Ingår i temat
Fånga bildningen
Läs senare

Med på noterna

Fånga bildningenPå musikskolan El Sistema vill man ge alla barn chansen att lära känna den västerländska konstmusiken på djupet. Det är bildning för dem.

av Marianne Nordenlöw
15 Maj 2017
15 Maj 2017
­— Den västerländska konstmusiken är en fantastisk värld som vi kan dela med oss av, säger Berit Gedda, stråk- och ensemblelärare. Foto: Anders G Warne

Berit Gedda höjer dirigentpinnen.

– Vad betyder det om jag gör så här, frågar hon stråkeleverna.

Jo, att alla ska sitta fokuserade, beredda att börja spela. Den här gången var inte riktigt alla med på noterna, så hon lyfter armen igen.

– Förstafioler, ni börjar på uppstråk, cello och kontrabas också. En, två, tre, fyr’ …

För mig är det en demokratifråga att ge alla barn verktyg för att tillgodagöra sig den västerländska konstmusiken.

Den för dagen 24 elever starka stråksektionen brakar loss i Charpentiers pampiga Te Deum – kanske mest igenkänd som Eurovisionens signaturmelodi. Markus Junby, cellopedagog, bryter in.

Symfoniorkester under uppbyggnad. Stråksektionen i årskurs 3 och 4 repeterar, förstärkta med några lärare. Foto: Anders G Warne

– Bra! Men hur är det med attityden? Det låter som om ni skulle spela på en tebjudning. Den här skrevs ju för att fira att Frankrike hade vunnit ett slag!

Pedagogerna har just berättat att det skrevs många olika Te Deum förr. Det var lovsånger för att fira att något hade gått väl, allt från fältslag till att kung Ludvig XIV hade överlevt en operation.

– En gång till, säger Berit Gedda.

– Ja, nu ska vi vinna krig, utbrister en kille.

Vi befinner oss i Bredäng i sydvästra Stockholm, där El Sistema Stockholm, en enhet inom stadens kulturskola, har sin största avdelning. Hit till Bredängsskolan kommer varje vecka omkring 500 barn från förskolor och skolor i stadsdelen för att sjunga och spela.

I dag hade pedagogerna planerat att alla orkestersektionerna – stråkar, brass, träblås och slagverk – skulle repetera tillsammans, en ”tutti”-repetition. Sjukdom och en friluftsdag på grannskolan kom dock i vägen så sektionerna repeterar var för sig.

Tack vare en ambitiös musiklärare blev Jimmy Olsson professionell musiker och själv instrumentallärare. Foto: Anders G Warne

Samtidigt med stråkarna, en trappa ned, övar fem trombonister så fönsterrutorna skallrar, anförda av brasspedagogen Jimmy Olsson. Sara, Vanessa, Karin, Angle och Hassan går i årskurs två och har spelat trombon i knappt ett år. Nu kommer även två trumpetare och deras lärare in i rummet och ansluter i Sunny Day.

Jimmy Olsson är brass- och ensemblelärare och trombonist. Han arbetar på El Sistema Stockholm sedan det blev en permanent verksamhet för ett år sedan efter att ha drivits som projekt i tre år. När det handlar om musikalisk bildning tar han upp sin personliga historia, som också är skälet till att han sökte sig hit.

– Jag är uppväxt i bruksorten Munkfors i Värmland. Mina föräldrar hade ingen akademisk utbildning och det fanns ingen konstmusik i hemmet. Men vi hade en väldigt ambitiös musiklärare som ansåg att det inte var fråga om att man skulle spela, utan vad! Så han tryckte en trombon i händerna på mig när jag var tio år.

Tack vare det blev Jimmy Olsson professionell musiker och har spelat med många internationella musiker och symfoniorkestrar.

– Men i dagens Sverige ser jag inte att alla barn får den möjligheten. För mig är det en demokratifråga att ge alla barn verktyg för att tillgodogöra sig den västerländska konstmusiken. Det kanske låter ambitiöst, men för mig har det betytt väldigt mycket.

Han menar att bildning, om något, är att tillgodogöra sig saker som man annars inte skulle komma i kontakt med.

Berit Gedda, som nyss dirigerade, är stråk- och ensemblelärare med fiol som huvudinstrument.

– Där, i rättvise- och demokratifrågan, ligger hela min grund för bildning – att alla barn ska få den här chansen, säger hon.

Tidigare har hon bland annat arbetat med stråkklasser i kulturskolans regi, inom grundskolan. Eleverna fick först spela obligatoriskt under två år för att sedan välja om de ville fortsätta.

Foto: Anders G Warne

– Om man presenterar de klassiska orkesterinstrumenten och den västerländska konstmusiken på ett bra sätt köper barnen det på en gång. Det är en fantastisk värld som vi kan dela med oss av, säger Berit Gedda.

På programmet för den nationella stiftelsen El Sistema Sverige står både folkmusik från hela världen och barns eget skapande. Men under det senaste året har enheten i Stockholm valt att fokusera enbart på västerländsk konstmusik, berättar dess verksamhetschef, Andreas Rosén. Det är man rätt ensam om i dag, menar han, då mycket handlar om breddning, utbud och efterfrågan.

– Vi jobbar med fördjupning. Om vi ska nå verklig bildning räcker det inte att skrapa lite på ytan utan då måste man gå på djupet. För oss som pedagoger är det svårt att kunna ge en fördjupad bild av exempelvis folkmusik från hela världen. Det blir inte trovärdigt. Däremot har vi en fantastisk kompetens inom västerländsk konstmusik, säger Andreas Rosén.

Jimmy Olsson brottas med tankar om hur skattepengar och kulturstöd används bäst.

– Om vi spelar sådan musik som barnen ändå kommer över i vardagen och som bär sig självt, används då pengarna på rätt sätt? Jag vet inte, men det vore fint om de kan gå till sådant som de annars inte skulle möta.

Det övergripande målet är att vara en orkesterskola, till och med en symfoniorkesterskola. De tre pedagogerna vill ge barn chansen att skapa sig en identitet som musiker och känna sig trygga i den.

– Och det utan kravet att behöva bli professionell. Vi har tappat något då vi i dag har den professionella sfären som spelar och de som lyssnar – men ingenting där emellan, säger Jimmy Olsson.

Alla artiklar i temat Fånga bildningen (12)

ur Lärarförbundets Magasin