Läs senare

Fruktbar mix mellan lärarstyrning och elevarbete

17 Nov 2017

Kooperativt lärande — samarbetsstrukturer för elevaktiv undervisning

Spencer Kagan & Jette Stenlev

Studentlitteratur

Tänk dig två olika klassrum. I det ena står bänkarna i rader. Läraren håller en genomgång. Eleverna lyssnar och ibland ställer läraren frågor till klassen. Ungefär fem elever räcker upp handen. Läraren väljer vem av dem som ska få svara på frågorna och svaren kommenteras av läraren som sedan fortsätter sin genomgång. I det andra klassrummet pågår ett grupparbete. Eleverna arbetar i grupper om fyra. De ska snart genomföra redovisningar. Några elever är väldigt engagerade och driver arbetet framåt. Andra gör minsta möjliga.

Två olika arbetssätt som förmodligen inte är helt ovanliga i svenska klassrum. Men är det här verkligen effektiva sätt att organisera undervisning på? Nej, inte om man ska tro Spencer Kagan och Jette Stenlev. Tillsammans har de skrivit boken Kooperativt lärande – samarbetsstrukturer för elevaktiv undervisning. Boken har översatts av Monica Orwehag och är den första boken om kooperativt lärande på svenska.

I boken presenteras kooperativt lärande och hur en undervisning som bygger på dess principer kan organiseras. En teoretisk del redogör för det kooperativa lärandets utgångspunkter, en praktisk del beskriver olika metoder och en avslutande del handlar om hur allt kan fogas samman till en helhet.

Kooperativt lärande bygger, enligt författarna, på en socialkonstruktivistisk syn på lärande. Fyra principer är centrala: samtidig interaktion, positivt ömsesidigt beroende, eget ansvar och lika delaktighet. För att säkerställa att alla dessa delar ryms i undervisningen används så kallade ”strukturer”. Strukturerna är bestämda interaktionsmönster i klassrummet som kan fyllas med olika innehåll. Över fyrtio strukturer, med namn som ”expertpussel”, ”pennan runt” och ”grupptanke”, presenteras och förklaras. En fördel med att använda sig av strukturerna är att elevernas taltid och aktivitet i klassrummet ökar markant jämfört med såväl en mer traditionell undervisning som med till exempel grupparbeten.

I boken ger Kagan och Stenlev en pedagogisk och handfast introduktion till kooperativt lärande. En av bokens främsta styrkor är att den framför allt är en metodbok med konkreta exempel som snabbt och enkelt kan tillämpas i undervisningen. Men den är också intressant att läsa mot bakgrund av den pågående debatten om lärarens roll i klassrummet, där den ena sidan förordar en återgång till en mer traditionell och instruerande lärarroll, medan den andra sidan håller fast vid en mer elevcentrerad och individualiserad pedagogik.

Kooperativt lärande kan ses som ett alternativ till båda dessa positioner då elevernas egna aktiviteter är centrala, undervisningen är lärar styrd och tydligt ämnes orienterad samtidigt som eleverna får möjlighet att träna sina sociala förmågor. Detta gör, tillsammans med den tydliga kopplingen till klassrummets praktik, Kooperativt lärande till högintressant läsning.

ur Lärarförbundets Magasin