Läs senare

Låt särbegåvade barn skina

Spetsutbildningarna är en särlösning för barn som kan och vill mer. Men man har börjat i fel ände för behovet är större i de lägre åldrarna, anser Roland S Persson, professor i pedagogisk psykologi.

10 Nov 2011
Låt särbegåvade barn skina
Foto: Scanpix

Lärare som blir osäkra och bestraffar barn som räknar för snabbt eller läser för tidigt. Elever som fattar snabbt och tröttnar lika kvickt på en undervisning som går för långsamt. Elever som lär sig att ligga lågt eller blir stökiga av tristessen. Elever som av misstag diagnostiseras med adhd när de egentligen är särbegåvade. Ett skolsystem som inte erkänner att det finns något som heter särbegåvning hos barn. Ett system där särbegåvade barn inte erbjuds en likvärdig utbildning, eftersom man inte tagit ett samlat grepp på frågan.Ungefär så låter det när Roland S Persson beskriver skolsituationen för barnen han kallar särbegåvade. En god indikation på särbegåvning är ett barn som förvånar omgivningen genom att gång på gång klara av uppgifter som ”de inte borde klara”. Barn kan vara särbegåvade på olika vis, men det är främst de intellektuellt särbegåvade som många gånger har det jobbigt i skolan, förklarar Roland S Persson.

Han är professor i pedagogisk psykologi vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping och har i många år intresserat sig för särbegåvade barn, eller ”gifted children” som de kallas i den engelskspråkiga världen, där forskningen om dessa har pågått länge och är relativt omfattande.

Roland S Persson identifierar sig själv som särbegåvad och tycker att det var mycket som föll på plats när han tog del av forskningen som fanns.

– Jag tillhörde själv den här skaran och förstod varför det hade varit så jäkligt i skolan!

Han har själv gjort en studie där han har intervjuat cirka 300 personer med IQ 131 eller högre, och bland dessa hade 92 procent farit mer eller mindre illa under sin tid i skolan. Nästan en tredjedel gick ut skolan med känslan av att det var något fel på dem, vilket Roland S Persson tycker är ett stort misslyckande för skolan och för ambitionen ”en skola för alla”.

– Det här är barn i behov av särskilt stöd som aldrig har uppmärksammats egentligen. De har en demokratisk rättighet att få stöd och det är inte komplicerat att åstadkomma, men det finns politiska hinder och fördomar i vägen.

Lärares förmåga att identifiera och stötta barnen, samt lärarnas attityd är viktiga i sammanhanget. Att skolan sväller av stolthet över en elev som är duktig i musik eller som blir uttagen till juniorlandslaget i fotboll är kul, men varför bryr sig ingen om att lilla Anna är ett mattesnille?

– Vi har en märklig syn på vilka kunskaper vi värderar och vi har en dålig förståelse för att man måste få uppmuntran för det man identifierar sig med.

Lärare måste vara öppna för att ”vissa barn kan mer än jag”, tycker Roland S Persson. Om läraren kan identifiera vilka barn som behöver mer stimulans kan han eller hon sedan med rätt enkla medel anpassa undervisningen även för särbegåvade barn, utan att ta till särlösningar. I Wales har man på central nivå uppskattat andelen barn som vill eller kan mer till 20 procent av elevkullen och har satsat på att erbjuda dem en bättre undervisning.

– Jag tycker att det är ett fantastiskt sätt att resonera på! Alla barn ska fungera under samma paraply. Det ska kvitta om barn har lässvårigheter eller läser för fort och avancerat för gruppen – båda behöver ett stöd. Resultatet har blivit att man har höjt prestationerna för alla elever.

Men hur skiljer sig dessa tankar från idén med normalfördelningskurvan? Är det här gamla tankar i nya kläder?

– Normalfördelningskurvan kommer vi inte ifrån, den är ju nästan som en naturlag. Var folk hamnar på kurvan beror på hur vi definierar det vi vill beskriva.

Att tala om begåvning som genetiskt betingat är en ”politisk het potatis”, menar han. Överlag talar man helst om talang.

– Begåvning antyder att det finns genetiska förutsättningar att utveckla något och därmed också en begränsning, medan alla kan utveckla talang om de får tillräckligt stöd.

Den politiker som talade om begåvning i detta avseende skulle nog inte få sitta kvar länge. Samtidigt finns det inte en genetiker som skulle säga att ”alla kan bara de vill och bara de får möjligheten”, säger han.

– Det är ett vetenskapligt faktum som inte är politiskt gångbart.

Han tror att de särbegåvade barnen skulle vara hjälpta av ett politiskt erkännande i styrdokumenten, för de behöver stöd och undervisning för att utveckla sina förmågor, precis som and-ra barn. Att särbegåvade barn klarar sig på egen hand är en myt, anser han. Lärarnas roll är förstås avgörande.

– Pedagoger i skolan måste våga låta barn som kan mycket skina i sitt sammanhang. I dag gör lärare tvärtom och prisar dem som har svårt att lära sig och deras insatser mycket mer än dem som kan. Det där borde balanseras.

Det finns särlösningar som lärare kan använda, som att låta särbegåvade barn mötas och få identifiera sig med varandra, eftersom de ibland kan känna sig annorlunda och utanför. Man kan också erbjuda dem en mentor inom det ämne de är duktiga på. Men dessa särlösningar är inte lika viktiga som att lärare visar barnen acceptans för vad de kan, vilket flera särbegåvade efterlyser i olika studier, menar han.

– De som tänker tillbaka på sin tid i skolan har alla svarat ”jag skulle önska att min lärare sett mig som den jag var”.

SPETSUTBILDNINGAR

I december ska Skolverket meddela vilka av de 28 grundskolor som har sökt som får anordna spetsutbildningar från årskurs 7 till 9 på försök under två läsår. På gymnasiet har 20 teoretiska spetsutbildningar redan startat på försök. På gymnasiet finns också 13 estetiska spetsutbildningar.

Alla artiklar i temat En skola för (nästan) alla (11)

ur Lärarförbundets Magasin