Ingår i temat
Bildens roll
Läs senare

Jag är Abraham

Legenderna om patriarken Abraham, Ibrahim för muslimerna, överbryggar religionsklyftorna i skolan. Eleverna lever sig in i personernas känslor och tankar, gestaltar dem och ser likheter och skillnader.

16 Nov 2004

Rinkebyskolan, Stockholm. Dorothea Rosenblad ska hålla religionslektion. Hon tittar ut över sin klass. Över hälften av flickorna har huvudduk.

Lektionen blir inget vidare.

Hon går raka vägen till rektor. Det här går inte! ”Gör något åt det då”, blir svaret.
Och det gör Dorothea Rosenblad.

Med elever från jordens alla hörn krävs något annat än det traditionella, så hon utgår från patriarken Abraham. Han levde omkring 1800 f Kr och är den symboliske anfadern till judar, muslimer och kristna.

Berättelserna om Abraham, som muslimerna kallar Ibrahim, är en rik källa att ösa ur. Där finns legender och fängslande historier.

  – Det var kvinnor som berättade legenderna. Och de lyfter fram kvinnorna. Det är viktigt att uppväxande muslimer får höra dem. I min första klass, en åtta, började jag läsa om Sara.

Sara följde Abraham, som lämnade sitt land för att på Guds inrådan söka sig ett nytt. Han fick där sonen Ismael med sin andra hustru Hagar, innan den äldre hustrun Sara födde honom Isak. Det är upplagt för ett svartsjukedrama.

Det här visar sig vara den rätta vägen. Legenderna skiljer sig i de olika religionerna och ger underlag till diskussioner och jämförelser. Och, påpekar Dorothea Rosenblad, diskussionerna blir bättre om man berättar i stället för att läsa. Så hon börjar läsa Gamla testamentet på egen hand för att kunna göra det mer levande.

  – Då kan man hoppa över släkttavlor och liknande.

”Det var då jag insåg att jag måste lära mig mer”
Det nya innebär också nya utmaningar. En del elever kan mer än läraren.

  – Syrianerna rättade mig ibland. ”Det var inte Sara som slog Farao, det var ängeln!”

En del muslimer protesterar också: ”Så står det inte i Koranen.”   

  – De läste den hemma med släktingar eller i koranskolan.

Dorothea Rosenblad är inte nöjd med sin undervisning. Och kollegerna är lite avvaktande. Någon tror till och med att arbetet med legenderna handlar om evangelisation.

  – Det var då jag insåg att jag måste lära mig mer.

Hon har inte religion i sin lärarexamen; som lärare i svenska har hon helt enkelt fått ämnet ”på köpet”. Så hon har också tagit en teologie kandidatexamen, 120 poäng, för att veta hon vad hon pratar om. Och kunskaperna har ökat intresset för att utveckla arbetet.

Tillsammans med kollegerna skapar Dorothea Rosenblad ett arbetssätt där eleven ska ”ta en roll” ur berättelsen, leva sig in i den personens tankar och känslor och gestalta dem. Det görs i ord och helst också i bild.

Det är rollen som skapar elevens tolkning av legendpersonens subjektiva verklighet. Så här känner sig Sara i den muslimska berättelsen när hon träffar Ibrahim. Och så här tänker hon när Gud säger åt dem att gå den långa vandringen genom öknen till Kanaans land. Legenderna öppnar för många tolkningar.

  – De fångar känslorna. De är lika aktuella i dag.
Lyssnarnas förhållande till Gud gör att dialogen mellan det egna jaget och den rollperson de valt varierar.

Empati är viktigt; eleverna ska identifiera sig med hjälp av hjärna, hjärta och en viss distans – men utan förakt och rädsla. Deras identifikationer blir sedan utgångspunkt för diskussioner, där respekten för religiösa och icke-religiösa är viktig.

Att bearbeta berättelserna utvecklar tal- och skriftspråk
En dag bestämmer sig Dorothea Rosenblad för att sprida idéerna. Så hon startar en stiftelse.

