Läs senare

Jag förväntar mig snabba förändringar

För en gångs skull propagerar jag för otålighet och raska steg i skolpolitikernas reformarbete. Jag förväntar mig snabba förändringar. Skälet? Dagens betygssystem och bedömningskriterier fungerar helt enkelt dåligt.

09 Maj 2016

Snart är det betygsättningsdags och jag vet att många lärare våndas. De vill gärna vara både rättvisa och generösa – generösa i den meningen att de vill att eleverna ska lyckas, de vill att elevernas framtids-möjligheter ska vara så goda som möjligt och de vill verkligen inte glömma någon god prestation som borde vara en del av betygsunderlaget.

Bild: Linus Meyer.

Bedömning och betygsättning har alltid varit svårt. En myndighetsutövning med stora konsekvenser för den enskilda individen. Och alla system har sina brister. Det absoluta betygs-systemet som fanns fram till början av 60-talet var knappast perfekt, inte heller de relativa betygen som följde. Trots dagens problem tilltalas jag mer av idén med mål- och kunskapsrelaterade betyg. Klarar eleven kriteriet för ett betyg ska hen också ha det, oavsett den egna årskullens genomsnittsprestationer. Det låter enkelt, logiskt och rättvist. Naturligtvis är det inte så glasklart i praktiken. Jag vill dessutom hävda att det nuvarande systemet inte fungerar som det var tänkt och att bristerna är så allvarliga att det snarast måste ses över.

Problemen har påtalats av elever, lärare, föräldrar, forskare och beslutsfattare. Den här tidningen trycks bara någon vecka innan Skolverket ska presentera sin utvärdering av betygsskalan (den 30 april). Jag kan bara hoppas att de tagit till sig av alla kloka synpunkter.

En intressant rapport i sammanhanget är den färska Policyidéer för svensk skola, författad av Jan-Eric Gustafsson, Sverker Sörlin och Jonas Vlachos på uppdrag av SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle). Likvärdighets- och rättviseaspekter löper som röda trådar genom texten: elevernas rätt till en bra utbildning och, som de skriver, goda livschanser. Vad gäller betygen ser rapportförfattarna tre centrala problem med dagens upplägg: betygens bristande likvärdighet, konsekvenserna av en skarp gräns för att nå godkänd nivå och att betygens utformning riskerar att sänka elevernas motivation.

Alla tre punkterna är verkligen allvarliga, även om den sistnämnda kanske är allra mest aktuell just nu med tanke på den kommande rapporten från Skolverket och höstens presentation av Gymnasieutredningen.

Många har vittnat om det destruktiva med att betygen, som kriterierna ser ut i dag, grundas snarare på elevernas svagheter och eventuella missar, än på deras styrkor och goda prestationer. Konsekvenserna av att vara blyg, av att vara sjuk under fel vecka eller helt enkelt sämre på att stava än att prata, kan bli otroligt stora. Det har även Aida Hadzialic, gymnasie- och kunskapslyftsminister, påtalat i en debattartikel i Dagens Nyheter före jul. Där skrev hon bland annat att ”för mig är det viktigt att betygsättning baseras på en helhetsbedömning och att tillfälliga svackor inte ska få förödande konsekvenser.”

Jag förväntar mig att detta även uppmärksammas i Skolverkets rapport och att betygskriterierna ändras så att det inte blir så ”lätt att misslyckas”, för att citera Gustafsson, Sörlin och Vlachos.

Aida Hadzialics huvudbudskap i artikeln var dock att hon ville utöka Gymnasieutredningens uppdrag till att även omfatta frågan om huruvida kursbetygen bör ersättas av ämnesbetyg. Kursbetygen leder omvittnat till stress, kortsiktighet och ökad risk för avhopp. ”En övergång till ämnesbetyg skulle kunna minska såväl elevers som lärares känsla av stress, men det kan finnas andra sätt att göra detta. Därför får gymnasieutredningen i uppdrag att titta även på andra alternativ”, skriver ministern diplomatiskt, samtidigt som hon faktiskt är ganska tydlig med att kursbetygen nog borde slopas.

Det går helt i linje med tankarna i Policyidéer för svensk skola: ”Snarare än att låta lärarnas omdöme avgöra hur kriterierna ska vägas mot varandra har beslutsfattarna valt att ge en helt dominerande vikt åt elevens svagheter genom att ge samtliga delmål ett slags vetorätt i betygsättningen”, skriver författarna. De framhåller också det faktum att betygskriterierna och gymnasiets kursbetyg är ömsesidigt förstärkande, och att ”en svag prestation enligt något kriterium i en enskild delkurs kan tidigt spräcka en elevs förhoppning att komma in på en utbildning där höga betyg krävs”.

Jag förväntar mig att det redan i år kommer skarpa förslag på en snabb förändring av dessa förödande riktlinjer.

Den bristande likvärdigheten är ett annat centralt problem som Gustafsson, Sörlin och Vlachos tar upp. Det är, som bekant, en mycket komplex fråga som jag tror att alla lärare och skolledare brottas med. Jag vet att många exempelvis samrättar nationella prov eller sambedömer elevarbeten för att det ska bli mer rättvist åtminstone för elever på samma skola. I vissa kommuner jobbar lärare tillsammans med kollegor på andra skolor.

Men rapportförfattarna påvisar på ett övertygande vis att likvärdigheten är svår att upprätthålla i ett målrelaterat system, att det råder betygsinflation och att betygsättningen skiljer sig markant mellan skolor. Vissa skolor avviker betydligt mer (i positiv riktning) jämfört med de nationella proven än andra skolor, vilket kan tyda på att de helt enkelt är lite mer generösa med betygen.

Enligt Skolinspektionen gynnas vissa elevgrupper mer än andra när den egna läraren rättar de nationella proven, nämligen de elever som brukar lyckas väl i skolan. Författarna till Policyidéer för svensk skola hävdar också att ”fristående skolor i genomsnitt rättar proven generösare än kommunala”.

De nationella provens vara eller icke vara, vad som bör prövas och vad provens roll bör vara, det är en alldeles egen artikel. Men det är uppenbart att det finns likvärdighetsproblem även när det gäller rättningen av dem. Och dessa följer sedan med till betygsättningen av elevens hela prestation.

Med tanke på alla dessa problem – ska vi alls ha betyg då? Ska de vara så betydelsefulla? Jag anser trots allt att betygen, som urvalsinstrument för högre studier, är mindre dåliga än de flesta andra vi kunnat komma på. Där­emot är det viktigt att det alltid finns andra vägar till en plats på högskolan. Och då är vi tillbaka till det där med likvärdighet.

Jag förväntar mig att den frågan hålls levande av alla som arbetar i skolan och för skolan.

ur Lärarförbundets Magasin