Läs senare

Jag är en stolt veterinär

Salomon Schulman är barnläkare, barnpsykiatriker, författare och skribent. Han har också undervisat i jiddisch och jiddischlitteratur.

Andra doktorer brukar kalla oss barnläkare för veterinärer. De tycker att våra minsta patienter inte kan tala – som vore de hundar. Jag känner mig i så fall stolt över att vara veterinär. Jag tycker att mina vuxenkollegors höga svansföring talar för sig själv. Hur många hade inte velat kupera sin allmänläkares stuss efter alla förnumstigheter till diagnoser?

Det är lätt att prata med barn. Bebisar smackar man åt och leker ögonspelet med. Man får ett smittande leende till svar om man behandlat dem varligt. Sedan passar man på att undersöka dem efter denna ståuppföreställning.

Det finns inga skrikiga barn. Däremot kan vuxna vara jämmerligt kymiga. Dem ska vi behandla veterinärmässigt. Tassa mot dem med stor försiktighet, inte visa onda ögat och gärna humma lite försåtligt. Människan förblir människa. Men så länge man inte lyssnar på sitt inre i ett efemärt kärleksmöte med sin patient är man ställd. Då har man mer svans än hjärna.

Föräldrar vill sina barn väl. Även om de är uttröttade och har gått i väggen i sin instängda tillvaro. Bakom varje förmaning finns nästan alltid ett hopp om förändring till det bättre. Ibland måste man till och med behandla föräldrarna med en varmare omtänksamhet än deras ”omöjliga” telningar.

Många akademiskt skolade föräldrar, som gärna vill se en spegelbild av sig själva i sin avkomma, utgör en mer prekär kohort. De har googlat sig till diagnosen och ser mig som en gammaldags grosshandlare som ska dra fram det beställda medikamentet ur varuhyllan. Till exempel för att höja koncentrationsförmågan hos den ännu inte disputerade fyraåringen.

Då räcker det inte att spärra upp sina snälla hundögon eller vifta på svansen. I stället försöker man låtsas som om föräldern inte finns i rummet och inleder ett samtal med gliet, gärna på en åldersadekvat nivå. Jag frågar om vederbörande bär blöjor och får oftast ett fnysande äckelsvar i mitt doktorsöra. Då lutar jag mig ner mot ungen och erkänner med stort allvar att jag bär blöjor och bajsar i dem. Det tar skruv och ungen flabbar så att mina öron nästan trillar av. Därefter för vi en väluppfostrad konversation där även kräk och kiss ingår som självklara komponenter. Sedan räknar ungen till tjugotre och jag låter mig artigt imponeras utan att för den skull låta mig förledas in i algoritmernas värld.

Efter denna exkretoriska exposé vänder jag huvudet mot den förfärade föräldern som kanske aldrig sett denna spontanitet välla fram ur kultingen. Jag hinner uppfatta ett antytt atavistiskt smil på de från början så snipiga läpparna. Det avslappnade barnet är sjukt enkelt att avläsa. Med ett bekräftande allvar lyssnar jag på förälderns farhågor. Dock behöver jag sällan oroa mig vad gäller det lilla pyrets förmågor.

Föräldraskapets dilemma är ett evigt diskussionsämne i vår modernistiska värld. Det var lättare under medeltiden då man kunde slänga in sin glytt i närmaste stall där denne fick utlopp för sina drängfasoner. Men så ociviliserad är inte nutidsmänniskan. Därför finns vi veterinärer till er tjänst.

ur Lärarförbundets Magasin