Ingår i temat
Fånga bildningen
Läs senare

Myten om Albert Einsteins skolprestationer

Fånga bildningenJakten på bildning är en tungt vägande pusselbit i vårt demokratibygge. För att nå verklig lärdom krävs mer än en kanon och tomma gester, skriver Dick Harrison.

Det blommande fruktträdet i grottan 2012. olja på duk, 180 x 182 cm. ©Meta Isaeus-Berlin

Har ni någonsin hört en lärare säga något i stil med: ”det gör inget om ni är dåliga på provet, för till och med Einstein var dålig i skolan”? Jag har hört det, många gånger, inte bara i skolvärlden utan också mellan barndomshemmets väggar. Kanske var det i dessa ögonblick, när lille Alberts förmenta dumhet ljudligt förkunnades, med hela vuxenvärldens auktoritet, som jag lärde mig att bli källkritisk.

Påståendet lät som ett typiskt påhitt från folk som ogillade att plugga, som hellre ägnade sig åt sport eller tittade på tv än läste läxor. Andemeningen i resonemanget om Einsteins dumhet fick mig dessutom att både våndas och tvivla. Poängen, insåg jag, var att människan är intellektuellt trög och mentalt tämligen stillastående, helt utlämnad till sin talang, sin inneboende styrka. Skolan kan vi lämna därhän. De väsentliga färdigheterna tillskansar vi oss senare, och för den som inte är smart hjälper det föga att anstränga sig. Vissa är briljanta av naturen, andra är dömda på förhand. Så kunde det väl inte vara? Nej. Så är det inte heller. Einsteinexemplet är en bluff.

Sanningen är att vi har mängder av vittnesbörd om den blivande nobelpristagarens läraktighet under barn- och ungdomen i slutet av 1800-talet. Vi kan luta oss mot utförliga redogörelser för hans tidiga utveckling – både Einstein själv och hans släktingar har varit frikostiga med sina minnen. Som exempel kan nämnas att de föräldrar som oroar sig över att deras barn inte lär sig tala förrän i tre–fyra-årsåldern kan lugnas med att det tog lika lång tid för Albert att tillskansa sig talets gåva, men när han kommit upp i skolåldern betraktades han som så högutvecklad att han fick hoppa över första klass och gå direkt till tvåan.

Bildning är den vetenskapligt grundade nyfikenheten, upplevelsen av att livet är ett gigantiskt lärandeprojekt och att vi blir bättre människor…

Dick Harrison

Professor i historia vid Lunds universitet och författare till ett fyrtiotal böcker om historiska ämnen som sträcker sig från antiken till nutiden. Till hans mest uppmärksammade verk hör Stora döden, som belönades med Augustpriset år 2000, trilogin Slaveri: En världshistoria om ofrihet (2006—2008) och Ett stort lidande har kommit över oss: Historien om trettioåriga kriget (2014).  År 2017 utkommer han med en biografi om Tage Erlander och en bok om staden Kalmars äldre historia.

Albert Einstein var ingen mönsterelev. Stundom slarvade han, och lärarna retade sig på hans sätt. Men han var inte dålig. Både i brev och i betyg framgår att han i regel var bäst i klassen. Handlingarna från skolan i München förstördes visserligen i andra världskriget, men dessförinnan hade rektorn hunnit gå igenom arkivet och konstaterat att betygen i klassiska språk var utomordentliga. Från kantonskolan i schweiziska Aargau, där Einstein hamnade i nästa skede av utbildningen, har vi dokumentariska belägg på att betygen i historia, aritmetik, algebra, geometri, fysik och musik (han spelade violin) var exemplariska. Han var något svagare i tyska, men inte dålig.

Myten om den usle skoleleven Albert Einstein kan alltså förpassas till soptippen. Einstein var lika framstående i skolan som senare i livet, i synnerhet vad naturvetenskapliga ämnen beträffar. Han tycks ha insett vikten av att ägna skoltiden åt att lära sig så mycket som möjligt. Resultatet av mödorna är världshistoria.

