Läs senare

Här är talet som Fridolin borde hålla

Utbildningsministern kan inte vända trenden i skolan, det kan bara lärarna. Det skriver Patrik Engellau i form av ett tal som han tycker att utbildningsminister Gustav Fridolin borde hålla till lärarkåren.

21 Nov 2014

Bild: Ulf FrödinGustav, vanlig politik biter inte på skolan. Problemet är en nedgången, förvirrad och lamslagen kultur som måste hanteras med andra medel, nämligen ledarskap.
Det är ett högriskprojekt. Skolvärlden kommer att håna dig och försöka slita dig i stycken. Din enda chans är att det finns så mycket förnuft hos lärarna att de är villiga att ta sig i kragen för att återskapa kårens värdighet och självrespekt. Du kanske tycker chansen är för liten. Men om du inte gör något nytt så glider skolan vidare utför i Pisa-backen. Här är ett tal som du bör hålla till lärarna:

Kära skollärare,

Sverige har ett problem, nämligen de dåliga resultaten i skolan. Min föregångare, Jan Björklund, försökte lösa dem under åtta år. Han lyckades inte ens vända trenden.

Han gjorde så gott han kunde. Och ingen kunde ha lyckats bättre med de metoder som han använde, nämligen de normala politiska åtgärderna som består av att meka med regelverket och dona med budgeten.

Det fungerar inte. Jag tänker tillämpa en annan sorts politik.

Min politik vilar på en grundtanke som är självklar och grundad i all pedagogisk forskning, nämligen att det är lärarnas kompetens som är avgörande. Lärarna bestämmer hur det ska gå. Sedan kan utbildningsministern göra vad hen vill med regler och budget.

Det där kanske låter okontroversiellt, men det är det inte. Det finns en massa andra, och felaktiga, synsätt om vad som spelar roll i skolan. Två exempel:

Det talas om att klasserna måste bli mindre. Men en dålig lärare klarar inte 20 barn bättre än 25 och en bra lärare klarar 30 barn lika bra som 25.

Det talas om att lärarna måste ha högre lön. Men det finns ingen direkt koppling mellan lön och resultat. Vi har de lärare vi har, nämligen ni, och era prestationer kommer varken att bli bättre eller sämre om ni får någon eller några tusenlappar mer i månaden.

Visst bör duktiga lärare ha högre lön. Men det är inte min sak att bedöma hur lönesättningen ska gå till. Lönerna sätts i skolorna, inte i Rosenbad.

Vad tänker jag göra då, frågar ni. Jag tänker be er att rädda den svenska skolan. Jag vädjar till er att vända trenden och föra Sverige tillbaka till toppen.

Nu tänker ni nog att jaså, minsann, det är dags nu att komma och be oss röja upp i den soppa som politiker och byråkrater har kokat ihop. Några av er skulle antagligen helst vilja sparka mig i ändan.

I varje fall skulle jag tänka så om jag var ni. Det senaste halvseklets utbildningspolitik verkar nästan haft till syfte att krossa lärarkårens professionella status och självsäkerhet.

Resultatet hos er har blivit en dov ilska, en djup misstänksamhet mot politiker och byråkrater. De känslorna skapar ett motstånd mot allt som överheten kommer med. De känslorna är bärande inslag i skolkulturen.

Jag kritiserar er inte för det. Men jag hoppas att vi politiker inte trängt lärarkåren så djupt ned i missmodets träsk att ni inte förmår resa er. Jag vill att ni ska vara stolta över er själva. Jag vill att ni ska bestämma er för att ni som kår och kollektiv ska rädda Sveriges ungdom och Sveriges framtid.

Jag hör er indignerat säga att det är precis det ni gör. Hur kan jag påstå att ert jobb kunde göras bättre?

Tråkigt nog kan jag det. Det räcker med att peka på Pisa-resultaten.

Då säger ni sannolikt att det inte är ert fel. Ni gör så gott ni kan, men tillvaron krånglar med er. Jag vet vad ni brukar peka på. Det första lärarna klagar över är all administration som stjäl tid från eleverna och undervisningen.

Ni har rätt. Min främsta uppgift blir att avreglera er tillvaro. Det kommer inte att bli lätt, för på varje enskild paragraf sitter det väktare, som kämpar med näbbar och klor för just den paragrafen. Ju mer ni ställer upp på mig, desto mer makt får jag att förenkla och förbättra ert professionella liv.

Lärarnas andra klagomål brukar röra föräldrarna, som har abdikerat från sitt föräldraansvar och lämnat över det till skolan. Det är inte bra. Ni och jag har en gemensam uppgift. Vi måste inskärpa föräldrarnas ansvar och vädja till dem att ta det.

Det tredje klagomålet är lönerna. Varför ska ni engagera er när ni får så dåligt betalt? Jag förstår frågan. Men det finns som sagt ingen direkt koppling mellan lön och prestation. Skolans resultat blir inte 20 procent bättre bara för att lärarlönerna stiger med 20 procent. Löner måste förtjänas. Nationen kommer att belöna er när ni vänder trenden.

Ni kanske frågar vad ni praktiskt ska göra för att förbättra resultaten. Det svarar jag inte på. Vad jag än säger kommer ni att hitta fel, och det gör ni rätt i. För övrigt ger forskningen svaret. Det handlar om ledarskap, resultatvilja, ordning och reda, respekt och engagemang.

Ansvaret är ert. Ni kan inte säga att ni tänker lägga manken till först när reglerna är borta, föräldrarna tagit sitt ansvar och lönerna stigit. Så går det inte till. Om vi ska göra Sverige till en kunskapsnation sätter alla i gång direkt.

Svenska folket vill inget hellre än att vara stolt över sin lärarkår, ungefär som man vill vara stolt över fotbollslands­laget.

Ni vet hur fotbollslandslaget väcker sina landsmäns tacksamhet och stolthet. Gör som de. Vinn matchen åt oss. 

ur Lärarförbundets Magasin