med att dessa städer är några av Europas mest segregerade.

De symboliska gränsdragningar som tidigare fanns mellan folkskola och läroverk blir nu allt tydligare och till med institutionaliserade även inom det ”nya” parallellskolesystemet. Ett exempel på ett sådant socialt och institutionellt kluster som markerar några av de ”fina” skolorna är de som ingår i Svenska Internat- och Privatskolors Idrottsorganisation (Sipsi).

Denna idrottsorganisation grundades 2001 och medlemmarna består av Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, Lundsbergs Skola, Grennaskolan, Viktor Rydbergs Gymnasium i Djursholm och Enskilda Gymnasiet i Stockholm. Skolorna träffas regelbundet och tävlar mot varandra i sporter som friidrott, basket, innebandy, fäktning, volleyboll, fotboll, golf och rodd.

Vid de engelska elitinternatskolorna har den innersta kretsen av prestigefyllda skolor länge definierats utifrån vilka som tävlar mot varandra i cricketmatcherna på Lord’s i London samt vid rugbycupen Spencer Cup eller vid de årliga skyttetävlingarna i Wimbledon. Det globalt kända samlingsnamnet ”Ivy League” som omfattar åtta av USA:s främsta universitet har även det sitt ursprung i att dessa tävlade mot varandra i samma division i National Collegiate Athletic Association (NCAA).

Vilka skolor som tävlar mot vilka är därför en indikator på institutionella relationer, men utgör kanske framför allt en social gruppering för hur olika kluster av skolor skiljer sig åt. Begreppet ”Sipsi-skolorna” skulle därmed, likt ”Ivy League”, kunna bli ett framtida samlingsbegrepp för att beskriva några av Sveriges socialt och akademiskt mest exklusiva gymnasieskolor.

Slutligen är det viktigt att betona att det i det ”nya” parallellskolesystemet inte bara sker en social uppdelning mellan ”elitens” och ”massans” barn. Det finns även en horisontell uppdelning mellan olika elitgrupper. Den kulturella eliten väljer ofta traditionstyngda kommunala gymnasieskolor – ofta belägna i samma byggnad som tidigare högre allmänna läroverk – medan den sociala och ekonomiska elitens barn allt som oftast återfinns inom privat kontrollerade skolor, ofta organiserade som icke vinstdrivande stiftelser.

Det finns därmed inte heller någon tydlig social uppdelning mellan kommunala skolor och friskolor. Eftersom den sociala differentieringen inom skolan börjar allt tidigare – redan på förskolan – och förstärks av rådande bostadssegregation tillbringar vissa barn hela sin uppväxt utan att träffa några andra än sina sociala likar. Det är detta som är mest alarmerande med det ”nya” parallellskolesystemet ur ett större samhälleligt perspektiv.

Bertilsson, E (2014): Skollärare: rekrytering till utbildning och yrke 1977—2009. Acta Universitatis Upsaliensis.

Böhlmark, A, Holmlund, H & Lindahl, M (2015): Skolsegregation och skolval. Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU).

Broady, D & Börjesson, M (2007): Griftetal över en svensk modell: Några hypoteser om det svenska utbildningssystemets omvandlingar. Paper till sessionen Socialt ursprung, utbildning och karriär. Sjunde nationella ekonomisk-historiska mötet, oktober 2007.

Forsberg, H (2015): Kampen om eleverna: gymnasiefältet och skolmarknadens framväxt i Stockholm, 1987—2011. Uppsala universitet.

Hartman, S G (2005): Det pedagogiska kulturarvet: traditioner och idéer i svensk undervisningshistoria. Natur & Kultur.

Lindgren, K (2016) Samma program — olika utbildning. Lärarnas tidning, 3 februari, lararnastidning.se

Sandgren, P (2015): Internatskolorna: att fostra en elit. Atlantis.

Alla artiklar i temat Tema hierarki (8)

ur Lärarförbundets Magasin