Läs senare

Hon värnar de nyanlända

PorträttetHon bloggar, twittrar och svarar på varenda fråga hon får. Anna Kaya vill var en livlina för lärare som känner sig ensamma i klassrummet.

Foto: Alexander Mahmoud

Anna Kaya. Den som någon gång kikat in på en lärarkonversation på Twitter kan knappast ha undgått hennes namn. Särskilt inte om den handlar om nyanlända och svenska som andraspråk. Hon är en av initiativtagarna till Twitter-taggen @skollyftet, har varit med och startat Digitala Skollyftet, en fortbildning för lärare via sociala medier, och den välbesökta bloggen Ny i svenska skolan är hennes. Bland annat. I höstas kom hennes första bok Att undervisa nyanlända.

I den bästa av världar vore alla svensklärare även sva-lärare, då kunde det bli något enklare att organisera undervisningen på ett effektivt sätt.

Anna Kaya är utan tvekan en av svensk skolas frontfigurer.

– Jag upplever inte mig själv som en kändis men är jag på en konferens så förstår jag ju att det är många som vet vem jag är, medger hon blygsamt när vi ses i baracken där NC, Nationellt centrum för svenska som andraspråk, håller till.

Anna Kaya

Foto: Alexander Mahmoud

Gör: Webbredaktör på NC, Nationellt centrum för svenska som andraspråk och lärare på Sofielundsskolan i Sollentuna, författare.

Sociala medier: Flitig twittrare, har över 9 000 följare; @Anna_Kaya

Ålder: 44 år.

Bor: I Sigtuna med man och tre barn, 10, 14 och 16 år.

Intressen: Läser mycket. »Fast för lite skönlitteratur just nu, tyvärr.«

Inspireras av: Anniqa Sandell Ring, lärare, författare och tidigare medarbetare på NC. »Hon är en av de lärare jag lärt mycket av.« Mamma Rakel Svensson. »Jag har lärt mig jättemycket av henne, förhållningssätt, värderingar, hur man för samtal och argumenterar. Vi har alltid väldigt intressanta samtal.«

Baracken ligger inklämd mellan Stockholms universitets blåa hus E och F. Här har Anna Kaya arbetat heltid under ett år. Nu blir det deltid ett tag framöver. Hon har ”undervisningsabstinens” och har just börjat på en ny grundskola.

Korridoren ligger öde, de flesta kollegorna är på resande fot. NC är ett resurs- och kompetensutvecklingscenter med ett regeringsuppdrag att främja flerspråkiga elevers lärande i alla skolformer från förskola till vuxenutbildning. Hennes eget uppdrag är att vara ett stöd via webb och sociala medier.

De 14 medarbetarna kan inte täcka upp behovet på plats ute i landet och därför är det viktigt att NC även finns i sociala medier. Förutom att hålla hemsidan uppdaterad kring nyheter finns Anna Kaya tillgänglig framför skärmen som ett bollplank och för att svara på frågor.

En av de vanligaste och svåraste frågorna som Anna Kaya och hennes kollegor får är vad det betyder att en elev ”är i behov av” svenska som andraspråk.

– Det är en professionell bedömning som ska ske och det måste göras av en lärare. Man måste helt enkelt kartlägga elevens svenska språk och för det krävs det att man har en egen kompetens, till exempel att man är lärare i svenska som andraspråk, säger hon.

På frågorna som kommer till NC märker Anna Kaya att det är svårt att organisera sva-undervisningen ute på skolorna, behoven är stora och bristen på sva-lärare är enorm.

– De största problemen är att på tok för många elever undervisas av obehöriga sva-lärare och att alla inte får den undervisningstid de har rätt till.

Ett annat problem är att undervisningen inte alltid är anpassad till elevernas behov. Nyanlända kan få sva-undervisning inom ramen för den ordinarie svenskundervisningen eller så får elever som kommit långt i sin svenska språkutveckling undervisning tillsammans med nyanlända elever som har helt andra behov.

– I den bästa av världar vore alla svensklärare även sva-lärare, då kunde det bli något enklare att organisera undervisningen på ett effektivt sätt, suckar Anna Kaya.

Anna Kaya har arbetat med nyanlända i stort sett hela sitt lärarliv. Intresset väcktes redan när hon jobbade extra på en förskola i Botkyrka under gymnasietiden. Där träffade hon många barn med utländsk bakgrund och fascinerades av hur de utvecklade sina språk. Inspirerad av pedagogerna i förskolan och lockad av att arbeta med läs- och skrivinlärning utbildade hon sig till låg- och mellanstadielärare. Dessutom fyllde hon på med svenska som andraspråk. Något hon för övrigt tycker ska ingå i alla lärarutbildningar.

Foto: Alexander Mahmoud

– Utbildningen till lärare i svenska som andraspråk är extra bra! Du får med dig så mycket metodik och didaktik som andra lärarutbildningar ofta saknar, säger hon entusiastiskt.

Anna Kaya kryddar ofta sitt språk med förstärkningsord. Till exempel var den första tiden som lärare i Akalla och Rinkeby, en ”oerhört lärorik period”.

– Det är en fantastisk möjlighet att lära sig att bli lärare i de här områdena. Man måste ha en medveten undervisning och utveckla den hela tiden annars går den över huvudet på eleverna. När man inte har ett gemensamt språk med sina elever ställs allt man gör på sin spets.

Till viss del hade hon stöd av sina kollegor de första åren, men det fanns ingen som hade erfarenhet av att arbeta i förberedelseklass och som ensam lärare för de nyanlända eleverna kände hon sig ofta utlämnad åt sig själv.