Jag kommer ofta att tänka på Einsteinexemplet när bildningsfrågor kommer på tal. I dag är det i många läger kutym att ringakta bildning, att relativisera företeelsen och förneka dess betydelse. Bildning har i mångas ögon blivit likvärdigt med att kunna rabbla regentlängder eller tyska prepositioner, läsa tråkiga epos från antiken och kunna floran utantill. Det är kunskap för kunskapens egen skull. Dessutom har bildningsidealet angripits av folk som, i postmodernismens och den postkoloniala kritikens anda, vänder sig mot konceptet som sådant och dess inneboende pretentioner. Vad är vår bildningskultur om inte ett uttryck för en stelnad västerländsk kanon som föraktfullt vänder ryggen till andra, icke-västerländska kulturer och synsätt?

Ibland tror jag att dessa moderna bildningsskeptiker är samma andas barn som de ovannämnda Einstein-bluffmakarna, det vill säga att de medelst relativisering och flumteoretiska resonemang söker rättfärdiga lättja och bristande intresse. Men så enkelt är det inte. I vissa kretsar, även akademiska, är bildningsföraktet i dag institutionaliserat. Lärare på gymnasie- och högskolenivå utsätts dagligen för påtryckningar att släppa igenom lågpresterande elever och studenter eftersom underkännanden inte gagnar lärosätets ekonomi. Genomströmning per se väger tyngre än faktiska resultat. Att hävda bildningens betydelse blir därmed irrelevant. Det handlar om pengar.

The Laboratory, 2009. olja på duk, 132 x 157 cm. ©Meta Isaeus-Berlin

När jag konfronterar den här typen av situationer och argument brukar jag peka på de lärdomar mitt eget ämne – jag är historiker – har skänkt mig. Bildning har aldrig varit ett statiskt koncept. Det konkreta innehållet har alltid växlat, av det enkla skälet att bildningen har haft praktiska syften. Att latinkunskaper förr var obligatoriska i vårt europeiska bildningsideal berodde på att latin var ett lingua franca inom den lärda världen och inom diplomatin. Språket behövdes på samma sätt som vi i dag behöver engelska. När behovet reducerades minskade latinets betydelse. Exemplet kan mångfaldigas. Den gemensamma nämnaren i äldre tiders bildningsideal, och i nutidens, är själva strävandet efter kunskap och färdigheter.

Det är här vi måste sätta ned foten. En röd tråd i samtliga visualiseringar av bildning är den vetenskapligt grundade nyfikenheten, upplevelsen av att livet är ett gigantiskt lärandeprojekt och att vi blir bättre människor ju mer vi bemödar oss om att införskaffa större och mer fördjupade insikter. Bildning grundar sig i vetgirigheten som sådan, i tron att vi kan mer än vi tror. Fienden till bildning är en attityd som negligerar betydelsen och behovet av kunskapstillägnelse. Attityden kan symboliseras med sentenser likt de följande: ”jag var minsann dålig i skolan, men se hur bra det har gått för mig!”, ”vad skall man med skolkunskaper till, det har man ändå ingen nytta av” och ”allt går bara ut på glida igenom, man ska inte anstränga sig”. Varje gång jag hör ett kommunalråd, en mellanchef eller en lat student vräka ur sig något liknande blir jag rädd – det är dessa fläktar av anti-intellektualism och kunskapsförakt som, om de omfattas av tillräckligt många människor, kan bana väg för historieförfalskning, populism och – i värsta fall – diktaturer likt dem som gjorde 1920- och 1930-talen osäkra. Jakten på bildning, det ständiga sökandet och ifrågasättandet, utgör en av våra tyngst vägande pusselbitar i byggandet av en fredlig utveckling av demokrati och välfärd.

1900-talets historia är en provkarta på såväl bildningshyllandets som bildningsföraktets konsekvenser. Folkrörelsernas satsning på studiecirklar och studieförbund, statsmakternas utbyggnad av högskolor och universitet, den systematiska reformeringen av skolväsendet med sikte på att fånga upp hela samhället och inte bara en förmögen elit – allt detta har medverkat till att vi har tagit sjumilakliv från en fattig, orättvis och inte sällan livsfarlig dåtid till en nutid som präglas av större välfärd, mer demokrati och mer imponerande medellivslängd än någon gång i historien. Samma sekel har gett oss hårresande exempel på vad som sker när totalitära ideologier lägger locket på för fri debatt och transformerar lögner till officiella sanningar. För den som vill analysera bildningsföraktets frukter utgör nazismens, fascismens och kommunismens statliga experiment, inte minst på det utbildningspolitiska fältet, skrämmande men lärorika studieobjekt.

