Ingår i temat
Avund
Läs senare

Jante frodas i lärarrummet

Direkta påhopp, försåtliga nålstick och anonyma kommentarer i sociala medier. Titeln förstelärare har väckt Jante på nytt. Ulrika Broman, själv förstelärare, tror att det framför allt är det stora lönepåslaget som sticker i ögonen.

08 Maj 2014

Vi träffas en solig vårdag, när bekymmer och elakheter känns långt borta. Ulrika Broman är i Stockholm för att föreläsa på en konferens. Till vardags är hon 1–7-lärare på Rebbelberga skola, matematikutvecklare i Ängelholms kommun och handledare i Matematiklyftet.
När Ulrika Broman och en kollega till henne tillträdde sina förstelärartjänster i juli i fjol, intervjuades de av Helsingborgs Dagblad. Tidningens kommentarsfält fylldes snabbt av kritiska anmärkningar.

Någon skrev: ”De verkliga stjärnpedagogerna är kanske de som tyst och idogt jobbar på, personer som inte vill framhäva sig och sitt kunnande och därför ej sökt dessa tjänster, när kommer deras belöning?”

En annan anonym skribent formulerade sig så här: ”Jag hade skämts inför mina kollegor i fikarummet om jag sökt och blivit antagen till detta luftslott. Någon i kommunen och lärarfacket borde ifrågasätta om detta är ett skämt.”

Bild: Robert BlombäckHur hanterar man sådant?

– Om någon säger något direkt till mig så kommenterar jag det, säger Ulrika Broman. Men annars försöker jag bara att skaka av mig otrevliga kommentarer och försöker tänka att nu får jag credit för det jag ändå gör.

Ulrika Broman sitter sedan länge i utvecklingsgruppen på sin skola och är starkt engagerad i att söka och använda sig av aktuell forskning. Hon försöker också hålla sig uppdaterad på allt nytt som händer.

Hon tror att det främst är det rejäla lönepåslaget som många hänger upp sig på – både inom skolan och hos allmänheten. Lärare är en av de yrkesgrupper där man längst har haft kvar de gamla tarifflönerna. Många undrar vad det är förstelärarna gör för att få den höjda lönen.

– Det känns inte fel att ha fått pengarna, eftersom jag tycker att jag gör jobbet. Men Jante finns! Det gäller att hålla en låg profil eftersom det är känsligt, samtidigt som man är glad, inom sig.

Ulrika Broman arbetar själv i ett arbetslag som har jobbat tätt tillsammans i tolv år. Ingen har ifrågasatt att just hon sökte tjänsten som förstelärare. Däremot har det varit mycket diskussioner om det är bra med förstelärare eller inte. En del undrar också vad tjänsten innebär och om hon under-visar tillräckligt mycket.

De reaktioner hon har mött är allt ifrån ”ja men du som är förstelärare, kan inte du ta hand om det här?” till att kollegor förväntar sig att hon alltid ska kunna ställa upp. Hon hjälper gärna till, men även hennes tid är begränsad.

Flest positiva reaktioner har hon fått från fritidspedagoger och förskollärare. Eftersom de inte har kunnat söka tjänsterna, verkar det inte vara lika infekterat.

Andra förstelärare berättar om tydligare och starkare avundsjuka reaktioner. Frågan är uppenbart känslig; de vill alla vara anonyma när de berättar om sin situation. Annika är en av dem.

– Alla fick chansen men INGEN annan sökte tjänsten på vår skola. Jag var tydlig med att jag skulle söka och försökte verkligen ärligt pusha kollegorna att söka, men ingen ville, säger hon.

Som enda sökande blev hon alltså förstelärare och hennes kollegor har därefter varit ”fulla av avund”. Trots att de inte har sökt eller visat intresse för tjänsten, känner Annika det som om de vill att hon ska misslyckas.

– Då jag var hemma ett par dagar i influensa, passade de på att ha ett möte som jag av en tillfällighet fick reda på. Hela mötet hade gått åt till att prata om mig, mina resultat och min tjänsts vara eller inte vara.

