Läs senare

Identiteten, medierna och den grundlösa tillvaron

I de sociala medierna kan alla bli uttolkare av sin samtid. Användarna tillför personlig kunskap och skapar nya roller. Men vem har egentligen makten över identiteten? Är det individen, den anonyma publiken eller de vinsthungriga nätverksajterna?

18 Sep 2012

Under den gångna sommaren har jag funderat över vad det webbaserade nätverksspelet Moviestar Planet betyder för min 10-åriga dotter, hennes personliga och sociala utveckling. Det är en social onlinearena som under parollen Fame, Fortune and Friends erbjuder deltagare i tween-målgruppen 9–13-åringar att utveckla representativa virtuella karaktärer, skapa och dela filmer samt att delta i olika chattrum och spel. Min dotter har länge försökt övertyga sina föräldrar om att betala de 249 kronorna för att, i likhet med sina närmaste vänner, uppgraderas till tidsbegränsad VIP-status. Med en sådan följer Star Coins, det vill säga virtuella pengar, och möjligheter att skaffa snygga frisyrer, sminkade ansikten, poser – och därmed snygga pojkvänner: ”Ingen vill ju va’ ihop med en ful tjej” som dottern frankt konstaterar. ”Är det verkligen sådana vi vill vara?” undrar föräldrarna uppfordrande och löser efter ett värdegrundsstärkande samtal sedan ett VIP-abonnemang över tre månader.

Det råder en allmän mening att något hänt med vårt sätt att se på identitet och identitetsutveckling och att de nya medierna ingår i förklaringen. Nästan lika allmän är uppfattningen om att blicken måste vändas mot de unga och deras teknikanvändning för att kunna förstå vad som egentligen har hänt.

David Buckingham, professor i media och kommunikation, ger i artikeln Introducing Identity uttryck för identitet som en svårfångad företeelse. Identiteten ger oss vår unika ställning som individer, men kan samtidigt ge oss vår grupptillhörighet. Den förstås oftast som en individuell process i riktning mot utvecklandet av mitt sanna själv, men är ändå oupplösligt förbunden med andras förväntningar om och normer kring hur detta själv bör gestalta sig.

Därtill kommer ytterligare aktörer som är mer än villiga att tala om för oss hur denna identitetsprocess bör ta sig uttryck. För vilken Twitteranvändare har inte blivit varse att ”Twitter has suggestions for you!” och uppenbarligen tycker sig veta vem jag är samt vem och vad jag bör intressera mig för? Förhållandet är detsamma när det gäller Facebook.

Den pågående utvecklingen har gett upphov till en allt starkare oro för att våra personligheter, och kanske rent av våra sanna själv, vilar i andras händer. Der är därför inte särskilt märkligt att det råder ett stort intresse kring frågan om nya medier och identitetsutveckling. Hur ska vi då förstå den pågående förändringen av medieanvändningen, dess drivkrafter och villkor, och vilken betydelse den kan ha för unga och deras identitetsutveckling?

Ur forskningen om nya digitala medier framträder en generell bild av en användare som övergått från att vara en passiv konsument till att ha iklätt sig rollen som aktiv producent. De nya, sociala medieaktiviteterna handlar om mer än interaktion och om att skapa och dela objekt: Medierna gör det möjligt att tolka samtidskulturen i flykten, vilket Bernie Hogan och Anabel Quan-Haase hävdar i sin artikel Persistence and Change in Social Media. I dessa tolkningsprocesser spelar så kallade framing- och reframing-aktiviteter en betydelsefull roll, genom vilka medieanvändarna tillför per­sonlig och ytterligare, helt ny eller motsä­gande, mening till befintliga videoklipp, bilder och länkar. Hogan och Quan-Haase pekar även på att medieaktiviteterna ger upphov till delvis nya roller. En sådan är kuratorns, som i egenskap av konstnärligt kvalitetsansvarig ägnar sig åt urvalsprocesser och arran­gemang av de digitala artefakterna i de personliga webbutställningarna bestående av exempelvis fotoalbum på Facebook eller bildspel på en blogg. Den danska forskaren Kirsten Drotner diskuterar i sin artikel Leisure Is Hard Work hur den nya medietekniken leder till att de unga kollaborativt utvecklar såväl sina förmågor till uttryck och dialog som till nya lärprocesser som kännetecknas av interaktion och förhandling.

Behovet av att känna sig kreativ, samt en önskan om att låta sig underhållas, återkommer på flera håll i forskningen då drivkrafterna bakom inträdet i onlinevärlden ska förklaras. Somliga drar utifrån underhållningsperspektivet också paralleller till doku-såpakulturen och pekar på förekomsten av social voyeurism samt en utbredd strävan bland unga efter kändisskap. Det är en strävan som sociala medier anses främja genom bildens och framföran­dets överordnade betydelse för den sociala interak­tionen.

