Ingår i temat
Bortom skärmen
Läs senare

Kraftfull teknik kräver starka lärare

Friktionen mellan teknik och profession blir tydlig när tveksamma eller kritiska lärare avfärdas som tröga och svårstyrda. Det skriver Thomas Karlsohn, som vill att ansvaret återbördas till lärarna själva.

09 Maj 2016

Bild ur serien »Vildvuxet«. ©Christer Themptander

I januari 1966 begav sig en svensk delegation över Atlanten. Gruppen bestod av myndighetspersoner och skolledare, och resan finansierades av statsmakterna. Dess syfte var att studera utbildning ”med speciell inriktning på datamaskinellt understödd undervisning”. I USA besökte sällskapet bland annat IBM:s forskningscenter, MIT i Boston och Stanforduniversitetet i Kalifornien. Det man såg inspirerade, och i den rapport som publicerades efter hemkomsten talade man i positiva ordalag om möjligheten att använda tekniken för olika typer av pedagogiska övningar. På så sätt skulle det bli möjligt att avlasta lärare och frigöra tid för meningsfullare arbetsuppgifter.

Resan är det första tydliga tecknet i svensk utbildningshistoria på ett intresse för digital teknik i relation till undervisning. Man kan fråga sig hur mycket deltagarna anade av vad som komma skulle. De följande 50 åren har ju präglats av en enorm utveckling. Pedagogiska innovationer, krassa realiteter och felslagna utopiska förhoppningar har samspelat i en accelererande process där tekniken till sist införlivats som en naturlig om än inte oproblematisk del av skolvardagen. Under de årtionden som gått har vi rört oss från enstaka kostsamma stordatorer med mycket begränsad kapacitet till uppkopplade surfplattor åt alla och kraftfulla smarta telefoner i varje ficka. Men vad kan vi lära av denna historia? Hur ser dagens situation ut i dess ljus? Och hur bör vi förhålla oss till framtiden? Det finns all anledning att stanna upp och reflektera.

Att kort sammanfatta det gångna halvseklet är inte lätt. Men ett förhållande blir i alla fall tydligt när man låter blicken svepa längs tidsaxeln. Under hela perioden finns det nämligen en på många håll upplevd klyfta mellan å ena sidan samhällets gradvisa anpassning till tekniken och å andra sidan skolans oförmåga att ta till sig det nya. Från de första trevande aktiviteterna på 1960-talet fram till de stora projekten på 1990-talet återkommer problembeskrivningar som hävdar att utbildningsväsendet står still medan omgivningen rör sig framåt i allt snabbare takt. Den skolfackliga pressen är till exempel periodvis full av artiklar om behovet av att integrera tekniken i den pedagogiska praktiken. Politiskt och administrativt ansvariga luftar sin oro och bekostar återkommande satsningar av olika slag. Även under tiden efter boomen för 15 år sedan – alltså efter att digitaliseringen på allvar började göra sig påmind i skolarbetet – har det talats om hindrande teknikskepsis.

Om man närstuderar de historiska källorna är det inte svårt att se vilka som vanligen fått symbolisera motståndet, nämligen lärarna. De anses i den offentliga diskussionen ofta vara passiva och svårstyrda. Inte sällan pekas de ut som skyldiga när tillkortakommanden ska förklaras. Samtidigt ägnar de sig enligt kritikerna åt fel saker och blundar för de möjligheter som experter och byråkrater ser. Från allra första början uppfattas nämligen tekniken som nära kopplad till läraryrkets praktiker. Exempel på det finner vi redan hos USA-resenärerna på 1960-talet. De talade ju om möjligheten att låta datorerna förändra arbetet till det bättre. Men i förlängningen av deras diskussion fanns också spirande teknokratiska förhoppningar om att maskinerna till sist kunde göra läraren överflödig. Det är alltså inte överraskande att lärarkollektivet under det följande 1970-talet uppfattades som extremt teknikfientligt.

Rör vi oss framåt till 1980-talet ser vi en delvis liknande situation. Tidigt under decenniet rapporteras det på bred front i pressen om en utbredd ”datafrossa” och ”dataskräck” runt om i landet. Motoffensiver och förändringsinitiativ från myndigheter och politiker låter inte vänta på sig. Skolöverstyrelsen drar igång flera projekt och ämnet datalära införs. De fackliga organisationerna sätter samman kommittéer som arbetar med fortbildning. Esselte Studium får i uppdrag att producera en så kallad skoldator, den vittomtalade Compis.

Samma mönster återupprepas sedan i större skala när den så kallade IT-bubblan stiger till väders under andra halvan av 1990-talet. Lärarna står i centrum för uppmärksamheten när ansträngningarna intensifieras. De lockas med olika medel att använda tekniken samtidigt som de varnas för konsekvenserna av inaktivitet och obstruktion. De inspireras med hjälp av påkostade projekt och skickas på kurser där de får varsin egen bärbar dator. Inte sällan kan de kvittera ut ansenliga lönepåslag om de bejakar utvecklingen och engagerar sig i införandet av IT i skolan. Detta mönster lever delvis kvar än i dag, även om bilden är mer komplex och förhållningssätten till tekniken mer varierande.

Bild ur serien »Vildvuxet«. ©Christer Themptander

Ett sätt att förstå de konflikter som präglat efterkrigstidens teknikintroduktion i skolan är att se dem som knutna till professionsutövningen. Det råder visserligen oenighet om huruvida läraryrket är att betrakta som en äkta profession. Men icke desto mindre är läraryrket av hävd professionellt i flera viktiga avseenden: det innefattar yrkesspecifika normer som präglar utövarnas självbild, det förutsätter egna omdömen om vad som är god kvalitet och det bedrivs idealt sett med en viss autonomi gentemot externa intressenter.

