Ingår i temat
Ordning och oreda
Läs senare

Konsten i temat

Jacob Dahlgrens konst är abstrakt men uppbyggd av de vardagligaste av föremål och former. Yoghurtburkar, piltavlor, pennor och sladdar utgör grunden – ofta i en skapandeprocess som kräver samarbete med en rad personer.

11 Maj 2015

Bild: Third Uncle. MDF-board, Electric extension leads, acrylic, 2015 ©Jacob DahlgrenVem har inte drömt om att förlora sig i ett konstverk? På Modernautställningen 2006 var det många som gjorde det, bokstavligen. Jacob Dahlgrens The wonderful world of abstraction var en svävande kub av tätt hängande sidenband som betraktaren kunde gå in i. Bara ett par steg in blev en helt omsluten av den lena sidenstrukturen, och det var oväntat svårt att behålla orienteringen.
1900-talet präglades i hög grad av diskussioner om den abstrakta konstens möjligheter och omöjligheter, från den tidiga ryska konstruktivismen till amerikansk abstrakt expressionism och op-konst senare under seklet. Med tiden blev den abstrakta och formalistiska konsten mer och mer kritiserad, och kom att förknippas med en dogmatisk och samhällsfrånvänd modernism. Med postmodernismens inträde på 1980-talet förpassades den mer eller mindre till giftskåpet.

I dag, när den sluppit ut igen, finns ett förnyat intresse för vad abstrakt konst kan vara. Jacob Dahlgren rör sig i ett fält där den formalistiska konstens gränser utmanas på alla tänkbara sätt, inte minst genom hur den korsar konkreta vardagliga och sociala situationer. En abstrakt konst men uppbyggd av vardagsföremål från det närmaste livet – och ofta skapad i en process som kräver samarbete med en rad personer.

Det gäller till exempel det ständiga utställningsprojektet Peinture Abstraite som Jacob Dahlgren ”hänger om” varje dag: Sedan 15 år har han varje dag klätt sig i en randig tröja, som han plockar ur sin egen samling. Samlingen växer hela tiden och omfattar vid det här laget över tusen tröjor.

– Själva utställningen är egentligen jag som går runt i tröjan, förklarar han när vi ses i hans ateljé i Stockholm. Jag ser det som en målning: jag är en vandrande och talande målning. Varje dag tar jag sedan en bild av mig själv i dagens randiga tröja och lägger ut på Instagram.

Under åren har han bjudit in en rad människor att producera utställningarna i detta pågående projekt, att helt enkelt formulera villkoren för vilka kriterier han ska använda när han väljer tröja under en viss period.

– Det har varit allt från kollegor till dagisfröknar som medverkat. I ett projekt bestämde till exempel två konstnärer från San Francisco att jag skulle köpa en vit tröja och varje dag be en ”främmande bekant”, en person som jag ofta stött på men aldrig talat med, att dra en linje på tröjan.

 

Konst har alltid skapats av upprepningar av befintliga former och konventioner, medvetna eller omedvetna bildlån. Jacob Dahlgren började använda de randiga tröjorna för att han var trött på godtyckligheten i alla beslut som måste fattas när han målade, det inrotade kravet att varje dag skapa något nytt och unikt. Han använde helt enkelt ränderna som förlaga till sina verk. Så fungerar de flesta av hans arbeten: han tar befintliga former eller ett bruksföremål och adderar och repeterar dem.

I London gjorde han nyligen utställningen Third Uncle, där ihopkopplade förlängningssladdar gick genom alla verken. I målningarna var kabeln nedsänkt i pannån och fungerade som en linje, därifrån kunde den gå vidare till en bildskärm strax intill och fick då funktionen av elkabel igen.

– I vanliga fall ska man gömma kab­larna på en utställning, här använder jag dem i stället. En målning kan här få rollen att driva en monitor. Det är roligt att koppla ihop målningen med något annat – för att inte tala om vetskapen att det åker omkring 220 volt i systemet.

 

Flera av hans arbeten aktiverar gränsen mellan konstverket som objekt och konstverket som händelse och involverar publiken både i tillkomstprocess och utförande. Några av utställningsprojekten har till exempel tagit formen av demonstrationer eller parader i stadsrummet, men där plakatens politiska slogans ersatts av abstrakta målningar. I ett fall användes Olle Baertlings klassiska konstruktivistiska former som förlaga, förknippade med ”ren” form.

Så vad betyder en form? Hans lekfulla manifestationer visar att bilder som i en kontext betraktas som upphöjda och sakrala (gallerirummet) i en annan kontext inger känslan av lekfull hippiedemonstration, eller får en stark politisk laddning – som när Jacob Dahlgren genomförde en demonstrationsutställning i Mexico City, där det finns en etablerad politisk kultur i det offentliga rummet.

Hos Jacob Dahlgren kopplas den abstrakta konstens konventioner lekfullt samman med de mängder av abstrakta former och strukturer som omger oss dagligen, som vi passerar och accepterar utan vidare reflektion.

Bild: Ted Soost.

Jacob Dahlgren

Är född 1970 och bor och arbetar i Stockholm. Han studerade på Kungliga konsthögskolan 1994—99, och har sedan dess ställt ut i en rad sammanhang, nationellt och internationellt. Hans verk tar sitt avstamp i en abstrakt måleritradition och tar plats på konstinstitutioner, i det offentliga rummet och det vardagliga livet.

Alla artiklar i temat Ordning och oreda (10)

ur Lärarförbundets Magasin