Läs senare

Jämställdhet på efterkälken


Jämställdhet i skolan är inte något som enbart rör enskilda individer, inte enskilda skolor eller kommuner. Det rör skolan som organisation, skriver Mia Heikkilä.

22 Aug 2011

I januari överlämnade Delegationen för jämställdhet i skolan (DEJA) sitt slutbetänkande Flickor, pojkar, individer – om betydelsen av jämställdhet för kunskap och utveckling i skolan (SOU 2010:99) till biträdande utbildnings- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni. Slutbetänkandet innehöll en kartläggning och analys av jämställdheten i skolan samt förslag på hur den svenska skolan kunde utvecklas för att fungera ännu bättre ur ett jämställdhetsperspektiv.

Hur kan man då förstå varför det inte hänt mer i skolan gällande jämställdhet trots snart 50 år av krav på jämställdhetssträvanden i skolan. Något vi tidigt blev varse i DEJA:s arbete var, att det inte är givet hur man ska definiera jämställdhetsproblem i skolan. Jämställdhetsproblem är ofta dolda och komplexa, inbakade i annan skolproblematik och ofta nära förknippade med generella kvalitetsfrågor gällande skolan.

I en stor samhällsorganisation som skolan är dock en gemensam nämnare för skolans jämställdhetsproblem, att de oftast är relaterade till organisatoriska dilemman som behöver hanteras eller lösas för att få till ett långsiktigt hållbart resultat, som gynnar både pojkar och flickors lärande och utveckling. För att hantera eller lösa dessa dilemman behövs därför fler analyser och tolkningar av hur jämställdhet, organisationer och maktutövning hänger samman. Jämställdhet i skolan är alltså inte något som enbart rör enskilda individers förehavanden, inte enskilda skolor eller kommuner. Det rör skolan som organisation.

Därför är arbetet med att kartlägga, analysera och tolka vilka jämställdhets- och kvalitetsbrister som finns och åtgärda dessa viktiga i en skolorganisation. Skolledningar måste därför ta ett större ansvar och det ställer krav på att skolledningen har en tillräcklig kunskapsnivå. Man kan påstå att en av förklaringarna till att inte mer hänt finns i just detta – skolan har inte sett jämställdhet som en organisationsfråga, utan oftast som en individfråga och därför har problem som uppstått sällan lyfts till en organisatorisk nivå. Den individdiskurs kring kränkta individer som slagit rot har också ibland framställs som det enda jämställdhetsproblem som finns i skolan. Kränkningar i en skola, klass eller grupp bör, menar jag, inte ses som centrala problem, utan i stället ses som symptom på en värkande organisation – inte på en samling barn som är rötägg och som görs till föremål för punktuella åtgärder. Barnens beteenden, ageranden och handlingar kan ses som ett resultat av och en spegling av organisationens beredskap att lyssna på barns behov.

Ett av de områden som också kan förklara en del av skolans jämställdhets-problem, är att jämställdhet under lång tid enbart setts som en värdegrundsfråga. Det har inte primärt setts som en fråga om flickors och pojkars möjlighet till lärande och kunskapsutveckling. Jämställdhet har inte varit en självklar del i diskussioner om klassrumskultur, klassrumsinteraktion, läromedel, ämnesstoff, arbetssätt i klassen, gruppsammansättning, lärarreflektion kring genusdidaktik. Det har gjort att jämställdhet har blivit ett eget spår, och inte en del av det vardagliga i skolan, utan ofta något man bockar av vid en temadag. Det är också en delförklaring.

Om man väljer att inte se att jämställdhet mellan flickor och pojkar är en del av lärandeprocessen, uppstår alltså uppenbara problem. Ser man inte att till exempel de stora skillnader i skolresultat som finns mellan flickor och pojkar är en del av ett jämställdhetsproblem blir det svårt att lösa frågan på ett hållbart sätt. Skillnaderna i skolprestationer beror självklart på många komplext sammanvävda orsaker, men ur genusperspektiv är det självklart att olika förväntningar, förhoppningar och krav på flick- och pojkelever är en del av varför skillnader i skolprestationer fortfarande består.

Pojkarna presterar fortfarande klart sämre och kommer att så göra, så länge ingen på allvar vågar ifrågasätta mansnormer i relation till utbildning.

Flickor och pojkar kommer fortsättningsvis att tillgodogöra sig lärande på olika sätt och i olika grad om man inom skolans väggar på inte allvar börjar reflektera över stereotypa föreställningar om dessa grupper. Det är allvarligt att pojkar inte tar tillvara sina möjligheter till lärande, och att lärare ignorerar att sociala könsmönster spelar roll i lärandesituationer. Inga Wernersson (SOU 2010: 51) och Michael Kimmel (SOU 2010: 53) gör forskningsbaserade iakttagelser och analyser i sina rapporter till delegationen där båda drar slutsatsen att utbildning blivit en problematisk del av mäns och pojkars liv. Och den här kunskapen måste skolorganisationen använda för att förändra.

I dag är det få skolor och kommuner som aktivt och systematiskt arbetar med jämställdhet som en kvalitetsfråga nationellt sett (SOU 2010:83) och som problematiserar könsnormer, stereotypa föreställningar och olikheter i förväntningar. Jämställdhetsarbete drivs i tidsbegränsade projekt av eldsjälar och utgörs inte sällan av utbildningsdagar med otydligt syfte och mycket sällan är eleverna involverade i utformningen av jämställdhetsarbetet. Det är som om kraven på systematik, aktiva åtgärder, elevers delaktighet och planers uppföljning fallit i glömska. Detta är också en del av förklaringen varför det inte hänt mer – om man inte arbetar systematiskt och aktivt kan heller inget förändras.

Lärarens kön verkar också ibland vara avgörande för att skolan ska uppnå jämställdhet. Viktigare än lärarens kön är dock den didaktiska reflektionen vill jag hävda, även om det kan finnas poänger med en högre andel män som lärare. Det är dock svårt att hävda vetenskapligt att skolan skulle bli bättre och eleverna skulle lära sig mer om fler män var lärare. Den kvantitativa jämställdheten är aldrig en garant för att jämställdhet uppnås.

Jämställdhet handlar som bekant om hur makt fördelas i en verksamhet och hur makt utövas.

ur Lärarförbundets Magasin