Läs senare

Gör forskningen mer tillgänglig för lärarna

DebattVad är egentligen värdet av att producera forskning på engelska? Ska vi utveckla den pedagogiska verksamheten måste forskningen vara tillgänglig på svenska, anser Oleg Popov och Gunnar Sjöberg vid Umeå universitet.

17 Nov 2017
Gör forskningen mer tillgänglig för lärarna
Illustration: Ulf Frödin

Debattörerna:

Oleg Popov docent, Gunnar Sjöberg docent vid Institutionen för naturvetenskapernas och
matematikens didaktik, Umeå universitet.

Enligt väl etablerade begreppsramverk ska pedagogisk verksamhet i svensk lärarutbildning och skola byggas på forskning och beprövad erfarenhet. Staten investerar stora pengar på det utbildningsvetenskapliga fältet. Vetenskapsrådet och andra myndigheter ger miljonbeloppsanslag till forskningsprojekt som syftar till att öka förståelsen för situationen på fältet och hitta vetenskapliga lösningar på problem inom det svenska utbildningsväsendet.

Tyvärr har framgångarna inte varit särskilt påtagliga. Snarare har vissa pedagogiska problem i skolan och lärarutbildningen ökat med åren. En förklaring till de uteblivna resultaten kan helt enkelt vara att forskningen och praktiken har svårt att kommunicera med varandra. Både språket och bristande kommunikationskanaler förefaller vara hinder, i synnerhet för att sprida beprövad erfarenhet.

Ett problem är engelskan som publikationsspråk. Orsakerna är många till att de flesta svenska forskare vill publicera sina texter på engelska. Inom forskningsvärlden finns det tydliga kriterier för att bedöma kvalitet av vetenskaplig produktion. De kriterierna skapas långt utanför svenska gränser – närmare bestämt på andra sidan Atlanten. Huvudsakligen handlar de om hur ofta publicerade verk citeras av andra och hur mycket pengar för att finansiera egen forskning man lyckas få. I de olika stegen i en forskningskarriär bedöms man av externa granskare och alla texter ska oftast presenteras på engelska.

Dessa förutsättningar gäller oberoende av forskningsfält och anses vara universella. Vare sig man forskar om mörk materia i universum eller inlärningssvårigheter för barn i förskoleklass, ska man sammanställa sina resultat och skicka dem de till internationella, kollegialt granskade (peer-reviewed) tidskrifterna. Uppenbarligen finns det stora skillnader i hur kontextbunden forskning är när det gäller att skapa djupare förståelse för fysikaliska problem i universum och för pedagogiska problem i klassrummet. Det här leder tyvärr till att vetenskaplig byråkrati tvingar tillämpad pedagogisk forskning att spela enligt samma regler som skapades för de klassiska vetenskaperna, som fysik och kemi.

Problemet är inte specifikt för det utbildningsvetenskapliga fältet. Också andra kontextbundna, ”mjuka” vetenskaper, som till exempel arbetslivsforskning, har liknande erfarenheter. Svenska Dagbladet publicerade 2016-11-27 en artikel undertecknad av ett flertal ledande arbetslivsforskare som uppmanar forskarsamhället att inte låta engelskan helt ta över vetenskapen. De understryker vikten av att synliggöra forskningsresultat genom publicering på svenska för att nå bredare läsekretsar inklusive ”politiker, chefer, fackföreningsfolket, anställda och medborgare i allmänhet”. Författarna konstaterar att publiceringar på svenska inte premieras över huvud taget i den akademiska världen. Det är varken meriterande för forskarna eller lärosätena, vilket leder till ”en cynisk strategi att hela tiden satsa på att publicera där utdelningen såväl meriteringsmässigt som ekonomiskt är störst”. Publikationen på akademisk engelska av forskningsresultat som kan ha bred samhällsnytta blir för svårsmält, även för dem som behärskar vardaglig engelska.