– Det kunde vara väldigt frustrerande. Jag brukar tänka på det nu när sociala medier är så stort. Vi har 9 000 medlemmar i NC:s Facebookgrupp – tänk om jag hade haft tillgång till en sån grupp när jag var ny, vilket stöd!

Inte oväntat är Anna Kaya en stor vän av tekniken och alla nya möjligheter den skapar för lärare att möta kollegor på nätet – hon är ju själv en stor del av det sammanhanget. Hon tror att många lärare som undervisar nyanlända kan känna sig ensamma.

De andra lärarna har fullt upp med sitt och har andra utmaningar. Och ju längre hon arbetat desto större betydelse har hon insett att det kollegiala arbetet har. När familjen flyttade till Sigtuna bytte Anna Kaya skola och hamnade i Märsta där hon var med och startade en ny förberedelseklass. Under en period var de fem lärare, vilket skapade en fruktbar dynamik.

– De gånger man har ett arbetslag som fungerar, med modersmålslärare och studiehandlare på modersmålet, det är då undervisningen verkligen ger effekt, det är oerhört bra för de nyanlända.

Jag var ju inte arg på min arbetsgivare, det var systemet jag var förbannad på.

De som följer Anna Kaya i sociala medier vet att det inte bara är undervisning av nyanlända hon är intresserad av. Hon har också ett starkt samhällsengagemang och ibland är hon ordentligt förbannad. Det var också så hennes inträde på den digitala scenen började för ungefär tio år sedan – hon var arg. Först bloggade hon anonymt men det kändes inte rätt. Då gick hon till sin rektor och frågade om det var okej att hon spred sina åsikter om skolan offentligt.

– Jag var ju inte arg på min arbetsgivare, det var systemet jag var förbannad på.

Nu är hon alltid 100 procent Anna Kaya var än hon uttalar sig. Det har hänt att hon sårat folk av misstag men hon försöker alltid tänka igenom hur hon formulerar sig och vilken bild hon vill visa upp, något som inte är så lätt alla gånger, medger hon. Hon har aldrig utsatts för näthat men en hel del knepiga konversationer har hon haft.

– Så fort man skriver något om ensamkommande, om flyktingarna hösten 2015 eller om EU-migranternas barn ska få gå i skolan så kommer det kommentarer. Går jag in i en sådan diskussion så ger jag inte upp, jag har bra tålamod när jag skriver. Men jag tror att jag kan uppfattas som ganska jobbig.

Foto: Alexander Mahmoud

Jobbig? Möjligen, men också lyssnad på. En stor del av jobbet på NC går också ut på att påverka beslutsfattare, men även skolledare och lärare, att få syn på vad styrdokumenten verkligen säger och hur man kan organisera och genomföra undervisningen efter nyanländas behov.

Anna Kaya framhärdar i sin blygsamhet och vill inte avslöja huruvida hon haft direkt inflytande i frågor som rör skolan. Men det händer att hon blir kontaktad för att utveckla en tankegång utifrån en tweet, till och med utbildningsdepartementet har hört av sig vid några tillfällen.

Till exempel vill hon se flexibla övergångar mellan grundskolan och gymnasiet och mellan gymnasiet och vuxenutbildningen. Något som kan lösas med individuella studieplaner redan från årskurs 7. Finns det en plan redan i grundskolan att nå ett nationellt program före 20, behöver inte eleven känna sig stressad att hinna klart i nian.

Och så anser hon att den viktiga kartläggningen av de nyanlända elevernas kunskaper måste få ta tid och ges rätt förutsättningar. Den ska göras av behöriga lärare och tillsammans med modersmålslärare eller studiehandledare i bästa fall, annars med tolk. Det här är något hon vill lyfta på nationell nivå.

– Man behöver se över resursfördelningssystemen. Nyanlända elever genererar inte en högre kostnad bara för att de behöver studiehandledning på modersmålet eller för att de behöver gå i förberedelseklass utan även för att lärare behöver mer tid för att samarbeta med varandra.

Men naturligtvis är inget enkelt.

Särskilt inte när det kommer till betyg, som är en annan brännande fråga.

Betygssättning är myndighetsutövande men hur kan man som lärare vara säker på att underlaget är korrekt när man inte talar samma språk som eleven?

Kan man lita på tolken? Och hur likvärdigt blir det om en elev har möjlighet visa sina kunskaper i matematik på sitt modersmål arabiska därför att det råkar finnas en mattelärare på skolan som talar arabiska, när en annan elev som pratar tigrinja inte ens får studiehandledning på sitt modersmål?

Anna Kaya resonerar kring två alternativ. Antingen bestämmer man att kunskaper bara ska visas på svenska. Men det begränsar många elever och är det rättvist och likvärdigt, så som den svenska skolan ska vara? Eller så säger man att det är kunskaperna som är viktiga och inte språket de visas på. Men då måste alla få möjlighet att visa sina kunskaper på alla tänkbara språk som finns och de resurserna är det inte möjligt för staten att få fram.

– Frågan behöver utredas ordentligt innan det fattas något beslut men det är ohållbart som det är i dag. För eleverna är det avgörande att få använda alla sina språk.

Anna Kaya återkommer till att lärare lätt kan känna sig otillräckliga, inte bara vid betygsättning. Så har hon ofta själv känt. Innan Twitter fanns tog hon kontakt med lärare som hon hade läst om, ringde upp dem och ställde frågor som fick henne att tänka om och komma vidare.

– De fungerade som en livlina för mig. Och jag utvecklas fortfarande genom olika nätverk. Nu försöker jag att vara en livlina för andra, det är mitt syfte med att finnas i sociala medier.

ur Lärarförbundets Magasin