Ingår i temat
Kärlek
Läs senare

Kärlek och professionalitet

Bo Tingman har en förkärlek för matematik. Men det handlar inte bara om ämnet utan lika mycket om att undervisa i det.

16 Sep 2010

Foto: Robert Blombäck

Han tycker att matematik är vackert. När jag frågar efter den vackraste matematiken svarar Bo Tingman direkt ”min trädgård” – förklarar sedan att den är full av linjer och geometri, av färgspråk och formspråk.– Det är ögats förnöjsamhet kring till exempel gyllene snittet. Den känslan är så instinktiv och så djupt rotad i oss. Vi ser det på en gång – det som är vackert.

Bo Tingman tror att även en ekvation kan ge en skönhetsupplevelse, men säger att han själv inte är tillräcklig matematiker för att kunna få den känslan. Däremot kan han bli oerhört fascinerad av fraktaler och all annan matematik som går att plocka ut ur naturen. Han beskriver den som full av icke standardiserat material, underförstått för undervisning.

Med grönskan runt Pålsundsskolans knutar finns naturen påtagligt nära. Skolan ligger i utkanten av centrala Vaxholm och det är också här han har hus och trädgård.

Bo Tingman är fascinerad av matematik, men det han brinner för är de yngre barnens matematik. Det är något han återkommer till flera gånger.

Kan det kallas kärlek?

I all sin enkelhet ingen lätt fråga. Efter att ha letat och prövat orden säger han:

– Det kanske får vara en sorts kärlek med förnuft då.

Och tillägger med ett kort skratt:

– Nej, inte vet jag. Men jag tror att matematik påverkar oss känslomässigt och jag tror att man kan ha en känslomässig kärlek till ett ämne – med lusten och engagemanget. Samtidigt ligger i det också en väldig professionalitet och en syn på hur lärande går till. Lärandet kan jag också känna en kärlek till och det är ibland svårt att veta vad som är vad.

Det svåra i känslan av kärlek till yrket och till eleverna är att få bort de gammaldags bilderna av ett kall. De bilderna kommer hela tiden och stör, tycker han. Samtidigt som ett läraryrke kräver ett oerhört stort engagemang – annars kan man inte arbeta säger han – så rör det sig om en kontrollerad nivå utifrån professionalitet.

– Själv tänker jag, och vi brukar prata om det i kollegiet, att det är vår förbannade plikt att hitta relationer till varje enskild individ. Relationer som håller för medgångar och motgångar, för lärande. Och de relationerna måste bottna i en äkta känsla och då, i det engagemanget, närmar man sig kärleken, tycker jag.

Tillit, förtroende och ömsesidig respekt är det som möjliggör lärandet. Om passionen för ett ämne ska gå hem hos eleverna måste de uppleva att den är äkta, att det som förmedlas är äkta.

– Jag visar tydligt i min undervisning vad jag premierar inom matematiken. Om det hela tiden finns facit som visar vad som är rätt och fel, då blir man väldigt ängslig att ge sig in i diskussioner någonstans i gränslandet. Och det är i gränslandet som det blir spännande – det är där man lär sig, där man får upptäckter.

Foto: Robert BlombäckAttityder till ämnet flätar sig på olika sätt in i samtalet. Bo Tingman menar att de grundläggs redan i förskolan och att det är viktigt att också där benämna det man gör som matematik. Samtidigt talar han uppskattande om den utveckling som är på gång, där just förskolan många gånger går i bräschen när det gäller att synliggöra matematiken och förändra inställningen till ämnet.

– Förskollärare är något av det professionellaste jag vet, ändå finns en föreställning kvar om att yrket bara går ut på att älska barn.

Han talar av erfarenhet, är själv förskollärare i botten och har via SÄL-utbildningen (särskild lärarutbildning) kompletterat till formell behörighet
för grundskolans tidiga år. I dag är han en av kommunens två matematikutvecklare och har arbetat i åtta år på Pålsundsskolan. Förutom sex år som förskollärare har han innan dess också drivit restaurang och arbetat som redovisningsekonom.

– Men siffrorna dränerade mig till slut på all energi. Den typen av siffror upplever jag som själlösa – det är svårt att se det vackra i resultat- och balansräkning, säger han med sitt karaktäristiska korta skratt.

Den rutiga kortärmsskjortan skvallrar om att det är en av försommarens hittills varmaste dagar. Några enstaka barnröster letar sig upp från gården framför skolans entré, där P:et i namnskylten i alla fall just i dag är borta. Från sin position i taket blickar klassrummets fiskmås av trä ut över tomma bänkar.

Utan elever är här nästan ödsligt, även om avtrycken efter dem är kvar. En glömd strumpa, några pennor och längs ena väggen modellerna av fem skalenligt byggda borgar, enligt Bo Tingman daterade till någonstans mellan medeltid och Vasatid. De rymmer både geometriskt tänkande och historia.

– Är man klasslärare är det lätt att arbeta över ämnesgränserna. Matematik är nästan ett estetiskt ämne, det är så mycket som är kopplat till bilder, säger han.

Det var SÄL-utbildningen som väckte intresset för matematik, som höll fram mönster och samband. Det blev tydligare hur matematiken finns på många olika platser och ingår i många sammanhang. Också hur viktigt det är att eleverna redan från början får möjlighet att lära sig matematik på ett kroppsligt, vardagsnära och konkret sätt.

– Jag såg det kreativa, matematiken blev ett språk, och det blev en nytändning. Det jag höll på med som redovisningsekonom liknade mycket matten från min egen skoltid, med summeringar av olika slag.

