Läs senare

Hur man älskar ett barn?

Barndomen är ingen transportsträcka som ska avverkas innan man når fram till det vuxna livet - det som räknas på riktigt.

15 Sep 2010

Boktiteln Hur man älskar ett barn är märklig. När jag för snart tjugo år sedan för första gången fick boken i min hand kände jag ett instinktivt motstånd. Hur man älskar ett barn. Vad betydde det? En handbok i konsten att älska barn?

Titeln kändes både instrumentell och pretentiös på en och samma gång. När jag så på baksidan kunde läsa att den borde vara obligatorisk för lärare, förskollärare och fritidspedagoger var det bra nära att jag bara lagt den ifrån mig.

Men när jag redan på bokens första sida hamnade i en utläggning om det ”underbara, bländande kreativa ’jag vet inte’” så förstod jag att det inte handlade om någon handbok. Författaren var inte ute efter att ge råd och anvisningar, han var inte intresserad av färdiga svar.

Syftet med boken var i stället att inspirera läsaren till att spinna vidare i sina egna tankegångar. Han skriver: ”Att kräva att någon annan ska förse dig med färdiga tankar är som att be en främmande kvinna föda ditt eget barn.”

Bokens författare Janusz Korczak var en välkänd barnläkare, pedagog och författare i det tidiga 1900-talets Polen. Han skrev barnböcker och facklitteratur, han hade ett eget, mycket populärt, radioprogram och var en flitigt anlitad föreläsare.

Han var samtida med Dewey, Montessori, Freinet och vår egen Ellen Key. Och han var också internationellt verksam – bland annat i arbetet efter första världskriget med att ta fram en internationell överenskommelse om barns rättigheter, det vill säga föregångaren till vår tids barnrättskonvention.

Men framför allt drev Korczak, i trettio års tid, en särpräglad barnhemsverksamhet. Barnhemmen i Polen – och Europa som helhet – var vid den här tiden toftiga och inhumana förvaringsanstalter. Där hamnade de fattigaste av de fattiga, de föräldralösa, de övergivna, de barn vars föräldrar inte längre orkade.

Dessa barn var inte bara svältfödda på näringsriktig mat och anständiga livsvillkor, de var svältfödda på tillit och omsorg – och kärlek. Och hur skulle dessa barn kunna bli empatiska och ansvarsfulla vuxna, frågade sig Korczak, om inte barndomen gav dem en trygg och stabil grund att stå på?

Utifrån det byggde han en verksamhet som vilade på respekt och delaktighet. Barnhemmet på Krochmalnagatan – även om den delen av gatan nu bytt namn – i Warszawa står fortfarande kvar. Den verksamhet som bedrevs i huset utmanade inte bara sin tids föreställningar om barn och barns plats i samhället, den utmanar i hög grad även vår tids föreställningar.

Korczak utvecklade alltså sin barnsyn – eller rättare sagt människosyn – och livsfilosofi i en utpräglat institutionell miljö. Men eftersom grunden i hans tänkande handlar om barnets rätt till respekt, om barnets rätt att bli tagen på allvar såväl i sin tanklöshet och sitt lättsinne som i sin tankfullhet och sitt allvar så har det en giltighet långt utanför de institutionella väggarna.

Han skriver: ”Vi kräver att barnen alla stunder på dagen ska bära en uniform av idel dygder, och att uniformen dessutom ska falla oss i smaken och passa in i våra egna mönster.” Och vi vuxna har dessutom, menar han, en förmåga att bara söka felen och misstagen hos barnen, inte hos oss själva.

Egentligen vill han inte tala om barndom och vuxenliv som kvalitativt skilda faser i livet. Barndomen är ingen transportsträcka som ska avverkas innan man når fram till det vuxna livet – det som räknas på riktigt.

Barn är människor – deras känslor, föreställningar och upplevelser har samma tyngd och dignitet som vuxnas. Det finns egentligen bara en sak som skiljer ett barn från en vuxen – och det är erfarenhet. Och det är den vuxnas ansvar att varsamt, för att använda barnläkaren Lars H Gustafssons ord, lotsa barnet genom de erfarenheter som det behöver för att kunna stå på egna ben.

Pedagogens uppdrag blir naturligtvis, med ett sådant förhållningssätt, både ansvarsfullt och krävande. Det kräver öppenhet, lyhördhet och en stor portion tålamod. Men en pedagog är inte mer än en människa: ”Kräv inte av dig själv att du genast ska bli en allvarlig, fullfjädrad pedagog med psykologisk bokföring i hjärtat och en pedagogisk lagbok i huvudet.”

Har du gått vilse? frågar Korczak. ”Kom ihåg, att det inte är någon skam att gå vilse i livets labyrint.”

Det handlar om möten i stället för övervakning och kontroll, det handlar om samspel i stället för överordning och underordning, det handlar om uppriktig nyfikenhet i stället för förutfattade meningar och färdiga svar.

Det handlar om det man ibland kallar människosyn och förhållningssätt. Och om att möta de barn man faktiskt möter och att försöka att bygga tillitsfulla relationer till dem. Eller för att tala med religionsfilosofen Martin Buber: ”… inte ett liv i vilket man har mycket med människor att göra, utan ett i vilket man verkligen har att göra med de människor med vilka man har att göra.”

Men måste man då älska de barn man arbetar med? Kan man ens tycka om alla barn man arbetar med? Är det ens nödvändigt att ”tycka om barn” för att arbeta med barn?

Jag vet inte. Ingen kan naturligtvis säga hur man älskar ett barn. Sina egna barn och barnbarn älskar man – de flesta av oss i alla fall. Andra barn kan man också älska eller i alla fall tycka om – en del mer, andra mindre.

Men en sak vet jag – alla barn är värda att mötas med respekt. Och kärlek är, som filosofen Camilla Kronqvist skriver i vårt tema, inte bara känslor, kärlek är handling.

Om ett par dagar …

… är det val till kommuner, landsting och riksdag. Men när jag skriver detta har valrörelsen ännu inte tagit fart. Det är mitten av augusti — den heta sommaren dröjer ännu kvar.

Det sägs att skolan är en av de stora val-frågorna. Men det märks det inte mycket av — inte ännu i alla fall. Folkpartiledaren Jan Björklund — som skaffat sig monopol på skolfrågorna — gör med jämna mellanrum sina utspel. Miljöpartiet protesterar. Och vänsterledaren Lars Ohly har på senare tid, lite ansträngt, försökt anlägga moteld.

Men de flesta andra politiker ägnar sig mest åt att försöka lägga sig så tätt intill den björklundska skolpolitiken som möjligt. Förmodligen i hopp om att kunna norpa åt sig en eller annan politisk poäng från honom på hans egen planhalva.

ur Lärarförbundets Magasin