Ingår i temat
Normer i förändring
Läs senare

Måttstock för kropp och själ

Normer påverkar tillvaron högst konkret. De avgör till exempel vem som får tala i skolans aula och vem som bara får lyssna. Ett intersektionellt perspektiv visar hur ojämlikheten kan utmanas.

24 Sep 2015

Ur boken »Hur man botar en feminist«. Utgiven av ordfront galago 2013. ©Nanna JohanssonVem talar skolan till? Vem känner sig delaktig, tilltalad och väntad i skolan? Vem blir sedd och hur? Frågorna måste ställas för att arbetet för en likvärdig, jämlik och jämställd skola ska kunna gå framåt. Jag och forskaren i pedagogiskt arbete, Eva Reimers, har i vårt gemensamma arbete använt begreppen norm och intersektionalitet när vi har studerat hur skiftande ojämlikheter upprepas och blir till i utbildningsväsendet. Det finns en rad normer som gör att vissa elever blir mer erkända och får bättre resurser än  andra. Poängen med ett intersektionellt normkritiskt perspektiv är att det problematiserar  de processer som skapar normer som leder till diskriminering och ojämlikhet. Perspektivet synliggör alltså hur något blir naturaliserat medan annat görs till avvikande, udda, problematiskt eller bara ointressant. I stället för att exempelvis fokusera på hur de ska kompenseras som kommer från vad som ofta kallas för ”studieovana hem” riktas intresset mot hur normer om klass upprepas i skolan, i utbildningsretorik och politik. Vems villkor är utgångspunkten när vissa elevers erfarenheter beskrivs i termer av ”ovana”, som en brist?  Vad är den norm som dessa elever ska skolas  in i? Vems klasstillhörighet speglas som dominant och eftersträvansvärd i skolan? Vem känner igen sig i skolan och vem eller vilka görs till de Andra, de som inte anses ha nog med sig? Det skapas en medelklassnorm i talet om den ”studieovana eleven” som behöver problematiseras för att göra skolan till en mer jämlikhetsskapande plats.

Begreppet norm är bra för att det är så vardagligt. Det skiljer det från det viktiga men betydligt krångligare begreppet intersektionalitet. De flesta håller nog med om att norm kan förstås som en styrande kraft som får oss att känna och agera på vissa sätt och att normer skapar principer kring vad som är värdefullt och eftersträvansvärt och vad som inte antas vara det. Att normer går att utmana och förändra är nog också de flesta överens om. De är inte huggna i sten. Att det finns en rad, ofta varandra motsägande normer har nog också de flesta erfarenhet av. Det finns normer om jämställdhet men också patriarkala normer för att ta ett klassiskt exempel. Normer är inte heller något som vi kan vara utan, men de behöver fortgående granskas, utmanas och förändras.

Med ett intersektionellt perspektiv på normer fokuseras hur de upprepar sig, blir  till och formas i och genom varandra. Det har exempelvis länge varit så att om en identifierar sig som flicka så finns också en normativ förväntan på att förälska sig i någon som identifierar sig som pojke. Normer om kön och sexualitet är intimt sammankopplade. Intersektionalitetsperspektivet synliggör också hur exempelvis de som identifieras som elever inte alla lever under samma villkor. Rasifieringsprocesser, heteronormativitet, klass, funktionsnormer, men också en stark sekulär normativitet i och utanför skolan, skiljer ut eleverna och skapar olika ojämlika kategorier. Intersektioner av normer visar också på motsägelsefullheter. En individ kan förstå sig själv som både normativt över- och underordnad, den kan exempelvis identifiera sig som heterosexuell och samtidigt skiljas ut och beskrivas som den ”studieovana”. Den som definieras ut av funktionsnormen kanske tilltalas som det välartade, vita medelklass- barnet som alltid tar sig fram. Den som rasifieras som den Andre kan samtidigt tilltalas som den funktionsnormala. Identiteter och subjektspositioner är alltid multipla. Denna mångfald av villkor skapar i sig en oförutsägbarhet för hur en människa agerar. Det hindrar dock inte ojämlikheten i att vissa liv knappast är levbara, att de bär på dagliga kränkningar, medan andras liv fylls av privilegier.

