Läs senare

Härska och behärska

Michel Foucaults teorier fick stort genomslag under 1900-talet. De är inte lättillgängliga, men ett försök att förstå dem lönar sig. Foucaults forskning spänner över vida fält och har gett oss omvälvande analyser av makt och förtryck, utanförskap och historiska händelser. Han ville att hans forskning skulle vara en verktygslåda för tankens byggnader.

20 Feb 2013

Bild: Pia Koskela

Det krävs ansträngning för att förstå honom. Men den som bemödar sig ska finna att det är mödan värt. Michel Foucault föddes 1926 och tillhör de mest betydelsefulla forskarna och tänkarna inom humaniora på 1900-talet. Fortfarande – snart 30 år efter sin död 1984 – är han bland de mest citerade författarna i vetenskapliga tidskrifter och det refereras ständigt till honom i böcker, artiklar och debatter. Denna ställning grundar sig både på bredden och på djupet i hans arbeten. Hans forskning och författarskap spänner över så vitt skilda fält som filosofi, psykologi, historia, sociologi och socialt arbete, kriminologi, pedagogik, genusvetenskap och etnologi.

Bredden möjliggörs av att Foucault inte i första hand tillhandahåller idéer och teorier som är specifika för respektive ämnesområde utan framför allt metoder som kan användas inom olika discipliner. ”Jag skriver inte för läsare”, har han sagt, ”utan för användare”. Han ville tillhandahålla ”en verktygslåda” som andra kunde ”låna ur efter behov”.

Michel Foucault växte upp i Poitiers i östra Frankrike. Efter att ha gått i katolskt läroverk i hemstaden vann han inträde i elitskolan École Normale Supérieure i Paris där nästan hela raden av berömda franska filosofer före honom hade varit elever. Han tog sina grundexamina i filosofi, psykologi och psykopatologi 1948, 1950 och 1952 vid Sorbonneuniversitetet och arbetade omväxlande som lärare och som psykiater vid ett mentalsjukhus.

Det finns en tydlig koppling mellan Foucaults egna livserfarenheter och hans arbete, forskning och författarskap. Som homosexuell i 1940- och 50-talens Frankrike upplevde han ett plågsamt utanförskap. Det gjorde att han kom att intressera sig mycket för grupper som uteslöts ur den konventionella gemenskapen: mentalt sjuka, kriminella och sexuellt avvikande.

Det var främst känslan av utanförskap som också drev honom att 1954 lämna Frankrike för att slå sig ned i Sverige och Uppsala. Han blev lektor i franska vid universitetet och föreståndare för det franska kulturhuset.

Foucaults tre år i Uppsala blev betydelsefulla för arbetet med hans första stora verk Vansinnets historia. På universitetsbiblioteket Carolina Rediviva finns den Wallerska samlingen – 21 000 sällsynta böcker, dokument, manuskript och brev, speglande läkekonstens historia, samlade av läkaren och bibliofilen Erik Waller. Där fann Foucault grundmaterial till sin bok.

I övrigt blev tiden i Uppsala en besvikelse. Han vantrivdes med de långa, mörka och kalla vintrarna. Och toleransen för homosexualitet var knappast större i denna svenska småstadsmiljö på 1950-talet än i Paris. Det visade sig också att förståelsen av hans särpräglade begåvning – senare skulle man tala om genialitet – inte var stor i den svenska universitetsmiljön.

Foucault planerade att lägga fram sitt arbete om vansinnets historia som doktorsavhandling vid Uppsala universitet men avråddes av professorn i idé och lärdomshistoria Sten Lindroth, en av centralgestalterna vid universitet. Denne läste några avsnitt av Foucaults manuskript och förklarade sedan att avhandlingen aldrig skulle godkännas i Uppsala. Det tillhör de mindre ärorika inslagen i universitets senare historia.

Efter tiden i Uppsala upprätthöll Foucault liknande tjänster i Warszawa och Hamburg innan han slog sig ned i Paris igen, fick sin avhandling godkänd vid Sorbonne, blev professor och så småningom ledamot av akademin Collège de France. Det gav honom en god ekonomisk och statusmässig ställning utan betungande undervisningsskyldighet, och därmed en stabil grund för hans fortsatta tänkande och skrivande.

