Ingår i temat
Bildens roll
Läs senare

Från tro till livstolkning

Vad har hänt med religionsämnet i skolan under de senaste hundra åren och hur ser det ut i dag? Följ med på en resa i tiden, med tre nedslag: 1904, 1964 och 2004. Med på resan är en professor i pedagogik, en SO-lärare och tre gymnasieelever.

16 Nov 2004

Det är november, precis som nu. Året är 1904.

Pojkarna och flickorna i klassen sitter och småpratar. Folkskollärarinnan kommer in genom dörren, alla reser sig och sorlet tystnar. Hon går som vanligt fram till kaminen vid dörren, rör om med eldgaffeln och värmer händerna en stund.

  – Nå barn, säger hon slutligen och ställer sig vid katedern, tittar ut över barnskocken och nickar belåtet. Alla har Martin Luthers Lilla katekes framför sig, precis som de ska, uppslagen vid fjärde budet.

Lärarinnan: Vad förstås i fjärde budet med fader och moder?

Barnen (i korus): Med fader och moder förstås våra föräldrar och herrar.

Lärarinnan: Vilka kallas här våra herrar?

Barnen: Våra herrar kallas alla de människor, som jämte våra föräldrar, enligt Guds ordning, hava faderlig makt över oss, såsom överhet, lärare, husbönder.

Lärarinnan: För vad ändamål har Gud givit våra föräldrar och herrar makt över oss?

Barnen: Gud har givit våra föräldrar och herrar makt över oss, på det de, såsom Guds tjänare, skola faderligen vårda sig om oss och var på sitt sätt befrämja vår sanna välfärd.

  – Ja, säger lärarinnan. Om detta kan vi ytterligare läsa i Romarbrevet kapitel tretton, versarna ett, tre och fyra: Var och en vare underdånig den överhet, som han har över sig. Ty ingen överhet finnes, som icke är av Gud …

OÄ-läraren och spritstencilerna
Vi hastar sextio år framåt i tiden, till 1964.

Det har precis ringt in. De sista pojkarna släntrar in genom dörren, en papperstuss far i luften och flickorna längst bak fnittrar åt en hemlis. OÄ-läraren kommer in med en bunt stenciler under armen. Han tittar ut över klassen, harklar sig och uppmanar med hög röst eleverna att ta upp boken i kristendomskunskap och hämta varsin bibel ur bokhyllan.

  – Nu har vi kommit till fjärde budet, säger han. Buden fyra till sex inskärper vördnad för livet. Många folk har haft en så stor vördnad för föräldrar och förfäder, att de dyrkat dem som gudar. Något sådant är det inte fråga om i fjärde budet. Det avser särskilt de vuxna barnens vördnad för sina gamla föräldrar. Också en kristen måste vörda dem som Gud utsett att ge honom livet.

Han delar ut stencilerna och uppmanar eleverna att besvara frågorna skriftligt.

Arbetsuppgifter: Vördnad för livet.

Kan gudstron öka vördnaden för livet och människan?

Tag svaret ur 1 Mos. 1  –2, särskilt 1:27 och 2:7!

Buden 4  –10 kan också ses i kärlekens ljus.

Läs Med skilda tungors ljud s. 26  –27 (ur E. G. Geijer: Minnen) och s. 37  –43 (Ny gemenskap).

Tystnaden lägrar sig och pennorna raspar över pappret. Läraren går runt och hjälper till där det behövs.

Pedagogikprofessorn och utvecklingen
Vilka är de stora skillnaderna mellan religionsundervisningen år 1904 och år 1964?

Sven Hartman, professor i pedagogik, sitter i sitt arbetsrum på Lärarhögskolan i Stockholm. Han funderar länge på frågan. Det är svårt att göra den här typen av jämförelser eftersom förutsättningarna är så olika, menar han.

Ett tydligt mönster är att undervisningen får en gradvis minskande konfessionell prägel och en ökande pluralitet. Det har medfört en ökning av stoffområdet, från katekesens strikta sammanfattning av kristen tro till en översikt över de stora religionerna och livsåskådningstraditionerna. Successivt har också ämnets timtilldelning minskat.

I början av seklet hade vi en monokultur och skolan ombesörjde en fostran in i svenska kyrkans församlingar. Man betraktade länge skolan som en förberedande utbildning för konfirmationsundervisningen. Han konstaterar att folkskolan under de första sjuttiofem åren var en ren religionsskola, inte olik de koranskolor man i dag kan se exempelvis i Nordafrika.