Författaren och Svenska akademiens förre ständige sekreterare Peter Englund reflekterar i en intervju i Dagens Nyheter 2008-11-02 om språkets begränsningar inom akademin. Han påpekar att man på 1600-talet för första gången öppnade upp universitetet genom att börja skriva på svenska och överge latinet, de lärdas språk. I dag finns den motsatta rörelsen, man går från svenska till det som man uppfattar som de lärdas språk – engelskan! Englund anser att det i grunden är ”en synnerligen olycklig utveckling. När man försöker undervisa på ett annat språk än sitt ursprungliga så tappar studenterna i precision och ordförråd.”

Man kan illustrera problematiken med exempel från vår institutions utbildning av blivande förskollärare. Studenterna har kurslitteratur i naturvetenskap på engelska, utan att de tidigare har någon erfarenhet eller förtrogenhet med motsvarande svenska begreppsapparat. De kommer sannolikt heller inte att i någon större utsträckning använda engelska termer i förklaringar av naturfenomen i sitt framtida yrke.

Många forskare upplever dessutom svårigheter att utrycka sig fritt på engelska. I boken Engelska, öspråk, världsspråk, trendspråk använder språkvetaren och professor emeritus Jan Svartvik uttrycket ”språkets densitet” för att beskriva svårigheten att producera välformulerade och nyanserade personliga åsikter. Han menar att diskussioner på ett annat språk än modersmål inte nödvändigtvis leder till oförståelse, men till ”ett magert, opersonligt språk”. Vidare kan vi konstatera att språkgranskning av vetenskapliga artiklar har blivit en miljardindustri inom den akademiska världen, och kurser som handlar om att skriva på engelska ingår numera i de flesta doktorandutbildningar i Sverige.

Vi anser att man måste diskutera de sociala och vetenskapliga värdena av de stora satsningarna på att producera akademiska texter på engelska. För att utveckla den pedagogiska verksamheten – vilket ju faktiskt är en av de grundläggande orsakerna till att forskning bedrivs – anser vi att det är betydligt viktigare att göra publikationerna mera tillgängliga på svenska för praktiker.

Ett annat problem är hur man ska sprida de erfarenheter som finns. I vårt utbildningssystem arbetar skolledare och lärare som i sin dagliga verksamhet skapar den beprövade erfarenheten och de pedagogiska framgångssagor som borde spridas. Så är det tänkt och det är en god tanke! Det är dock oklart vem som ska sammanställa och sprida beprövade erfarenheter och genom vilka kanaler de ska nå det breda yrkeskollegiet. Rimligtvis borde det göras av lärarna och skolledarna själva, men de borde också få hjälp med att utforma sina pedagogiska texter. Kanske behövs nya forum med redaktörsfunktioner som kan främja praktikernas publikationer.

Men hur är det i verkligheten? Vi kan konstatera att verksamma lärare publicerar ganska lite. Det är föga förvånande. Lärarna har mycket annat att prioritera än sammanställa, analysera och skriva om sina didaktiska erfarenheter. Många lärare deltar visserligen aktivt i olika webbforum, men inläggen brukar vara av sporadisk karaktär, vilket knappast ger något meriteringsvärde.

Oavsett vilka forum man som lärare deltar i, så är det akademiska språket ett grundläggande problem för de lärare som vill förmedla sina beprövade erfarenheter. Här ser vi outnyttjade samarbetsmöjligheter mellan praktiker och akademiker som borde vara meriterande för bägge parter.

Är då verkligen forskning och beprövad erfarenhet de verktyg som kommer att lösa de didaktiska problemen? Vår erfarenhet från lärarutbildningen visar att där finns goda intentioner, erfarenheter och resultat. Där finns också problem – varav språket alltså är ett. Men i stället för att genast söka ett helt nytt verktyg för pedagogisk utveckling, så menar vi att man bör fila vidare på konstruktionen. Beprövad erfarenhet borde spridas i större omfattning och didaktisk forskning borde kopplas tydligare till praktiken.

En strategi kan vara att låta forskningstexter läsas av praktiker, men också det omvända – texter producerade av praktiker bör sprida erfarenhet och hjälpa forskarna att bättre förstå skolkontexten. Då får vi förhoppningsvis ett riktigt vasst verktyg som både kan peka ut riktningen och forma en grund för långsiktigt utvecklingsarbete i den svenska skolan.

ur Lärarförbundets Magasin