Trots de långt gångna möjligheterna till spontan och omedelbar re­presentation och interaktion innebär även den nya medietekniken att alla våra här och nu envist dröjer sig kvar. Den i usa verksamma medieforskaren Zeynep Tufekci uppmärksammar i Can You See Me Now? att vår teknikanvändning alltmer präglas av varaktighet, sökbarhet och sam-körande databaser. Informationen vi utbyter, preferenserna vi uttrycker och varorna vi konsumerar lever inte längre tillfälligt i minnena hos människorna i vår närhet. En stor del av dessa uppgifter registreras och fortlever nu utom räckhåll för oss, vilket hotar att undergräva vårt privatliv.

En av de mer välkända personerna i forskningen om sociala nätverkssajter och deras användare är danah boyd. Central för henne är publiken, som inte bara utgör en förutsättning för framställning och interaktion, utan också är osynlig och verkar i många olika konstellationer. boyd visar i Why Youth (Heart) Social Network Sites hur tonåringar använder sociala nätverkstjänster både för att få den utomståendes syn på sig själva och för att erhålla acceptans i sin grupp. Genom skriven text, bilder och film kan den unga användaren ge uttryck för sin identitet. Onlinevärlden erbjuder visserligen rika uttrycksmöjligheter men innebär samtidigt helt andra förutsättningar än de som råder i offlinevärlden.

Även om uttrycken underkastas återkommande omarbetning genom en form av intryckshantering, så kallad impression mana­gement, finns det likväl ett jämförelsevis stort utrymme för feltolkningar, inte minst i mötet med vuxenvärlden. Samtidigt som forskningen visar på att unga ofta har relativt välutvecklade strategier för hur de ska förhålla sig till frågor om integritet och handskas med risker och hot visar den också på en rätt bekymmerslös hållning till frågan om vad som händer med den personliga informationen på webben över tid.

Frågan om identitet och teknikens betydelse blir helt oförklarlig om vi inte tar hänsyn till föreställningarna om en samhällsutveckling som befinner sig i en postmodern fas. Den karaktäriseras av tilltagande globalisering, snabba tekniska, ekonomiska och sociala omvälvningar, korta konsumtionscykler, en omedelbar och heltäckande medieåtkomst samt en skeptisk hållning till gemensamma värdesystem, etablerade institutioner och idén om en objektiv verklighet eller absoluta sanningar.

Det problemfyllda förhållandet till beständigheten, vilken kan kontrasteras med vurmen för rörligheten, flexibiliteten, ombytligheten och opportunismen, utgör tydliga tecken på tilltagande postmodernistiska strömningar i ett samhälle. Och vad kan lämpa sig bättre i ett sådant än att låta ”kompetens” bli ett ledord för utbildningsväsendet? På så sätt slipper vi binda oss vid värden och betydelser som vi sedan kan ha svårt att lösgöra oss ifrån.

Flexibilitets- och rörlighetsvurmen får också konsekvenser för hur vi förhåller oss till identiteten. Den polske sociologen Zygmunt Bauman beskriver i sin artikel Education in the Liquid-Modern Setting en vinddriven människa som inte längre är hemmahörande någonstans utan letar referenspunkter i tillfälliga sammanhang och gemenskaper. Vi sänker och hissar ankare än här, än där i vårt oupphörliga sökande efter bekräftelse och erkännande, men äger inte längre en identitet med koppling till en gemenskap, som vi en gång föddes in i.

Många diskuterar identitet men det är långt ifrån säkert att diskussionen avser samma sak. Ska vi betrakta identitetsprocessen som en utveckling genom olika stadier, kantade av kriser, och tillstånd av ofullständighet fram till dess att individen själv fattat de övervägda besluten ifråga om vem han eller hon vill vara? Väljer vi att fokusera på identitetsprocessen som norm- och rollanpassning, där den uppväxande förväntas anpassa sig till ett sätt att vara som av vuxenvärlden förklarats vara eftersträvansvärt, funktionellt och idealt? Bör vi utifrån ett mindre normerande kultur-ellt perspektiv främst förstå identitetsutvecklingen som en utmaning riktad mot en
rådande ordning som alls inte behöver vara ideal?

Framväxten av vad Zygmunt Bauman ser som en hitintills aldrig skådad förändrings-hyllande och informationsdränkt samhällsepok leder honom till slutsatsen att utbildningsväsendet aldrig tidigare har ställts inför en sådan utmaning. Skola och utbildning har enligt honom att verka i en värld där idéer om traditionell utbildning, ”lära för livet” och beständiga kunskaper, framstår som skrämmande i sin oförenlighet med fri rörlighet, flyktighet och opportunism.