I arbetet med att utmana normer som leder till diskriminering och ojämlika samhällen är det viktigt att söka efter normers materialitet. Låt mig ta ett konkret exempel: rullstolsrampen upp till en skolas matsal löper på byggnadens baksida, medan de elever som inte använder rullstol går in på framsidan. De som använder rullstol får ytterligare ett besked om att de inte fanns med i tanken när skolan byggdes, att de är särskilda. Rullstolsrampens placering är en  materialisering som inte bara är en reminiscens från förr, utan i högsta grad fortsätter att vara ytterst verksam och ”ordnande” genom att eleven fortsatt tvingas ta sig in bakvägen, skiljs ut.

I skolans aula kommer kanske alla in, även de som använder rullstol. Men upp på scenen kan det bli svårare att ta sig, eftersom det, som till exempel i Göteborgs universitets aula, kan krävas att en kan gå i trappor. Och om en väl kommer upp på scenen går det inte att använda skolans talarstol eftersom den är gjord för människor som står (ofta de långa). Använder en person rullstol förväntas hen inte vara uppe på scenen, inte inta talarstolen. Scenen och talarstolen är avsedda för dem som står och går. I salen saknas hörslinga, de som förväntas vara med ska vara hörande.

Tchad. ©Nanna Johansson.

Normer om funktionalitet upprepas i sammanhang som detta tillsammans med en rad andra normer om exempelvis genus och klass. Det finns mängder av förväntningar på vilka som ska ta plats, på vem det är som ska ta ordet. Några blir sedda och bekräftade. Deras kroppar smälter fint in i sammanhanget.

Normer är alltså inga enkla tankespöken som det handlar om att bara rationalisera bort. De sitter i våra kroppar, i våra hus och trappor men också i löner, bostadssegregation, segregerade skolor och en segregerad arbetsmarknad.

Jag vill understryka att funktionsnormen upprepas och får verkan oavsett om det befinner sig någon som använder exempelvis rullstol eller hörslinga i aulan. Icke-rullstolsanvändare blir bekräftade som normen, tilltalade som de som ska ta plats och tala. Priviligierade positioner skapas. Det kan jämföras med att genusnormer och normer som skapar ras förstärks om det bara finns män eller människor som identifieras som vita och bara vita manliga talare i en aula eller en föreläsningssal. Salen blir normbekräftande.

Så de frågor som måste ställas är: Vem förväntas vara där? Vem förväntas sitta och lyssna och vem ska tala?

Betydelsen av att vissa görs till subjekt medan andra inte ska agera ska inte underskattas. Det är en politisk fråga i sig. Den växande kritiska funkisrörelsen har kritiserat och utmanat normativa föreställningar om dem som inte lever enligt funktionsnormen. Att inte bli betraktad och tilltalad som subjekt ens i den egna vardagen utan i stället bli beskriven och förstådd som ett vårdobjekt har kritiserats hårt, och strategier för att utmana denna effekt av funktionsnormen har skapats. Ovanstående exempel från skola, matsal och aulor pekar på samma sak. De som inte lever enligt funktionsnormen bjuds in med armbågen, får eventuellt lyssna men antas i många skolor och utbildningsaulor inte ta plats på scen, tala eller uttrycka åsikter på annat sätt.

De här normaliseringsprocesserna är alltså dubbla. Det är inte svårt att se att den vite, som följer funktionsnormer och som inte utsätts  för kollektiva, samhälleliga bristdiskussioner  i form av att komma från ”fel” hem, uppbär  en rad priviligierade positioner. Arkitekturen, men också skolböckerna och sättet på vilket undervisningen sker, tilltalar vissa, erkänner vissa kroppar och stänger samtidigt ute eller osynliggör andra som tänkande studerande och delaktiga människor.

Ingen står utanför de normativa processerna. I ett utbildningssammanhang måste ansvar för de här frågorna tas. Det behöver städas, normer och privilegier behöver utmanas. Det finns en rad viktiga frågor att ställa sig för alla som är verksamma med att undergräva ojämlikheter i samhälle och skola. Det handlar om att fråga: Vad blir norm nu då? Hur kan arkitektur, pedagogik, ekonomi och annan materialitet omvandlas och kunskap utmanas för att göra fler liv levbara? Det är klassiska pedagogiska frågor som behöver ställas: Hur utmanas det invanda, hur kan vi öppna för andra möjliga samhällen?

Lena Martinsson är är professor i genusvetenskap vid Göteborgs universitet och har bland annat redigerat boken Skola i normer, som kom ut i en ny upplaga förra året. Hon forskar om värdegrunds-, jämställdhets- och mångfaldsarbete, sociala rörelser, koloniala normbildningar och arbetsliv
 

Alla artiklar i temat Normer i förändring (13)

ur Lärarförbundets Magasin