Foucaults forskargärning brukar delas in i tre perioder: en ”arkeologisk” period fram till omkring 1970, en maktanalytisk eller ”genealogisk” från omkring 1970 till slutet av 1970-talet, och en »subjektsinriktad« från slutet av 1970-talet och fram till hans död 1984.

I Foucaults forskning under den tredje perioden finns en nyckel till stora delar av hans tänkande under de två föregående. Jag ska därför vända på kronologin och börja med den.

Det subjekt som Foucault koncentrerar sitt intresse på är människan, eller ännu mer konkret individen. Det handlar om hur individen ser på och uppfattar sig själv, hur hon ser på andra och hur hon ses och förstås av andra.

Foucault kommer fram till att subjektet/människan inte är något fast och bestående, grundat i något ”essentiellt mänskligt”. Det växlar utifrån olika historiska tidpunkter och förhållanden. Människan kan också vara olika subjekt samtidigt, beroende på de skilda regler, normer, relationer, etcetera, som omger henne eller som hon ingår i.

Hur subjektet människa har betraktats och behandlats genom historien belyser Foucault i sina verk utifrån den första och den andra periodens metoder, den arkeologiska och den genealogiska.

Arkeologi är, i Foucaults mening, besläktad med den konventionella betydelsen av ordet, alltså att göra historiska utgrävningar i kulturlager. Men det handlar inte hos Foucault om att gräva i jorden, utan om att gräva sig ner i historiskt källmaterial för att finna ursprung och utveckling av både teorier och praktiker, till exempel när det gäller ”vansinniga”, kriminella eller olika former av sexualitet. I Foucaults belysning blir förhållanden som vi tidigare betraktat som i det närmaste självklara – till exempel uppdelningen mellan förnuft och oförnuft, normalt och onormalt, inte alls självklara längre utan snarare uttryck för förtryck.

Utövande av förtryck kräver makt, och från omkring 1970 och framåt kom Foucaults tänkande att i mycket koncentreras på analyser av makten: hur den uppkommer, hur den utövas och hur den kan motverkas. Vi är då inne på den andra perioden i Foucaults utveckling, hans genealogiska.

Begreppet genealogi hämtade Foucault från den tyske filosofen Friedrich Nietzsche, vars namn och tänkande ju också är starkt förknippade med frågor om makt. Genealogi handlar liksom genetik om arv, fast inte i biologisk utan i historisk mening. Nietzsche och Foucault använde inte heller ordet arv utan ursprung och härkomst.

Enligt Foucaults genealogi utgör det förflutna en lång räcka av tillfälliga rörelser, slumpmässiga händelser och häftiga kast. Han vänder sig mot tanken att historien bildar en tämligen rak utvecklingslinje, präglad av framsteg och förbättringar. Riktigheten i detta bekräftas väl av de många bakslagen och grymma kasten (stalinismen, nazismen, världskrigen, etcetera) i det förra seklets historia.

Slumpmässigheten och de tvära kasten innebär inte någon omöjlighet att förstå vad som har hänt, och vad som händer i nuet. Tvärtom ägnar Foucault mycket möda åt att analysera orsaker och sammanhang bakom historiens tvära och ofta oväntade skiften. Flera stora händelser efter hans död, som sovjetimperiets fal och de senare årens ”arabiska vår”, ger utmärkta tillfällen att tillämpa hans synsätt.

Utifrån sina studier av historien drar Foucault slutsatser om maktens karaktär. Makt är inte något absolut som någon har, utan något som utövas. Och makten utövas alltid inom ramen för en relation. Det kan vara relationen mellan chefen och den anställde, mellan läraren och eleven, mellan man och kvinna, mellan läkaren och patienten, men också stora samhälleliga relationer som den mellan bärarna av arbete och kapital, mellan politikern och väljaren, mellan producenten och konsumenten. Vi är i det moderna samhället indragna i otaliga relationer inom vilka makt utövas.