Folkskollärarinnan från 1904 undervisade sina elever i ämnet ”Biblisk historia, bibelläsning och katekes”. Det var den kristna tron enligt Svenska kyrkans lära hon lärde ut och som hon själv omfattade. Man blev inte antagen till lärarutbildningen utan att vara döpt, något som för övrigt inte upphävdes förrän 1951 i samband med religionsfrihetslagstiftningen. Kyrkan hade huvudmannaskapet för folkskolan och kyrkoherden var skolstyrelsens ordförande.

1904 har vi ännu inte haft någon socialdemokratisk regering, men de religiösa och politiska folkrörelserna som växte fram runt sekelskiftet kritiserade både religionsundervisningen och det kyrkliga inflytandet. Vändpunkten kom med 1919 års undervisningsplan. Under inflytande från liberala och socialdemokratiska krafter bröt man med den gamla folkskolans formaliserade arbetssätt. Nu kom en mer barnanpassad undervisning. Luthers lilla katekes försvann och traditionen med en religionsundervisning konfessionellt knuten till svenska kyrkan försvann. I stället fick man en icke konfessionell undervisning i kristendom.

Efter andra världskriget förändrades kyrkligheten och kyrkvanorna snabbt. Vi gick mot en större sekularisering samtidigt som 1960-talets styrda arbetsplatsinvandring lade grunden till dagens pluralistiska samhälle med andra religioner än Svenska kyrkans.

1964 hade det varit ett långvarigt socialdemokratiskt regeringsinnehav som också hade påverkat skolutvecklingen och den mycket försiktiga men medvetna målskrivningen för religionsämnet.

OÄ-läraren från 1964 undervisade i ”Kristendomskunskap”. Han skulle ge sina elever kunskaper om kristendomens urkunder och historia samt kunskaper om alternativa uppfattningar. Katekesen hade för länge sedan försvunnit från undervisningen och ämnet var integrerat i OÄ-blocket. Lärostoffet stod i centrum och innehållet sammanföll med universitetens undervisning i religionsvetenskap. Allt fanns med, men komprimerat. ”Hela den matiga soppan hade kokats ned till en oätlig buljongtärning”, konstaterar Sven Hartman.

Men det som troligen har påverkat vår lärare från 1964 allra mest är det som infördes i läroplanen två år tidigare. Det var mycket omdebatterat när det infördes, det var svårtolkat och blev även misstolkat – nämligen kravet på objektivitet i kristendomsundervisningen. Det var svårt att efterleva, eftersom lärarna var osäkra på vad det innebar i praktiken. Man blev försiktigt opersonlig eftersom man var rädd för att påverka på ett sätt som stred mot läroplanen.

  – Det var som en våt filt som las över lärarkåren, säger Sven Hartman. Det var ett ämne som fram till dess hade kunnat vara ganska roligt för duktiga lärare och duktipluraga berättare, som nu förlorade en god del av sin repertoar.

Detta blev i stället spritstencilernas tid med ordflätor, fylla i rätt svar, leta efter bibelställen: gå till en bok, slå upp, läsa och skriva av. Jakten på objektiva fakta ersatte den tidigare betydligt färgstarkare religionsundervisningen.

När vi samtalar om skillnaderna mellan 1904 och 1964 konstaterar Sven Hartman att det är lite riskabelt att utgå från läroplanerna. Pessimister säger att det tar tjugo år för en läroplan att få ordentligt genomslag. Han berättar om kamraten som gick i småskolan 1950 eller möjligtvis 1951 i Småland. ”De läste Luthers Lilla katekes   – och den hade lyfts ur skolan 1919!”

Fortfarande finns en osäkerhet i lärarkåren
I 1969 års läroplan bytte ämnet namn från kristendomskunskap till religionskunskap. Det direkt uttalade målet var att alla skulle kunna skicka sina barn till religionskunskapen. Men fortfarande fanns en konflikt mellan exempelvis den judiska traditionen å ena sidan och den obligatoriska gemensamma grundskolan å andra sidan.

  – Den konflikten finns inte i dag, därför att vilket samfund som helst som kan ställa upp med goda lärarkrafter, goda lokaler och som är beredda att följa skollag och grundläggande krav får rätten att starta en friskola, säger Sven Hartman. Sverige lär ha världens mest liberala, tillmötesgående lagstiftning när det gäller inrättandet av friskolor.

Vissa delar av objektivitetsfrågan har man löst genom friskolesystemet. Kravet på objektivitet, det vill säga saklighet och allsidighet, har duktiockså blivit till ett mer generellt problem, eftersom man i dag är medveten om att detta är något som gäller skolans alla ämnen. Men det finns fortfarande en osäkerhet kvar i lärarkåren när det gäller religionsämnet, menar han.