Det har ofta hävdats att läraryrket avprofessionaliserats under de gångna årtiondena. Inflytande och styrning har flyttats från läraren till rektorn, tjänstemannen, granskaren eller skolpolitikern. Forskarnas förklaringar av den utvecklingen skiljer sig dock åt. Ett vanligt perspektiv är det ekonomiska och organisatoriska, där införandet av målstyrning och managementtänkande i den offentliga sektorn framstår som den mest avgörande händelsen.

En annan bakgrund som ibland framhävs är kritiken mot de klassiska professionerna som slutna maktcentra bortom medborgerlig insyn. Ytterligare en tänkbar orsak är genomslaget för jämlikhetsivrande pedagogiska strömningar enligt vilka läraren ska ses som en stödjande coach snarare än som en upphöjd auktoritet.

Alla dessa perspektiv på läraryrkets avprofessionalisering är viktiga. Men en pusselbit måste, som jag ser det, läggas till. Det är nämligen både möjligt och rimligt att se teknikutvecklingen som ett slags motor i processen. Kommentatorer har länge hävdat att digitaliseringen kommer att få stora konsekvenser för professionerna, och nu kan vi faktiskt se i backspegeln att så varit fallet. Vid varje tidpunkt där tekniken förändrats – där nya tillämpningar och förhoppningar har fötts – har professionsaspekterna av läraryrket aktualiserats. Tveksamheten inför digitaliseringen har i hög grad handlat om en professionsrelaterad oro.

Ett iögonenfallande exempel är händelserna under andra halvan av 1990-talet när statsmakterna satsade den så kallade IT-miljarden på teknikimplementering i skolväsendet. Passiva, tveksamma eller kritiska lärare uppfattades och beskrevs då i offentligheten regelmässigt som ett allvarligt problem. Men orsaken till deras motstånd uppmärksammades sällan. Denna orsak var nämligen inte lathet, ignorans eller bakåtsträvan. Om man riktar historikerblicken mot diskussionens marginal upptäcker man i stället ofta negativa erfarenheter och berättelser om hur tekniken försvårade den pedagogiska verksamheten. Många lärare upplevde helt enkelt att de var på väg att förlora den professionella kontrollen. De såg ett hot mot rätten att själva lägga upp arbetet så att det motsvarade yrkesetiken och gav tillfredställelse i form av synbara resultat bland eleverna.

Nu kunde man säga att situationen i dag är annorlunda jämfört med den som rådde för 20 år sedan. Men friktionerna mellan teknik och profession finns kvar. De spelar till exempel stor roll i de senaste årens en-till-en-satsningar, vilket framgår i avhandlingar av Håkan Fleischer och Martin Tallvid. Deras studier visar tydligt att teknikintroduktioner snarast ökar behovet av professionell medvetenhet och lärarnärvaro, medan finansiärerna ibland tycks hoppas på motsatsen. I förlängningen av deras lägesbeskrivningar tonar en övergripande fråga upp sig: kommer de klassiska professionerna alls finnas kvar i framtiden?

I den uppmärksammade boken The Future of the Professions hävdar Richard och David Susskind att svaret på den frågan är negativt. Den digitala teknikens inneboende förändringskraft kommer till sist att smula sönder allt. Kunskapsmonopolet är upphävt och möjligheterna till automatisering av arbetsuppgifter är enorma. Därför försvinner de traditionella och i grunden odemokratiska professionerna. Det gäller även lärarprofessionen. I mina ögon är det en skrämmande framtidsvision och en gigantisk förstärkning av de senaste decenniernas negativa trender.

Ett annat scenario är att drömmen om en återprofessionalisering blir verklighet. I en Unescorapport från förra året talas det högtidligt om läraryrket som världens viktigaste och mest grundläggande profession. Författarna pekar på hur centralt det är att vända den devalveringsprocess som i varierande grad präglar hela västvärldens utbildningsystem. Samtidigt understryker de att läraryrket inte kan ersättas av tekniska apparater. Tvärtom – ju mer digitaliseringen genomsyrar verksamheten desto större blir behovet av självständiga och reflekterande lärare, enligt rapporten.

Sådana försäkringar riskerar att förbli tomma proklamationer. De måste kompletteras med kreativt tankearbete och politiska förändringar där frihet och ansvar återbördas till lärarna själva. Ska en sådan process bli lyckosam måste den dessutom åtföljas av radikala åtgärder som underbygger självrespekten, kunskapsbasen och omdömesförmågan. Först när det villkoret är uppfyllt kan tekniken komma helt till sin rätt i klassrummet – och då också lämnas utanför undervisningen ibland utan att det behöver väcka ont blod. Om läraryrket ska vara en profession värd namnet måste nämligen den enskildes pedagogiska lösningar i första hand vara grundade i kollegialt kunskapsutbyte och egna erfarenheter. Makthavare, byråkrater och experter bör däremot formulera sina målsättningar på armlängds avstånd.

Litteratur

Fleischer, H (2013): En elev — en dator. Kunskapsbildningens kvalitet och villkor i den datoriserade skolan. Högskolan i Jönköping.

Karlsohn, T (2009): Tekniken — retorik — kritik: Om IT-bubblan och datoriseringen av den svenska skolan. Carlssons.

Susskind, R & Susskind, D (2015): The Future of the Professions: How Technology Will Transform the Work of Human Experts. Oxford University Press.

Tallvid, M (2015): 1:1 i klassrummet. Analyser av en pedagogisk praktik i förändring. Göteborgs universitet.

Unesco (2015): Rethinking Education: Towards a Global Common Good? Unesco.

Alla artiklar i temat Bortom skärmen (8)

ur Lärarförbundets Magasin