Läs senare

Lysande om läsning som bildar och utvecklar

03 Mar 2016

Anna-Lova Olsson skriver om svåra saker som moral och mänsklig utveckling utifrån teoretiska begrepp. Trots det är texten tydlig, klar och övertygande.
Hon argumenterar i sin avhandling Strävan mot Unselfing, en pedagogisk studie av bildningstanken hos Iris Murdoch för att kulturella upplevelser förändrar oss, ja hon menar till och med att de förbättrar oss. De kan också leda till ökad förmåga att ta andras perspektiv. En människa som uppnår ”unselfing” får inte bara ett skönare utan också ett i moralisk mening riktigare, eller kanske rikligare, liv.

Med hjälp av framför allt Iris Murdochs (1919–1999) filosofiska och skönlitterära skrifter, argumenterar Olsson för värdet av att läsa skönlitteratur. Det kan ge kunskap om andra människors liv och erfarenheter och på så sätt sker utveckling. Hon visar att läsning handlar om lust och att en text inte per automatik hjälper läsaren framåt i utbildning och bildning. Men ibland uppstår någonting unikt i mötet mellan kultur och människa. Det kan handla om upplevelser av skönhet, men också om andra känslor. Olsson betonar att det inte är fråga om någon isolerad händelse för en individ utan den goda läsningen är kollektiv i den bemärkelsen att den ger oss andras perspektiv och upplevelser. På så sätt växer läsaren som människa. Hon blir större än sig själv. Hon deltar i världen.

En skönlitterär text kan alltså skaka om sin läsare. Trots att jag själv varit en läsande person i omkring fyrtio års tid, så minns jag bara två sådana tillfällen. Astrid Lindgrens Mio min Mio gav rysningar: ”Men det var ingen hand. Det var en klo av järn.” Den andra gången talade Kerstin Ekman till mig om skolans betydelse genom romanen Händelser vid vatten (som för övrigt inte alls handlar om det jag upplevde, men texten skakade om och gav insikt).

Läsningen av Mio min Mio skulle Olsson kunna se som ett exempel på ”fantasy”, att läsaren går in i texten så till den milda grad att hen får rysningar. En sådan sorts läsning leder inte till bildning, även om den kan vara nog så intressant att vara med om.

Läsningen av Händelser vid vatten, skulle Olsson kunna se som ett exempel på ”imagination”. Sådan läsning ger en realistisk bild av ett komplext fenomen som exempelvis skolsystem, vilket både gör läsaren mer bildad (inte utbildad) och utvecklar hennes moral. Texten behöver alltså inte innehålla det som läsaren erfar utan det sker en utvidgning, en tolkning som leder till förståelse och gemenskap.

För alla som verkar inom skolan är avhandlingen en ingång för att förstå vilken nytta skönlitteratur och andra kulturella yttringar kan ha i utbildningssammanhang. Det knepiga med den här typen av undervisning är att läraren medvetet måste kalkylera med risken att de flesta av eleverna inte kommer att erfara ”imagination” och inte heller ”fantasy”. Men spelar det någon roll? Även om de flesta bara får utbildning, så innebär det här en möjlighet till bildning. En lärare som någon gång mött en elevblick som avslöjar att detta stora har skett, vet vad Olsson skriver om. Kulturen har lett till bildning och ett mänskligare samhälle.

Anna-Lova Olsson

Strävan mot Unselfing, En pedagogisk studie av bildningstanken hos Iris Murdoch

Örebro universitet

ur Lärarförbundets Magasin