Läs senare

I bildningens tjänst

Han refererar hellre till Aristoteles än till Björklund. Med tankarnas och idéernas historia som vapen har han gått till storms mot den flacka kunskapssyn som präglar den svenska skoldebatten. Möt Sven-Eric Liedman.

19 Nov 2013

Bild: Maja Kristin Nylander

Jag har inte kvar boken. Tyvärr. Jag har letat efter den. Men det är väl med den som med en del andra gamla favoriter. Man lånar entusiastiskt ut den, glömmer till vem – och får aldrig tillbaka den.Titeln är Från Platon till Lenin och det måste ha varit den första utgåvan som kom i början av 1970-talet. Jag minns fortfarande hur jag med stigande fascination sögs in i de politiska idéernas värld och historia. Jag minns överblicken, den lärda tonen och samtidigt det lätta handlaget.

Författaren tog liksom läsaren vid handen och lotsade runt i tidsepoker och tankegods. Så stannade han till, berättade om en tänkare, visade på samband och skiljaktigheter med andra tänkare, pekade på omständigheter i tiden som formade tankarna och idéerna. Och så tog han några steg till i historien, stannade upp – och fortsatte att berätta.

Författaren var en drygt trettioårig idéhistoriker i Göteborg. Sven-Eric Liedman. Han var i början av sin akademiska karriär och hade fått i uppdrag av ett förlag att skriva ett översiktsverk om de politiska ideologiernas historia.

Han minns arbetet med boken. Det gick i vågor under några år – en del avsnitt krävde tid, andra gick fort. När han skrev kapitlet om fascism och nazism hade Hitlers Mein Kampf kommit i svensk översättning.

– Det kapitlet skrev jag faktiskt på en dag, berättar han. Det var en vacker sommardag och jag satt i trädgården hos mina svärföräldrar i Östergötland. Jag skrev och skrev – och sedan var det färdigt.

Från Platon till Lenin utkom 1972. Sedan dess har den kommit i fjorton upplagor, flera av dem utvidgade och bearbetade. Alla med samma förled men med tiden med nya efterled – … till Mao Zedong, till Reagan, till Gorbatjov, till kommunismens fall och slutligen … till kriget mot terrorismen. Den senaste upplagan kom förra året.

– En tid kallade jag den Från Platon till evigheten, säger han och skrattar. Det tog liksom aldrig slut.

Jag träffar Sven-Eric Liedman i hans hem i Masthugget i Göteborg. Kvarteret ligger på en höjd och bakom grannhusets tak kan man ana staden som breder ut sig. Han flyttade hit från Skåne – och en osäker tillvaro vid Lunds universitet – för mer än fyrtio år sedan. Och han har blivit staden och dess universitet trogen allt sedan dess, de första åren som docent och från 1979 som professor i idéhistoria.

Under hela sin akademiska karriär har han, vid sidan av sin forskning och vetenskapliga publiceringsverksamhet, ägnat sig åt ett omfattande populärvetenskapligt författarskap. Med böcker som Surdeg – en personlig bok om idéer och ideologier (1980), I skuggan av framtiden – modernitetens idéhistoria (1997), som han belönades med Augustpriset för, och Att se sig själv i andra – om solidaritet (1999) har han nått en stor och bred läsekrets.

En fråga som följt honom genom åren är den som handlar om mänsklig kunskap. Vad är kunskap? Hur kan man definiera begreppet? Och när vi talar om kunskap: Vilken kunskap talar vi om? Under lång tid har politiker, företagsledare och allsköns framtidsuttolkare talat om att vi är på väg in i – eller till och med befinner oss mitt i – ett kunskapssamhälle. Men vad betyder det egentligen?

– Frågan om den mänskliga kunskapen har alltid fascinerat mig, säger Sven-Eric Liedman.

I boken Ett oändligt äventyr (2001) gör han en djupdykning i den mänskliga kunskapen och alla de vitt skilda uttryck som den kan ta sig. Han skriver om kunskapens mångfald och olika dimensioner, om kunskap och makt, om visdom och klokhet och om utbildning och bildning.

Det var också mot den bakgrunden som han gav sig in i den starkt polariserade och infekterade skolfrågan. Trots slagord som ”en skola för kunskap” så var det, enligt Sven-Eric Liedman, en grund och flack kunskapssyn som debatten vilade på. Attackerna på ”flumskolan”, som inte gav barnen de kunskaper de behövde för framtiden, var hårda och oförsonliga.

