Ingår i temat
Normer i förändring
Läs senare

Gräddfil till kunskap i vinnarskolor

Vi får en allt mer differentierad lärarkår vars normer, utbildningstillgångar och yrkesskicklighet varierar stort. I förlängningen leder detta till vinnarskolor och förlorarskolor. Det skriver Emil Bertilsson, forskare i utbildningssociologi.

27 Sep 2015

Ur boken »Hur man botar en feminist«. Utgiven av Ordfront Galago 2013. ©Nanna Johansson.
Debatten om den svenska skolans problem har varit intensiv de senaste åren. Elevers sjunkande resultat i kunskapsmätningar, stökiga klassrum, ökade sociala skillnader och läraryrkets desarmerade status och ställning är några av de problemområden som diskuterats.
När det gäller läraryrkets ställning har många av diskussionerna handlat om lärar-löner, lärarlegitimationens vara eller icke vara och nu senast lärarbristen. Utan att förminska dessa frågors betydelse lyfter jag i den här artikeln fram en annan, delvis förbisedd social förändring som jag menar kommer att ha tydliga effekter på lärarkårens framtid och i förlängningen hela skolsystemets utveckling. Nämligen hur en förändrad rekrytering till lärarutbildningarna, i samspel med en allt mer påtaglig marknadisering av skolsystemet, riskerar att leda till en social klyvning inom utbildningssystemet. Effekten blir att de mest meriterade lärarna (vad gäller erfarenhet och utbildning) undervisar de elever som redan är mest välförsedda med kulturellt kapital, eller med andra ord: nedärvda och förvärvade utbildningstillgångar.

En sådan utveckling innebär att arbetsvillkoren och förutsättningarna för att bedriva en undervisning kommer att variera stort mellan olika skolor. Därmed har vi en situation där å ena sidan lärare med vitt skilda normer och sätt att se på skola och lärande kommer att gravitera åt olika håll i utbildningssystemet och å andra sidan att lärare, väl där, kommer att ha skilda förutsättningar att verka som lärare. Jag bygger denna argumentation på omfattande statistiska analyser av och intervjuer med elever, lärarstudenter och lärare som genomförts under många år av forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi vid Uppsala universitet.

Rekryteringen till lärarutbildningarna, och i förlängningen läraryrket, är på många sätt oroande. I mina studier av vilka som söker sig till en lärarutbildning har jag kunnat konstatera en markant nedgång vad gäller studenternas olika tillgångar och kulturella kapital de senaste två decennierna. Särskilt märkbar är nedgången om man tar lärarstudenternas tidigare studiemeriter i beaktande.

Slutsatsen är att studenter med höga betyg från gymnasieskolan och höga resultat från högskoleprovet – de två absolut vanligaste selektionsinstrumenten till högre utbildning – allt oftare väljer bort lärarutbildningarna.

Bortprioriteringen är särskilt tydlig bland män, vilket inneburit att flera tidigare mans-dominerade lärarutbildningar nu har en kvinnlig majoritet vid många lärosäten. En trend är också de minskade andelarna studenter från högre tjänstemannahem och från hem där föräldrarna har längre högskoleutbildning. Detta tydliggörs vid en jämförelse med andra längre professionsutbildningar.

 

Särskilt påfallande är att andelen lärarbarn har minskat kraftigt från mitten av 1990-talet och framåt, en förändring som sociologiskt sett är intressant då dessa grupper har en särskild närhet till skolvärlden som andra saknar. Den nedgång som noterats har varit som störst på de lärarutbildningsinriktningar som tidigare hade en relativt selektiv rekrytering, som de längre ämneslärarutbildningarna.

En viktig förutsättning för dessa beskrivna rekryteringsförändringar var högskolans expansion kring 1900-talets sista decennium. Under åren 1988–2003 mer än fördubblades det totala antalet studenter, från 188 000 till 398 000, vilket är en expansion som inte går att härleda till ökade ungdomskullar. Före denna expansion var lärarutbildningarna en mycket större del av högskolan och ett naturligt val för många blivande studenter. När utbildningsalternativen blev fler stod sig lärarutbildningarna slätt i konkurrensen.

Det är rimligt att tro – här visar forskningen inget entydigt svar – att den nya konkurrenssituationen i samspel med andra faktorer såsom stark kritik mot lärarutbildningarna och förändrade arbetsvillkor för lärare (vilket om-fattar både minskad professionell autonomi och dålig löneutveckling) bidragit till situationen.

Dessa förskjutningar i rekryteringsmönstren har dessutom ackompanjerats av omfattande generationsskiften där en stor grupp lärare som påbörjade sin yrkeskarriär under 1970-talet har lämnat yrket, vilket i sin tur ökat pressen på lärarutbildningarna att utbilda en tillräcklig mängd kvalificerade lärare.

 

Situationen i Sverige är på intet sätt unik. I flera nordiska såväl som europeiska länder ser man samma mönster: ett minskat intresse bland ungdomar att studera till lärare. Vad som dock är unikt för Sverige är att dessa förändringar pågått samtidigt som det svenska skolsystemet ändrats i sina grundvalar. Jag talar här särskilt om de marknadsreformer som genomdrivits sedan 1990-talets början och som i sin omfattning finner få motsvarigheter internationellt.

Det ökade antalet fristående skolor, möjligheterna att fritt välja skola och skolpengens införande har inneburit tilltagande konkurrens mellan skolor och etablerandet av lokala skolmarknader. Skolmarknaderna framträder främst i våra större städer och flera studier har visat ökade sociala skillnader och större skillnader i skolresultat i utbildningssystemet.