Skolan kommer sannolikt att få en allt viktigare uppgift när det gäller att erbjuda eleverna vidgade perspektiv på medieanvändningen och möjligheter att reflektera över denna – utan att för den sakens skull motverka elevernas sociala medieanvändning. Vuxna i skolan bör vara medvetna om ungas behov av att våga experimentera med olika föreställningar om vem man tror sig vilja vara. Samtidigt bör det bland dessa vuxna finnas en beredskap för att man förr eller senare lär få en glimt av, eller hamna i, ett rum där experimentet pågår – ett rum som man som utomstående gör sin egen tolkning av, inte sällan sammanhangslöst.

Det kan vara betydelsefullt att tillsammans med eleverna exempelvis diskutera såväl den osynliga publiken som varaktighetsproblematiken och betydelsen av deras digitala aktivitetsavtryck. Det finns all anledning att uppmärksamma sårbarheten som både åtföljer en långt gången självtillvändhet i onlineaktiviteterna och en överdriven uppfattning om den osynliga publikens allmänt rådande välvilja. Viktigt att uppmärksamma är också vinstintresset som de stora sociala nätverkssajternas främsta drivkraft. Hit hör också frågan om betydelsen av att vi betalar för vårt deltagande genom att frånhända oss kontrollen över vår identitet.

Däremot ställer jag mig tveksam till varje uppmaning om att skolan aktivt bör verka för att utveckla barns och ungas strategier för så kallad impression management. Skolan har då att bistå barnen med olika tekniker för hur de ska posera och hantera framställningen av sig själva online för att åstadkomma socialt önskvärda intryck på den omgivning de har för ögonen. Detta kan visserligen sägas röra en verklig framtidskompetens, men är för mig svår att inrymma i skolans kunskaps- och fostransuppdrag. I stället kan sådana strävanden tolkas som en glidning i riktning mot ytligheten och ett tillstånd där vi fokuserar de andra, men riskerar att förlora oss själva – eller som den tyske filosofen Martin Heidegger uttrycker det: ”Alla är den andre, ingen är sig själv.”

Skolan är en gammal institution och kommer att så fortsätta vara. För den som upplever sig stressad och villrådig inför den uppskruvade hastigheten i teknikutvecklingen ligger det kanske något lugnande i tanken på att skolan med största sannolikhet kommer att finnas kvar i något som påminner om dess nuvarande skepnad en lång tid efter det att Youtube, Facebook, Twitter och Google försvunnit ur människornas minnen. Skolan står alls inte oförändrad utan är i allra högsta grad inbegripen i det senmoderna samhällets mer djupgående omvandling. Det kan däremot finnas ett värde i skolans rätt tröga manövreringsegenskaper som gör att den, åtminstone för en tid, kan erbjuda en förankringspunkt i en komplex och kringflytande värld.

Niclas Ekberg
är fil dr i pedagogik och har ett förflutet som ämneslärare i samhällskunskap och historia. Han är nu verksam som forskande skolutvecklare på skolförvaltningens utvecklingsenhet i Piteå kommun, med skolans möten med mobil teknik och sociala medier som huvudsakligt intresse.

Litteratur

Bauman, Z (2009): Education in the Liquid-Modern Setting. Power and Education, 1(2).

Berzonsky, M D (2005): Ego identity: A personal standpoint in a postmodern world. Identity, 5(2).

boyd, d (2007): Why Youth (Heart) Social Network Sites: The Role of Networked Publics in Teenage Social Life. I D Buckingham (red) MacArthur Foundation Series on Digital Learning — Youth, Identity, and Digital Media. www.danah.org/papers/WhyYouthHeart.pdf

Brake, D R (2012): Who Do They Think They’re Talking To? Framings of the Audience by Social Media Users. International Journal of Communication, 6.

Buckingham, D (2007): Introducing Identity. The John D. and Catherine T. MacArthur Foundation Series on Digital Media and Learning.

Drotner, K (2007): Leisure Is Hard Work: Digital Practices and Future Competencies. The John D. and Catherine T. MacArthur Foundation Series on Digital Media and Learning.

Heidegger, M (1993): Varat och tiden. Daidalos.

Hogan, B & Quan-Haase, A (2010): Persistence and Change in Social Media. Bulletin of science, technology
& society, 30(5).

Stefanone, M A, Lackaff, D & Rosen, D (2010): The Relationship between Traditional Mass Media and “Social Media”: Reality Television as a Model for Social Network Site Behavior. Journal of Broadcasting & Electronic
Media, 54(3).

Tufekci, Z (2008): Can You See Me Now? Audience and Disclosure Regulation in Online Social Network Sites.
Bulletin of science, technology & society, 28(1).

Alla artiklar i temat I digitaliseringens spår (9)

ur Lärarförbundets Magasin