– Jag tyckte det var förskräckligt, säger Sven-Eric Liedman. Det var ju en formlig kampanj som Dagens Nyheter bedrev. Och det var inte bara på ledarsidan och debattsidan – det var ju även på nyhetsplats.

Ett av de första stegen in i skoldebatten tog han när Pedagogiska magasinets dåvarande chefredaktör Lena Fejan Ljunghill bad honom skriva en artikel. Professorn och IT-entusiasten Bo Dahlbom hade i ett tidigare inlägg förutspått bokens snara död och skolans avveckling som ett resultat av den nya teknikens välsignelser. I sin replik varnade Sven-Eric Liedman för den blinda tilltron till datorer, informationsteknik och bredband och slog ett slag för det mödosamma och tidskrävande bildningsarbetet.

– Det fanns ju under en period en väldig övertro på vad datorer och ny teknik skulle åstadkomma, säger han. Allting skulle gå så snabbt och enkelt. Men att ha tillgång till stora mängder information är ju inte detsamma som att ha kunskap om något.

På det politiska planet kom fenomen som New Public Management, kvalitetssäkring och en stark tro på mätandets och kontrollerandets betydelse för framgång och utveckling. Och med friskolor, skolpeng och det fria skolvalet följde inte bara riskkapitalbolag och miljonvinster i skatteparadis utan också en ökad segregation och minskad likvärdighet.

– Det är sorgligt, säger han. Det tog ju ett antal år innan man riktigt såg effekterna av det.

Han samlade sina tankar i boken Hets! En bok om skolan som kom ut för ett par år sedan. Den väckte stor uppmärksamhet och fick stort genomslag. Efter det har han fått åka land och rike runt för att ge sin bild av vad skola, kunskap och bildning är.

– Det var viktigt att det inte var en stridsskrift mot Jan Björklund, säger han med eftertryck. Det var så många som redan hade skrivit det. Vid ett tillfälle fick jag ändå frågan om det inte var just det. Och då svarade jag att om man tittade i bokens register så fanns det fler hänvisningar till Aristoteles än till Björklund.

Men innehållsmässigt är den ju ett generalangrepp på den kunskapssyn som Björklund och den nya kunskapsrörelsen står för?

– Oja, visst är det så, svarar Sven-Eric Liedman och fortsätter syrligt:

– Björklund har ju så stora idéer om skolan som han velat förverkliga – av med kepsarna, beslagta mobiltelefoner och annat betydelsefullt. Och så sådana där kunskaper som bara är något slags fakta och ingenting mer.

Sin egen skoltid kommer Sven-Eric Liedman ihåg med lätt fasa. Skolan var själsdödande och tråkig – framför allt läroverkstiden som han mest skolkade och sjukanmälde sig ifrån.

Men det fanns ett undantag. Det var de två åren i trean och fyran när han hade Gunnel Nilsson som lärarinna. Henne minns han med värme och när han för några år sedan var bjuden till sina gamla hemtrakter för att föreläsa hände någonting märkligt.

– Jag talade om skoltiden och de två åren med fröken Nilsson och vad de betydde för mig. När jag hade slutat kom det fram en äldre dam, hälsade på mig och sa att hon var Gunnel Nilsson. Det var fantastiskt.

Läroverket hoppade han till och med av efter en tid. Med faderns tilllåtelse fick han i stället läsa på Hermods.

– Det var en oerhörd befrielse, säger han. Ett avgörande steg i mitt liv. Där kände jag att jag hade ansvaret för mina egna studier. Det var också då mitt intresse för att läsa och skriva väcktes på allvar.

I sin självbiografi Blickar tillbaka berättar Sven-Eric Liedman om sin uppväxt på en prästgård i skånska Vittskövle. Fadern var präst med stor kunskapshunger och forskarambitioner. Han doktorerade också till slut, drygt femtio år gammal. Modern skötte hemmet och vakade ängsligt över sina två söner. Hon hade också ett mycket komplicerat förhållande till sin egen mor som i långa perioder bodde hos sin dotter och hennes familj i prästgården.

Redan som sextonåring porträtterade Sven-Eric Liedman sin mormor i novellen Skuggor. Han skickade den till ett förlag och fick uppmuntrande kommentarer till svar. Kanske utgångspunkten för en roman, undrade förlagsredaktören.