  – Då kan man söka pengar från fonder.
Resultatet hittills är en rad kurser och två böcker. Och ett par lärarutbildningar har kursavsnitt om arbetssättet. I dag arbetar Dorothea Rosenblad med bland annat kurser för lärare. Abrahams barn, som stiftelsen heter, samarbetar med Sigtunastiftelsen.

Marianne Åkerlund i Rinkebyskolans granne Kvarnbyskolan ångrar inte kursen hon gick på Sigtunastiftelsen för sex år sedan.

  – Där fick vi själva vara med om det vi utsätter barnen för. Läsa, skriva och gestalta det vi fick berättat för oss.

En del barn har trott att Marianne Åkerlund berättar sagor. Andra har sagt: ”Du kan Koranen. Du är muslim!”, medan de kristna tyckt att det varit deras berättelser.

  – Nu när jag har många barn som jättegår i bibeleller koranskola är det tacksamt att jobba så här. Och det är bra att det är likheterna mellan religionerna som betonas. Då kan man diskutera fram en gemensam grund.

  – Man kan lugnt säga att barnen i sexorna har insett att de tre religionerna är väldigt lika.

Fördelningen mellan att skriva, rita och spela teater ändras ganska ofta.

Bearbetandet av berättelserna utvecklar både taloch skriftspråk hos barnen, och även svaga barn kan haka på och vara med. Marianne Åkerlund jämför hur det var när hon själv gick i tredje klass:   

  – Vi skulle kunna lilla katekesen och förklaringarna utantill. Vi fattade ingenting! Då protesterade våra föräldrar.

  – Och i femman berättade fröken och så fick vi i läxa att lära oss utantill.

  – Det är som koranskolan i dag, påpekar kollegan Karin Nygårds.

  – Men vi lärde oss berätta, säger Marianne Åkerlund.

Alla vill vara gamle tjänaren – Isak och Rebecka ska ju pussas
Innan Karin Nygårds kom till Rinkeby arbetade hon i ett område med övervägande svenska elever. Det var inte så spännande.

Efter tre veckor i den nya skolan besökte hon Rinkeby bibliotek, som har en presentation av Abrahams barns verksamhet och idéer.

  – Det var en aha-upplevelse att se det gemensamma i de olika religionerna.

Hon började samarbeta med Abrahams barn, och i dag undervisar hon även på lärarutbildningen i Uppsala om det sättet att arbeta. Och i Kvarnbyskolan berättar hon inte bara i den egna sexan.

Men hon är inte religionslärare; hennes huvudämnen är svenska och engelska. Och hon ser inte som sin uppgift att vara teolog. Arbetet med legenderna utvecklar också tänkandet. Och så är det konfliktförebyggande genom att utveckla demokrati och samhörighet, menar hon.

  – Det är ett annat förhållande till religionen här. Eleverna kan och vet, de har en förförståelse om berättelserna. Då är det tacksamt att diskutera.

Det gör också att arbetet fungerar hela tiden. Och även de tysta visar sig känna till en hel del; de har hört mycket av moroch farföräldrar och andra släktingar.

Men barnen tar inte till sig samma saker som vuxna. Och de frågar många gånger om berättelserna är sanna.

  – Det är svårt att svara på det. Man måste ha en fingertoppskänsla när det gäller de djupt troende, de som går i koraneller bibelskola. Det är också viktigt att ha en egen ståndpunkt.

Versionerna i de olika religionerna skiljer sig en del. Personernas karaktärsdrag varierar till exempel, och barnen påpekar gärna sådant som inte stämmer med det de hört eller läst.

  – Många vill också veta vad som är rätt och fel. Och de som tänker så har svårare att fantisera.

Berättandet varierar utifrån vilka som lyssnar och hur det tas emot. Och intensiteten växlar beroende på hur intresserad berättaren är. Karin Nygårds brukar hoppa över vandringen genom öken till Kanaans land.