Ett lika tragiskt som belysande exempel på bildnings- och kunskapsfientlighet i kombination är den politiskt och antisemitiskt grundade förnekelsen av förintelsen av judar under andra världskriget. Under de senaste decennierna har detta ställningstagande vuxit i popularitet på ett sätt som svensken i gemen sällan är medveten om. De som vägrar acceptera att nazisterna ägnade sig åt folkmord i läger som Auschwitz och Treblinka brukar hävda att samtliga bevis, inklusive autentiska berättelser från överlevare och lämningar efter gaskamrar, är förfalskningar. De väver gärna ihop konspirationsteorier som går ut på att amerikaner, britter och ryssar ljög vilt i syfte att framställa sina fiender som monster. I nästa skede, påstår man, övertogs förintelsebluffen av judarna, som byggde ut den med målet att vinna globalt inflytande och ta makten över Palestina. Förintelsen är alltså, enligt mången förnekare, en lögnaktig taktik som används för att främja staten Israels politik. Detta är i dag en vanlig åsikt i Mellanöstern. Vi har till och med exempel på palestinska opinionsbildare som hävdat att sionisterna och nazisterna var nära allierade med varandra. Det verkligt störande är att många – vi talar om hundratusentals, kanske miljoner människor – tror på dessa förnekare. Varför? Därför att de vill tro. Därför att de tackar nej till nyfikenheten, ifrågasättandet, kunskapstörsten. Därför att de ringaktar bildning.

Ytterst handlar det om vad vi vill åstadkomma med våra liv, om var vi vill sätta gränserna för vår förmåga och våra drömmar.

Ytterst handlar det om vad vi vill åstadkomma med våra liv, om var vi vill sätta gränserna för vår förmåga och våra drömmar. Bildning existerar inte i ett vakuum, som ett mål i sig. Den som lär sig vilka tyska prepositioner som styr dativ respektive ackusativ gör det inte för att kunna rabbla dem på fester utan för att kunna tala tyska. Den som bildar sig inom historieämnet gör det för att hon inser att hon genom att ta till sig av forna tiders erfarenheter har goda utsikter att bli en bättre och visare människa.

När Tage Erlander på ålderns höst summerade ett långt livs lärdomar kom han fram till just detta. På sidan 21 i boken Sjuttiotal, som publicerades på Tidens förlag år 1979, ett decennium efter att Erlander frivilligt lämnade det statsministerämbete han innehaft under rekordlånga 23 år, läser vi följande:

Människan behöver inte vara en lekboll för anonyma ekonomiska lagar eller tekniska krafter. Hon kan själv forma sin framtid. Men det förutsätter att hon känner den verklighet, i vilken hon arbetar och vet vad hon vill. Det är den viktigaste lärdomen som historien ger oss.

För ett sekel sedan hade nästan alla svenska opinionsbildare hållit med, särskilt politiker med rötterna i folkrörelserna. I dag skulle de flesta också nicka jakande, men i många fall är det inte mer än tomma gester. Bildning är inte längre något som våra ledare yvs över. Likväl hade Tage Erlander rätt: människan har en potential för att uträtta stordåd och göra samhället bättre, men detta förutsätter att hon är engagerad, intresserad och beredd att förkovra sig. Det besynnerliga påståendet att vi inget har att lära av historien kunde inte vara mer felaktigt. Genom att blicka mot det förflutna bjuds vi på idel praktexempel på hur rätt det kan bli, och hur fel det kan gå, när vi antingen öppnar dörren för fler och större lärdomar eller väljer att blunda och låta allsköns självutnämnda experter diktera sanningen för oss.

I denna strävan efter bildning spelar skolan, eller borde skolan spela, en central roll. Ty om vi inte lär oss att bli nyfikna, källkritiska, kunniga och entusiastiska över vår kapacitet för att göra oss själva och världen bättre när vi går i skolan, var och när skall vi då lära oss det?

Alla artiklar i temat Fånga bildningen (12)

ur Lärarförbundets Magasin