Det är en egocentrisk, härsklysten och känslokall mormor som träder fram i novellen. Hon härskar genom att söndra, låter familjen ständigt veta att de lever på hennes pengar och talar oavbrutet om sin helgonlike döde man. Berättarjaget, den lilla pojken, värjer sig inför hennes skräckinjagande gestalt och hennes ”fanatiska blick”: ”Jag beundrar henne. Jag är rädd för henne. Jag hatar henne.”

I novellen skriver den unge Sven-Eric Liedman: ”Mormor är from som Luther. Jag förväxlar mormor och Luther. Om kvällarna när lampan är släckt ligger jag och tittar på fosfor-krusifixet och tänker att djävulen är inne hos mormor. Hon har inget bläckhorn, men hon har sina ögon. Det är djävulen hon ser.”

När mormodern dog fick han lova sin mor att inte publicera novellen. Inte för att bilden av mormodern inte stämde – utan för att det var för känsligt. Många, många år senare när han kom ut med sin självbiografi hörde kulturredaktören på Göteborgs-Tidningen av sig och ville publicera den.

– Och då tänkte jag, okej då, säger Sven-Eric Liedman och skrattar till. Varför inte. Mor hade varit död i över tjugo år. Det fanns ingen som kunde ta illa vid sig längre.

I den akademiska världen positionerade sig Sven-Eric Liedman tidigt som en forskare och tänkare i en politisk vänsterfåra. Marxismen löper som en röd tråd genom hela hans intellektuella utveckling.

– Visst är det så, säger han. Men det är Marx jag intresserat mig för. Inte Lenin, inte bolsjevismen, utan Marx som politisk tänkare.

Just nu arbetar han med en biografi om Karl Marx. Trots att han läst mycket av och om honom genom åren så är det ett stort och omfattande projekt.

– Nu lusläser jag verkligen Marx. Och känner mig ibland alldeles vanvettig. Det känns lite omöjligt som projekt. Det är ju så många som skrivit om honom – men det är roligt.

Som pensionär kan han disponera sin egen tid. Han har kvar en arbetsplats på universitetet men är alltmer sällan där.

– Jag trivs med att arbeta hemma, säger han. Här kan jag läsa och skriva i lugn och ro – och sprida ut mig som jag vill.

Barn, barnbarn och numera också barnbarnsbarn får lov att ta tid. I sin senaste bok Livstid berättar han om den speciella upplevelsen att få barnbarnsbarn.

Han skriver: ”Det låter nästan bibliskt. Själv försvinner jag bakåt i stamtavlans långa kedja.” Han drar tråden åt andra hållet och konstaterar att hans egen mormors far föddes 1829.

– Ja, det är hisnande, säger han stillsamt.

Sven-Eric Liedman

Bakgrund: Född 1939 i Blekinge. När han var liten flyttade familjen och han växte upp på prästgården i skånska Vittskövle. Studerade som ung vid universitetet i Lund, arbetade därefter en tid som kulturjournalist på Sydsvenskan, återvände till akademin och blev 1979 professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.

Han debuterade som ung med diktsamlingarna Också en väg (1960) och Feberkurva (1963). Han doktorerade 1966 med avhandlingen Det organiska livet i tysk debatt 1795—1845. Hans stora intresse för marxistiskt tänkande resulterade bland annat i Motsatsernas spel — Friedrich Engels och 1800-talets vetenskaper som kom ut i två band 1977. Parallellt med sitt akademiska författarskap har han gett ut en lång rad populärvetenskapliga böcker.

Han har två barn från ett tidigare äktenskap och ett barn med sin nuvarande fru. Han har tio barnbarn och två barnbarnsbarn.

Bor: I Göteborg.

Gör: Professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. Efter sin pensionering 2006 har han fortsatt att vara verksam som idéhistoriker och författare, samhälls-debattör och föreläsare.

Gillar: Jämlikhet, frihet, kärlek — men också den goda vardagen med allt vad den kan rymma.

Ogillar: Den organiserade girigheten, föraktet för bildningen, den dogmatiska nyliberalism som till stor del dominerar den politiska scenen i dag.

Efterlyser: Klara, djärva politiska (inte minst skolpolitiska) initiativ.

ur Lärarförbundets Magasin