Berättandet rör om bland barnen. En tredjeklass hade en jättegår diskussion om djävulen. I en annan klass väckte berättelsen om Isak stor bestörtning; tänk att Abraham skulle vara beredd att offra sin son Isak som bevis för att han tror på Gud! Och när Isak blir kär i Rebecka och de måste pussas ville alla vara den hundraårige tjänaren…

Här måste man gifta sig med äldsta dottern först
När Karin Nygårds berättar för treorna börjar hon med det de hörde förra gången. Jodå, barnen vet att Esau och Jakob var osams redan i mammas mage och att Jakob lurade till sig broderns arv och välsignelse från fadern.

  – Hur tror ni Esau kände sig när hans bror hade lurat honom?

  – Han ville döda honom! säger en pojke.

Det handlar mycket om känslor i diskussionen som uppstår.

  – Sedan, fortsätter Karin Nygårds, gick Jakob för att leta efter sin morbror Laban. Han gick och gick och kom till en brunn, där Labans får fanns.

  – Berättar du nu?

  – Ja, det gör jag. Vid brunnen träffar Jakob en vacker flicka, Labans dotter Rakel.

  – Tror ni att Jakob berättade för Laban att han hade lurat sin pappa, förresten? Nej, den tanken är främmande för alla. När Jakob säger att han vill ha Rakel till fru säger Laban att han måste arbeta utan lön i sju år först.

  – Oj, sju år! säger någon. Rakel har långt, vackert hår.

  – Vilken färg, frågar en flicka.

  – Jag tror det var mörkbrunt. Det här var ju någonstans i Irak.

Men Rakels syster Lea har fult hår, också det mörkbrunt, och hon är så ful att ingen vill titta på henne.

”Då var Jakob gift med fyra tjejer”
När Jakob till slut gifter sig blir det stor fest. Men som vanligt har bruden slöja. Ingen kan se hennes ansikte.
På natten, när de ska sova tillsammans för första gången, ser Jakob att det inte är vackra Rakel utan fula Lea!   

  – Han blir jätteförbannad! Laban har lurat honom. Vad skulle du ha gjort?

Förslagen haglar och Karin Nygårds säger att Laban förklarar att här måste man gifta sig med äldsta dottern först. Så det blir till att vakta får i sju år till.

På den här tiden var det vanligt med två fruar, och Laban fick tolv barn   – en del av dem med fruarnas tjänstekvinnor, som man också kunde gifta sig med.

  – Då var Jakob gift med fyra tjejer, konstaterar en flicka.

Så slutar berättelsen och det är dags att skriva efter rasten.

  – Men i dag ska jag bestämma vad, så att vi kan spela teater nästa gång.

Barnen får välja mellan att vara Jakob, Esau, Rakel och Lea. Upprop – ingen vill vara Lea.

  – Då får vi lotta bland flickorna.

  – Neeeej!

Frågorna för var och en skrivs upp på tavlan.

Jakob: Vad tänker du när din mamma säger åt dig att du ska lura Esau?

Esau: Vad tänker du när du märker att din mamma och bror lurat dig?

Rakel: Vad tänker du när din pappa säger att du inte får gifta dig med Jakob?

Lea: Vad tänker du när du ser hur arg Jakob blir när ni gifter er?

Hur många av er har syskon, frågar Karin Nygårds.

Den diskussion som bryter lös handlar mycket om orättvisa när syskon får mer pengar eller se på teve sent.

  – När min pappa behöver låna pengar av oss får min brorsa alltid tillbaka hundra kronor mer. När lugnet lagt sig frågar en pojke om han får vara Lea.

  – Ja. Det måste inte vara bara flickor som är det.

Stiftelsen Abrahams barn

  • Religiöst och politiskt obunden, grundad 1991. Har utbildningar för skolan om bland annat religionskunskap, kulturmöten, mångkultur, FN:s barnkonvention, empati (för förskola, tidigare år och särskola).
  • Samarbetar med Uppsala universitet och Sigtunastiftelsen:
  • Har en boksamling (cirka 1 000 volymer, bland annat engelsk och fransk litteratur om judendom och islam) och Sveriges första artefaktotek med föremål från judendom, kristendom, islam, hinduism, buddhism och sikhism i Rinkeby bibliotek (08-508 30 600).

Mer info: www.abrahamsbarn.org

Alla artiklar i temat Bildens roll (7)

ur Lärarförbundets Magasin