Läs senare

Kaxig titel och stora anspråk

RecensionStaffan Selanders bok har den kaxiga titeln Didaktiken efter Vygotskij. Diskussionen om lärande och modern teknik är särskilt intressant.

17 Nov 2017

Didaktiken efter Vygotskij — design för lärande

Staffan Selander

Liber

Didaktiken efter Vygotskij är skriven av Staffan Selander, professor emeritus vid Stockholms universitet. Han har tidigare arbetat särskilt med hur design genom information och kommunikationsteknik kan bidra till lärande på DSV (Institutionen för data och systemvetenskap vid Stockholms Universitet) och blev Sveriges förste professor i didaktik 1996. Därför är det inte förvånande att han är särskilt intresserad av det sociala samspelet när lärande designas på olika sätt, till exempel med hjälp av teknik.

Design för lärande kan vara både hur lärandemiljöer ser ut, rent fysiskt, men även vilka redskap som används i lärande och hur, som till exempel datorer, eller hur lärandet struktureras organisatoriskt.

»Selander diskuterar teknikens nytta som beroende av hur den används.« Illustration: Sara Frisk

Didaktiken efter Vygotskij diskuterar både Vygotskij, didaktikens utveckling under 1900-talet och dess centrala teman liksom nya mediers och designs roll i lärande, men tar också upp brännande samtidsfrågor om skolans uppgift, skolpolitik och hur den svenska skolan lyckas med sitt uppdrag. Boken behandlar med andra ord stora forskningsområden och ganska olika sorters frågor. Selander har använt sin stora erfarenhet till att skriva en ambitiös bok som har något att erbjuda läsare med helt olika intressen.

Författaren fångar särskilt min uppmärksamhet i diskussionen om hur design för lärande kan se ut och vilka resultat som kan uppnås. Där blir han konkret och tar upp exempel på hur design för lärande använts av museer och skolor i Stockholmsområdet. Till exempel hur Naturhistoriska Riksmuseet använde design och, inom denna, teknik för att göra om en hel utställning och förbättra besökarnas lärande. Men intresset väcks också eftersom en del av de tekniker han tar upp, som datorer, plattor och spel, varit och är föremål för en infekterad debatt. Vissa debattörer tycks mena att denna teknik är skadlig i sig för barn och unga, andra att tekniken kan vara lärofrämjande i sig – att alla ska få en iPad i skolan. Här tar Selander en rimligare position när han diskuterar teknikens nytta som beroende av hur den används, med vilka syften och i vilka sammanhang.

Han tar upp både teknikstött lärande, där datorer som kan simulera situationer fungerar som avancerade verktyg inte bara för informationsinhämtning, utan även för praktiskt lärande, och spelorienterat lärande, där spelvärldar skapas som ram för till exempel case-didaktik. Selander menar att betydelsen och utfallet av sådan design inte är given utan ansluter sig till en kontextualiserande syn på teknikens betydelse. Denna syn går i linje med Vygotskijs syn på lärandet som en del av en social kontext, ett sätt att se på lärande som boken tar sin utgångspunkt i.

Selander skriver själv i inledningskapitlet att Didaktiken efter Vygotskij kan läsas efter intresse, läsaren kan välja de kapitel som intresserar hen. Det går också att använda boken som ett uppslagsverk eftersom den är rik på förklaringar av olika delar av didaktikens fält och begrepp. Bokens olika kapitel har stora anspråk, och lyckas också täcka in stora områden. Samtida teoretiska perspektiv, både från pedagogikämnet och från andra discipliner intresserade av nya medier, hade dock kanske kunnat leda till delvis andra slutsatser än de Selander drar. Didaktiken efter Vygotskij är en kaxig titel som utlovar att all didaktisk diskussion sedan Vygotskijs tid ska tas upp. Detta är naturligtvis omöjligt att göra på 200 sidor men Selander lyckas ändå få med imponerande mycket.

ur Lärarförbundets Magasin