Läs senare

Mångkulturella motbilder i brokig antologi

15 Maj 2017

Värdegrund och mångkultur i handling — i förskola, skola och andra pedagogiska verksamheter

Monica Haraldsson Sträng (red)

Liber

Värdegrund och mångkultur i handling är en antologi som bygger på föreläsningar inom ramen för ett internationellt tema vid förskollärarprogrammet vid Göteborgs universitet. De flesta av de tio författarna hör också hemma inom Göteborgsområdet.

Det vore frestande att inleda recensionen med att påpeka att boken, som så många antologier, är innehållsmässigt och stilistiskt ojämn och att den hade mått väl av en stramare redigering. Tills det slår mig att jag då som recensent hamnar i just den fälla som författarna samfällt varnar för: att se konformitet som idealet!

För om jag i stället föreställer mig att jag är pedagog och bokens skribenter är barnen jag arbetar med – skulle jag då tänka likadant? I så fall ställer jag mig helt på tvärs mot ett av bokens viktigaste budskap – att se varje barn, och varje annan människa (till exempel en författare), som en unik individ som har något viktigt att komma med i vår gemenskap.

Det finns några nyckelord som återkommer i flera avsnitt. Det viktigaste är nog ”den Andre”. Det är en relationell pedagogik som förespråkas, där allt viktigt sker i mötet mellan två människor, oberoende av ålder, erfarenhet och härkomst. Eller som Bosse Forssén uttrycker det i bokens slutkapitel: ”I mottagande av den Andre ligger fröet till en alldeles konkret och unik relation, vars framtida förlopp inte låter sig förutsägas.”

Ett annat nyckelord är ”nyfikenhetskultur”, där det nyfikna utforskandet av vad varje barn och medarbetare har att bidra med ställs i kontrast mot ett mer auktoritärt förhållningssätt, där uppgiften snarare är att anpassa barnen till den kultur som redan är norm.

En nyfikenhetskultur är ständigt öppen för förändring, och ”omgestaltning” blir då ytterligare ett viktigt begrepp. En sådan ställer stora krav på pedagogerna men ger också nya möjligheter till personlig utveckling hos både barn, pedagoger – och föräldrar, vars betydelse ofta understryks.

Det är ett uppfriskande men inte okontroversiellt perspektiv. Störst utbyte vid läsningen har jag haft av beskrivningarna av Hammarkullepedagogiken och av den pedagogik som bedrivs i italienska Parma. Här blir det så tydligt att mötet med barn från andra kulturer utmanar oss i vår människosyn. Det är som om vi inte riktigt förstått att vårt land sedan urminnes tider är ett lapptäcke av olika kulturer. Myten om det homogena Sverige är just en myt. Mötet med en familj från Syrien kan hjälpa oss att sent omsider få syn också på oss själva och på varandra.

Och då kan förorten bli en verkstad där nya perspektiv utformas. Eller som Lasse Fryk uttrycker det i sitt kapitel: ”Miljonprogrammen rymmer en potential att bli avgörande spjutspetsar i storstädernas nödvändiga omgestaltningsprocess.” Sådana motbilder behövs just nu!

ur Lärarförbundets Magasin