För Foucault är makt och kunskap förbundna med varandra. I en intervju sa han: ”Det är inte möjligt att utöva makt utan kunskap, det är omöjligt för kunskapen att inte framkalla makt.”

Forskarna Per Andersson och Bosse Bergstedt ger i artikeln Kunskapens makt, om Foucault, förnuftskritik och självomsorg i antologin Livslångt lärande exempel på hur Foucaults arkeologiska och genealogiska metoder och maktanalys kan användas för att tydliggöra problem på utbildningsområdet.

En liknande form av avskiljning och uteslutning som den mellan friskt och galet (Vansinnets historia) och mellan normalitet och avvikelser (Sexualitetens historia) sker också vid uppdelningen av människor utifrån deras utbildning, när det gäller vilken kunskap utbildningen ska innehålla och vilka som får del av den. På det sättet blir utbildningen också ett maktinstrument.

Foucaults syn makten är på flera sätt hoppingivande och utgör ett imperativ till handling. Eftersom makten bara existerar i relationer är den rörlig och föränderlig. Där det finns makt finns det också motstånd, motmakt, menar Foucault.

Hur makten utövas inom de relationer som människan ingår i kan alltid – och bör ofta – förändras. Även om det inte alltid är lätt.

Foucaults studier av makten, och hur maktrelationer kan förändras, skedde parallellt med att han deltog i en lång rad militanta politiska aktioner: mot rasism, mot missförhållanden i det franska rättssystemet och fängelserna, mot förtrycket i Francos Spanien, för Vietnamesiska båtflyktingar och för fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen.

Foucault hade under några år i början av 1950-talet varit medlem av det franska kommunistpartiet men lämnat det, mycket på grund av dess rigida inställning till sexualitet. Flertalet av dem som han samarbetade med i de olika politiska aktionerna under 1970-talet tillhörde den maoistiska gruppen kring tidningen La Cause de peuple (Folkets sak), men Foucault anslöt sig inte till något politiskt läger. Han såg i maoismen en ”reproduktion av den borgerliga ideologin”. Riktigheten i detta bekräftas ju också i dagens Kina, där kommunistiskt förtryck kombineras med kapitalistisk ojämlikhet och utsugning.

Foucaults klarsyn, först beträffande stalinismen och sedan maoismen, hindrade inte att han i början av 1980-talet trampade i ett politiskt klaver i ett annat sammanhang. Det var det som spelades av den i Frankrike landsflyktige ayatolla Khomeini och som ledde till revolutionen i Iran och upprättandet av en islamistisk stat. Avskyn för den störtade shahregimens förtryck, och det starka folkliga stöd som den islamska revolutionen inledningsvis hade, medförde att Foucault inte såg att ett nytt, minst lika avskyvärt förtryck som det gamla, var på väg att etableras.

Michel Foucault uppmärksammades och uppskattades minst lika mycket i den amerikanska som i den franska universitetsvärlden. Han tillbringade många och långa perioder som gästprofessor i USA. I den amerikanska gaykulturen upplevde han också en större frihet och lycka än någonsin tidigare i sitt liv. Det blev samtidigt hans öde. Han smittades med hiv i en tid då bromsmediciner ännu inte fanns, och avled av aids-relaterade komplikationer 1984.

Verk av Michel Foucault

Sexualitetens historia I-III, Daidalos, 2002.

Vansinnets historia under den klassiska epoken, Arkiv, 1983.

Övervakning och straff. Fängelsets födelse, Arkiv, 2003.

 

Litteratur om Foucault

Andersson, P & Bergstedt, B (1996 ): Kunskapens makt. Om Foucault, förnuftskritik och självomsorg. I P-E Ellström m fl (red): Livslångt lärande.

Eribon, D (1991): Michel Foucault, Symposion.

Hörnqvist, M (2012): En annan Foucault. Maktens problematik. Carlssons Bokförlag.

Nilsson, R (2008): Foucault, en introduktion. Égalité förlag.

 

ur Lärarförbundets Magasin