Hon körde med öppna kort och tog tag i saken direkt med ett möte i arbetslaget. Hon har berättat om kollegiets reaktioner för sin rektor, som backar upp henne fullt ut.

Annika menar att Jantelagen är ständigt närvarande i skolans värld, där man väljer att trycka ned de duktiga.

– På ett företag hade man skrattat åt förslaget som mina kollegor kom med innan tjänsten tillsattes: ”Vi kanske skulle dela på tjänsten, ett halvår var?”

Birgitta, en annan förstelärare, säger att hon inte längre känner igen sina kollegor som hon under alla år har haft ett gott förhållande till.

– När jag, som jag tidigare har gjort, talar om undervisningsstrategier och vill samarbeta, bemöts jag numera ofta av tystnad och suckar: ”Vem tror jag att jag är?”

Hennes arbete har även lett till andra uppdrag som har skapat uppmärksamhet kring henne, vilket inte har uppskattats av kollegorna.

– Det är mycket tråkigt och nedslående. Vi som ska arbeta för att lyfta andra människor och värdesätta framgångar! Varför denna missunnsamhet?

Birgitta säger att nästan alla som blev förstelärare i hennes kommun vittnar om avundsjuka reaktioner och att det tyvärr verkar vara vanligt inom lärarkåren.

– Jag gissar att det har att göra med det låga löneläget, i förhållande till arbetsbelastningen. Alla är ju besvikna över det – jag med – men vi vinner inget på att hacka på varandra.

I Cecilias fall blev hennes allra närmaste kollegor glada för hennes skull och gratulerade när hon blev förste-lärare. De har också försvarat henne och sagt till dem som har åsikter att alla har haft chans att söka tjänsten. Från andra har hon mest fått höra gliringar, små nålstick av avundsjuka.

– Många kollegor har gjort sig lustiga på min bekostnad och uttryckt att det är trist att de är ”andrelärare”. De har också kommit med förslag på arbetsuppgifter som de tycker att jag ska utföra – som att rensa kopieringsmaskinen, plocka ur diskmaskinen, tömma pappersbackarna … ”för du har ju tid nu”, berättar hon.

Cecilia har också fått höra om allt hon kan köpa nu, när hon har fått så mycket pengar.

– Alla vill ha pengarna, men ingen är nog intresserad av att lägga ned all den tid som krävs, i varje fall inte på vår skola.

Ulrika Broman håller med sina anonyma kollegor om att det är något inom skolans värld som gör det extra känsligt att utmärka sig. Inte för inte sågs läraryrket länge som ett kall.

– Man ska inte sticka ut! Alla är likadana och ska behandlas på precis samma sätt, så har det varit i många år.

Ängelholms kommun har nu anställt fler förstelärare. Det gör situationen enklare. Ulrika Broman tror att den nya tjänsten kommer att avdramatiseras ju fler som får den. Hon ser det som ett lyft för hela lärarkåren och för skolan.

– Det är bra att man lyfter vad som krävs för att vara en skicklig pedagog, för det har vi många.

Cecilia är inne på samma spår. Hon menar att de flesta som sökt förstelärartjänster verkligen tror på skolans potential till utveckling och att de brinner för att lotsa andra framåt.

– Utan denna reform finns det en risk att denna typ av eldsjälar försvinner. Det är sorgligt om ens omgivning inte kan se reformen ur ett större perspektiv.

Ulrika Broman tror att förstelärarreformen kan landa väl till slut, men att det krävs en del arbete. Uppdragen måste tydliggöras, både på arbetsplatserna och i kommunerna.

– Var tydliga med den tid och de arbetsuppgifter som förväntas. Är det nedsättning i tid, tala om det, spela med öppna kort. Och byt ut det stackars ordet, förstelärare. Kalla det något med utveckling – för det är skolutveckling det handlar om!

Fotnot: Annika, Birgitta och Cecilia är fingerade namn.

Alla artiklar i temat Avund (9)

ur Lärarförbundets Magasin