Ingår i temat
Fånga bildningen
Läs senare

Klassikerna ekar i datorspelens världar

Fånga bildningenHotande bildningsförfall skylls ofta på att datorspel stjäl tid från läsande. Men pröva tanken att bildning innebär att lära sig genom ktion, i stället för om den. Då kan spelens trasiga hjältar ge nya perspektiv på världen, på samma sätt som realismen i litterära verk.

Den väntande Maria, 2010. Olja på duk, 175 x 210 cm. ©Meta Isaeus-Berlin

När nyhetsmagasinet Fokus för något år sedan rankade de 75 mest inflytelserika personerna i Kultursverige fanns kultur från många olika medieformer representerade, till exempel teater, film och böcker. En medieform saknades dock helt, nämligen datorspel. Detta berodde knappast på att det saknas inflytelserika personer – Sverige tillhör de största och mest framgångsrika länderna i världen när det gäller spelande och spelproduktion – utan antagligen på den kultursyn som skaparna av listan står för. Vissa medieformer verkar enligt somliga i sig inte vara förenliga med kultur.

Begreppet kultur är allt sedan sitt latinska ursprung starkt förknippat med intellektuell bildning. Läsning av skönlitteratur bär på ett väsentligt sätt bildningen, medan nyare medier, till exempel datorspel, ofta i stället får bära hundhuvudet för ett påstått bildningsförfall, eller för att de till och med hotar bildningens fortsatta existens. Även om litteraturvetenskapen på senare tid har funnit anledning att reflektera över litteraturens roll i samhället är det knappast någon som på allvar ifrågasätter litteraturens betydelse för bildning. Frågan bör i stället vara om bildning är synonymt med läsning. Läsning av vad i sådana fall? Den sköna litteraturen? De stora tänkarna? Klassikerna?

De sistnämnda leder nästan alltid till frågan om kanon, så som nyligen i tidskriften Svenskläraren. Huruvida de stora litterära verken är frigörande för anden i sig själva eller om det är förmågan att omsätta dem i samtiden som kan göra oss till bättre människor är en fråga som ekar genom århundradena. Trots att det senare perspektivet i dag oftast erkänns som det relevanta, lever fortfarande föreställningen om litteraturens självbärande kraft, till exempel när litteraturvetaren Anna Nordlund i nämnda tidskrift skriver att en skolkanon är ”ett sätt att säkerställa likvärdig undervisning i litteratur”. Det må stämma i det fall viss litteratur i sig själv verkar på ett givet sätt för alla individer. Om den inte gör det riskerar kanon i stället att gynna likformighet, vilket är motsatsen till likvärdighetens intention att möta alla elever på olika sätt, på det sätt varje elev behöver utifrån sina egna förutsättningar. Möjligen är kanon då också motsatsen till bildning.

Låt oss för ett ögonblick stanna upp vid själva fundamentet för diskussionen, nämligen bildningstanken. Ur ett skolperspektiv är det brott i bildningens historia som äger rum under det tidiga 1800-talet särskilt intressant.

Kulturarvet ger oss någonting centralt att förhålla oss till, men arvet förändras hela tiden genom vårt deltagande.

Det bildningsbegrepp som Wilhelm von Humboldt vid denna tid lanserar blir lösenordet för en pedagogisk filosofi som innefattar både kunskapens objektiva och subjektiva sida. I kanontanken finns spår av den förstnämnda, där kunskapen är definierbar och lika för alla, medan subjektivismens kunskapssyn förknippas med en skapandeprocess i individens erfarenhetsvärld. I denna process finns ett frirum för att skapa resurser för att vara med och prägla framtiden. Utgångspunkten är dock alltid ett pensum, en gemensam stam på kunskapens träd. Det är här vi hittar idéerna bakom de till synes tvetydiga styrdokumenten avseende texturvalsfrågor och kanon.

Stefan Lundström

Stefan Lundström är universitetslektor i svenska med didaktisk inriktning vid Luleå tekniska universitet och projektledare för forskningsprojektet Fiktion och lärande i det nya medielandskapet. I detta studeras ungdomars fritidsanvändning av fiktion i relation till lärande i och utanför skolan.

Svenskläraren förväntas navigera mellan centrala skönlitterära verk och andra medier, mellan det allmänmänskliga och nya tankesätt, mellan andra människors erfarenheter och elevens självinsikt. Med tillgång till en alltmer omfattande kunskapsbank i och med medieutvecklingen har det knappast blivit lättare att hantera frågan om kunskapens subjektiva och objektiva sida. Den didaktiska kompetens som läraren avkrävs i valsituationen är onekligen omfattande.