Bo Tingman tror att han tidigare aldrig hade begripit vad matematik egentligen är.

Han har alltid varit fascinerad av form, mönster, symmetri. Men den nyare starka känslan som väckts för matematik är sammankopplad inte bara med naturen utan också med elevernas lärande.

Han tycker att han tillsammans med barnen hela tiden får en massa aha-upplevelser. Att det finns en glädje i att se barns upptäckarlust, se deras tillfredsställelse när de har fått en insikt, kan förstå och känner sig kapabla. Förhållandet mellan matematik och lärande blir jämfört med andra ämnen något speciellt.

– Därför att för mig finns det mer att upptäcka inom det ämnet. Det finns fler problem att lösa, fler samband att utforska, fler mönster att få fatt på än i andra ämnen. Hur tal förhåller sig till varandra är många gånger ett bildspråk.

Det är bara några dagar kvar på vårterminen, hans elever som lämnar femman går i höst vidare till en annan skola. I princip har de redan sagt adjö och konstaterat att de som lärare och elev är klara med varandra. Det har varit utvecklingssamtal, utvärdering och nationella prov som satt kunskaper på prov. Och inte bara elevernas kunskaper utan också undervisningen.

– Så det är nästan lite examen för mig också. Samtidigt mäter ju proven bara sporadiska delar av allt lärande och all den kunskap som eleverna har.

Här finns ett uppenbart dilemma, dessutom måste man också se hela den resa som eleven har gjort i sitt lärande, menar han. Om någon haft en väg kantad med svårigheter och motgångar så har det inneburit en oändligt mycket längre resa än för andra, även om resultatet inte har blivit lika bra. Var den resan inget värd? Om man inte lyckas fullt ut på proven, är de åttio procent man då har tillägnat sig inget värda?

– Sådana saker tycker jag att man hela tiden får brottas med i den stund man ska mäta. Jag tror att det finns en fara i att fler och fler diagnoser kan bli styrande – men också för att vi visar barnen vad det är vi värdesätter inom matematiken. Det är oftast den lilla del som man enkelt kan mäta.

Det härliga i arbetet med just yngre barn är att man så konkret kan synliggöra processer, tycker han. Antingen genom att dokumentera det med material som man tar med sig in i klassrummet eller att man fotograferar något som händer och kan återkomma till det – vad gjorde vi här?

– Det är mycket lärande som pågår i samtalet och diskussionen, men när samtalet och diskussionen är över så finns de inte kvar. Samtidigt är det så viktigt att kunna återvända mentalt och känna efter, till exempel till skogen – den där stenen som du tog i handen konstaterade vi vägde ett kilo, kan du känna den? Ja, jag kan känna den. Jaha, då har man en förankring i en verklighet som kan vara till hjälp i det abstrakta. Det där är så viktigt.

Det handlar om att skapa känslo-mässiga hållpunkter som går att återvända till, samtidigt som det är jätte-viktigt med viss tidspress, menar han.

– Så det är hela tiden en avvägning. Flyt i räknandet, det bör ju barn ha, precis som i läsning.

Medan eftermiddagens solreflexer kastar in varma strimmor av ljus talar vi om snöflingor, att ingen är den andra lik. En generalisering som ingen ifrågasatt även om den inte går att empiriskt bevisa.

– Samtidigt är symmetrin i varje flinga så enastående, så perfekt i sin form. Och den symmetrin, den ser man väldigt mycket av i naturen. Jag tror att det är den som fascinerar ögat så mycket och gör att det blir vackert.

Matematiska mönster och samband som kan leda till generaliseringar fascinerar inte bara honom själv utan också barnen, menar Bo Tingman.

– När de första gången får syn på att det inte är någon slump utan att med tillräckligt många mätvärden närmar vi oss ett visst resultat. Så tittar vi och drar slutsatser – hur kunde det bli så här?

När Bo Tingman talar om barns upptäckter handlar det inte bara om eleverna. Det märks att matematikens villkor ur barns perspektiv har tagit ett djupare grepp och varit upptäckter också för honom. Den brinnande lågan för de yngre barnens matematik har växt i takt med erfarenheterna.

– Absolut. Jag har gjort en parallell resa med barnen kan man säga. Från att ha haft ganska vaga tankar om att inte hela tiden använda läroboken till där jag tryggt står i dag. Självklart använder vi läromedel, det är naturligt, men det vi arbetar med måste ändå ha sin grund i den dimension som barnen lever i.

Därför låter han inte istidens istäcke på en kilometer stå kvar rakt upp i luften. I stället välter han det – och hur långt blir det då? Jo, ända ner till Vaxholms kyrka.

När det nya läsåret börjar ska Bo Tingman som en del av sin tjänst jobba med matematikutveckling på Pålsundsskolan. Det gäller att lyfta ämnet så att barn kan upptäcka att man får tycka att matematik är kul, att det är okej att gå i gång på det, säger han.

– Elevernas motivation, lust och tilltro till den egna förmågan är mycket beroende av hur man som lärare själv ser på matematik och ger för bild av ämnet.

På vägen ut tar han med mig till kollegan Pers klassrum. Dörren är låst men genom glasrutan syns exempel på vad Bo Tingman kallar ”icke standardiserat material” och som använts för att räkna på vinklar. Det är grenklykor – rader av grenklykor, var och en med en alldeles egen av naturen skapad vinkel.

– Matematiken är alldeles för blommig för att passa in i en fyrkantig låda. Den låter sig egentligen inte begränsas så mycket som man gör, tycker Bo Tingman.

Alla artiklar i temat Kärlek (8)

ur Lärarförbundets Magasin