Friskoleexpansionen har inneburit att en allt större andel av de verksamma lärarna är anställda av en privat arbetsgivare. För lärare innebär detta att arbetsmarknaden rymmer en större komplexitet men också att den så kallade valfriheten att kunna välja skola med olika profiler och arbetssätt, åtminstone på ett teoretiskt plan, ökat även för lärarna. Så åter till frågan: vad får denna ökade differentiering, och de sociala skillnader den för med sig, för konsekvenser för lärarna som yrkesgrupp och för lärarnas professionella projekt?

Ett sätt att förstå de konsekvenser detta får för lärarna är att beskriva lärarnas arbetsmarknad som ett socialt kraftfält i vilket lärare intar olika positioner på basis av de tillgångar man besitter. I ett sådant fält framträder vissa positioner som mer åtråvärda och andra mindre.

 

I de statistiska analyser som jag genomfört på samtliga lärare verksamma inom den svenska skolan framträder ett tydligt mönster. Skolor med en högre andel elever med mycket utbildningstillgångar hemifrån hade också i högre utsträckning lärare med mycket utbildningstillgångar och lång yrkeserfarenhet. Det är tydligt att denna ”sneda” fördelning förstärkts i takt med att skolsystemet differentierats. Samma trend går att se även i grundskolan.

I en relativt färsk OECD-rapport som bygger på enkäter med lärare och skolledare inom ramen för TALIS-undersökningen noterades bland annat att det i Sverige är hälften så stor sannolikhet att man finner en grundskollärare med lång erfarenhet på en skola som bedömdes vara i en socioekonomiskt utsatt situation. I en närstudie av Uppsalas gymnasieskolor har jag kunnat konstatera stora skillnader mellan de kommunala och fristående skolorna. De kommunala skolorna hade en större andel behöriga lärare, fler lärare med fasta anställningar och längre yrkeserfarenhet samt fler lärare med mer utbildning i bagaget.

På de skolor som rekryterade elever med de högsta betygen från grundskolan och med mest kulturellt kapital med sig hemifrån var denna bild än tydligare. Med fältmetaforen i åtanke – det vill säga att det i utbildningslandskapet finns skolor som framstår som mer eller mindre åtråvärda för såväl elever som lärare – kan vi konstatera att det på vissa platser sker en anrikning av olika former av tillgångar, tillgångar som både elever och lärare för med sig.

I studier från USA, Frankrike och Storbritannien ser vi liknande mönster, nämligen att sannolikheten att lärare lämnar sin skola för en annan ökar då de underprivilegierade grupperna blir fler, såsom socioekonomiskt svagare elever eller minoriteter. Elevkaraktäristiken har i vissa internationella studier också visat sig vara ett mer betydelsefullt incitament för att lärarna ska stanna länge på sina skolor än vad exempelvis lönen är.

 

Dessa internationella undersökningar pekar med andra ord mot att införandet av skolvalssystem leder till så kallad ”cream skimming”, där de mest kvalificerade lärarna koncentreras till mer prestigefulla skolor. Kontentan blir att ju mer segregerat skolsystemet är, desto mer ojämlikt fördelas lärarna i detta system. Givetvis leder detta i förlängningen till vinnarskolor och förlorarskolor. De som har störst svårigheter, och därmed störst behov, kommer också ha svårast att behålla de mest kvalificerade lärarna.

Utifrån denna beskrivning kan vi avfärda resonemangen om att den svenska skolan befinner sig i limbo. De studier som genomförts inom ramen för forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi – statistiska såväl som kvalitativa genom intervjuer och observationer – visar tydligt att vissa skolor är väldigt framgångsrika både vad gäller att rekrytera duktiga elever och högkvalificerade lärare. På dessa skolor råder väldigt få ordningsproblem, elever kommer i tid till lektionerna och presterar också väl vad gäller betyg och nationella prov.

Att vara lärare på dessa skolor skiljer sig naturligtvis på flera sätt från att vara det på en skola där man dagligdags måste hantera och lösa svårigheter sprungna ur olika sociala problem. Möjligheterna att uppnå målen i ett lärarlag med gedigen utbildning eller att lösa uppkomna problem i lag med lärare med lång yrkeserfarenhet är förmodligen klart större än i miljöer där motsatt situation råder och leder troligtvis också till olika möjligheter att bedriva undervisning.

Att differentieringen av skolsystemet skapar skolor som är framgångsrika och skolor är mindre framgångsrika är väl fastlagt i forskningen. Att samma utveckling, tillsammans med en nedåtgående rekrytering till lärar-utbildningarna, skapar en mer differentierad lärarkår är dock mindre uppmärksammat. En lösning, som troligtvis även skulle höja förtroendet för lärarkåren och öka yrkets attraktivitet, borde vara att bryta den sociala klyvning som är ett resultat av de senaste decenniernas skolpolitik.

Emil%20Bertilsson.tif

Emil Bertilsson är fil dr i utbildningssociologi och verksam inom forskningsgruppen för utbildnings- och kultursociologi, SEC, Uppsala universitet. Hans forskningsintressen rör främst rekrytering och tillträde till högre utbildning i allmänhet med ett särskilt intresse för lärarutbildning samt sociologiska perspektiv på lärares yrkeskarriärer. Detta var också temat för hans avhandling från 2014 med titeln Skollärare. Rekrytering till utbildning och yrke 1977—2009.

Litteratur

Bertilsson, E (2014): Skollärare. Rekrytering till utbildning och yrke 1977—2009. Studier i utbildnings- och kultursociologi. Acta Universitatis Upsaliensis.

Broady, D, Börjesson, M & Bertilsson, E (2009): Tema: lärarutbildningens hierarkier. Temaintroduktion i Praktiske Grunde, vol. 4.

OECD (2014), TALIS 2013 Results: An International Perspective on Teaching and Learning. OECD Publishing.
 

Alla artiklar i temat Normer i förändring (13)

ur Lärarförbundets Magasin