En kanoniserad lista över skönlitteratur brukar kritiseras för att någon, ofta synonymt med kultureliten, har bestämt vad som är god respektive dålig kunskap och att hierarkiseringen mest används som ett maktmedel för att upprätthålla dess position som elit. Samtidigt har uppfattningen om kanon som god i sig själv få offentliga förespråkare alltsedan von Humboldts dagar. Den bildning som en viss litteratur kan bidra till handlar om transformation av kunskaper. Den inkluderar kreativitet, perspektivrikedom, tolerans och en beredskap att kunna ompröva sina egna ställningstaganden. Enligt Arthur N Applebee, professor vid School of Education på universitetet i Albany, handlar detta om att göra kulturarvet till en levande del av elevers kunskapsbank. Kulturarvet ger oss någonting centralt att förhålla oss till, men arvet förändras hela tiden genom vårt deltagande. I stället för att lära någonting om litteraturen, det vill säga någonting på förhand bestämt, lär vi genom litteraturen, där litterära verk blir kulturella redskap för deltagande i traditioner.

Hemkomsten, 2015. Olja på duk, 140 x 110 cm. ©Meta Isaeus-Berlin

Betydelsen av ett verk är det sätt på vilket varje elev inkluderar texten i sin kunskapsbank, inte en kontextlös kunskap som bestämts redan i urvalsprocessen av just det verket. Det litterära arvet blir med Applebees synsätt framförhandlat i undervisningssituationen. Kvalitet ligger inte i texten som sådan, utan i de samtal som den förekommer inom och som leder till det kollektiva och individuella meningsskapandet. I dessa samtal finns redan alla de erfarenheter elever bär med sig, exempelvis från ett omfattande datorspelande.

Datorspel får sällan chansen att bli en transformativ kunskap i skolmiljön, antagligen på grund av att medieformen ges negativa värden på samma sätt som litteraturen förknippas med positiva värden. Hård kritik har exempelvis spelserien Grand Theft Auto (GTA) fått utstå. Som spelare ikläder du dig rollen av kriminell. Bankrån och stölder ingår i spelets premiss, men också våldtäkt och dödande av poliser finns med som möjliga, men inte nödvändiga, inslag. I kritiken av denna våldsfixering lyfts sällan att GTA handlar om trasiga människor, till exempel huvudkaraktären Trevor, som lider av paranoia och lever på vansinnets brant – ett mycket vanligt motiv i den kanoniserade litteraturen. I sina realistiska skildringar av nutidskultur och folkliv i samhällets olika miljöer ekar GTA-serien av Balzacs mänskliga komedi, eller tv-serien The Wire. I sin kritik av en våldspräglad civilisation i förfall kan tankarna vandra till Easton Ellis American Psycho eller till Scorseses Taxi Driver. Att såväl dessa som de många andra ”finkulturella” referenserna inte syns i debatten kan bero på begränsad erfarenhet av spelet – eller möjligen på att bildning uppfattas som synonymt med kunskap om den kontextlösa, stora litteraturen i sig, inte om vad vi gör med den.

I spelandet av GTA kan vi känna igen vår värld, men vi kan också lära känna den igen på ett nytt sätt genom de perspektiv som erbjuds i spelet. Interaktiviteten i spelandet innebär att vi ger oss hän i den fiktiva världen och dess berättelser. Vi besöker alternativa verkligheter, kulturer och människor, och förstår genom dem livet i vår egen värld. Vi låter oss omskakas av det annorlunda och obekväma ramverk för värderingar som fiktionen erbjuder, och kanske omvärderar vi vår uppfattning om omvärlden eller förstår det vi redan vet på alternativa sätt. Just dessa aspekter, igenkänning, hänförelse, kunskap och chock, hävdar litteraturforskaren Rita Felski är fundamentet för Uses of literature. I linje med Applebee är det den skapande, transformativa läsningen som är i förgrunden, inte den bekräftande. Genom någonting, inte om någonting.

Med en sådan förståelse av GTA behöver vi kanske revidera bilden av bildningsförfallet. Teknikutvecklingen gör att vi lever i en medierevolution och precis som för litteraturen erbjuder andra medieformat produkter som olika människor kan uppfatta som höga och låga, bra och dåliga, men de flesta spel i dag görs inte för att tjäna pengar, utan för att skaparen har någonting att säga. Spel som Journey, Dear Esther, Fragments of him och That dragon, cancer, för att nämna några, är uppmärksammade exempel på hur allmänmänskliga frågor om existensens och tillvarons beskaffenhet fångas upp i ett nytt medium. Om bildning handlar om att lära genom kultur och att bli deltagare i traditioner som hela tiden omskapas av oss själva, är det kanske dags att reflektera över vilka sätt, vid sidan om en litterär kanon, som finns att utveckla bildade människor.

Litteratur

Applebee, A (1996): Curriculum as Conversation. Transforming Traditions of Teaching and Learning. University of Chicago Press.

Felski, R (2008): Uses of literature. Blackwell Pub.

Forslid, T & Ohlsson, A (2007): Hamlet eller Hamilton. Litteraturvetenskapens problem och möjligheter. Studentlitteratur.

Nordlund, A (2017): Ett bildningsarv ger förankring. Svenskläraren, nr 1/2017.

Alla artiklar i temat Fånga bildningen (12)

ur Lärarförbundets Magasin