  – Det som har inträffat är att många i dagens lärargeneration har vuxit upp i en postkristen tid. Det innebär att de själva kanske inte har någon förankring i en livsåskådning. Genom en oinspirerad religionsundervisning har många vaccinerats mot religiöst intresse eller mot religion överhuvudtaget.

1940- och 50-talsgenerationerna fick kanske pröva på alltför mycket av konfessionell traditionsförmedling. Det skapade blockeringar till följd av själsliga blåmärken av alltför mycket korvstoppning, som Sven Hartman uttrycker det. Den andra generationen, Guds barnbarn, växte upp i ett vakuum.

  – Under vissa perioder har religiösa ting och existentiella frågor haft samma laddning som tidigare sexuella frågor hade. Det vill säga, det var sådant man inte talade om, vare sig i bättre familjer eller överhuvudtaget i ungdomskultur eller andra sammanhang.

Nu tror han att det håller på att vända. Det är en förändring som inte handlar om läroplaner eller kursplaner utan det ligger på det kulturella planet. I dag möter lärare barn och ungdomar för vilka det är högst väsentligt hur man tänker om Gud.

  – Det är viktiga frågor om jag bekänner mig till islam, om jag är assyrier eller en svenne som går i kyrkan – eller inte går i kyrkan. Hur möter en lärare utan förankring i en livsåskådning det?

Skolan måste hantera den pluralism som finns i det svenska samhället inom ramen för ett enhetligt obligatoriskt skolsystem. Det är inte lätt, det ställer stora krav på lärarna och det är viktigt.

  – Det finns en fara som skolpolitiker kanske i alla tider har sett och som finns i all samhällsorientering. Det är att om man är okunnig om elementa när det religioner, om man är okunnig om elementa när det gäller politiska organisationer, då blir man vidöppen för fundamentalister och talibaner av alla de slag.

SO-läraren och etikdiskussionerna
När lärarinnan år 1904 skulle gå igenom tio Guds bud så nöttes de in med frågor och svar ur katekesen, som var ungefär som ett programmerat läromedel. OÄ-läraren från 1964 tog hjälp av fakta och spritstenciler. Hur gör en lärare år 2004 – och går han eller hon överhuvudtaget igenom de tio budorden?

Sara Westlund är SO-lärare på Berzeliusskolan i Linköping. Hennes erfarenhet är att eleverna i sjuan skyr sådant som pesten. Bibeln är töntig och tråkig, tycker många. När hon ska prata om budorden, så gör hon det i stället i samband med en kurs i samhällskunskap om lag och rätt.

Hon ser sina ämnen som en helhet och låter livsåskådningsfrågor, etik och moral komma på ett naturligt sätt in i historia, samhällskunskap och geografi under hela högstadiet. Just i dag kommer hon precis från en lektion i historia. ”Vi gick igenom krigsslutet med Versaillesfreden och kom in på frågor om straffet mot tyskarna”, säger hon. Var det ett för hårt straff? Kanske födde straffet hat och tankar på hämnd? Vad är rätt och vad är fel? Hur hård ska man vara i sina bedömningar? Vad är rättvisa straff?  

 – Jag försöker så ofta jag kan att få in de här funderingarna på rätt och fel och hur det är att leva som människa i det samhälle som vi har nu, säger hon.

Sara Westlund är mycket intresserad av religion, men finns det någon risk att ämnet skulle kunna försvinna i SO-blocket om man som lärare tycker att det är ett lite jobbigt ämne och prioriterar på ett annat sätt?   

– Visst finns faran, säger hon. Det mina elever kanske får mindre av är geografi, för det är jag minst intresserad av. Jag tror att det blir så för nästan alla lärare. SO-ämnet har mycket stoff och tiden räcker inte till, så jag tror att alla gör sina små avskalningar.

Det är först den sista terminen i nian som det står ”Religion” på schemat. Då får eleverna läsa om de stora världsreligionerna och välja om de vill ha en ren föreläsningskurs med prov eller om man vill välja en religion, inreda ett tempel och berätta för resten av klassen.

När jag ber om att få intervjua några av hennes elever om vad de tycker om religionsämnet så svarar hon:  

 – Men de vet ju inte om att de har religion!

Gymnasieeleverna och religionsämnet
Lösningen blir att träffa tre av Saras ”gamla” elever som nu går sista året på gymnasiet. Patrick Söderström och Ghazal Rahmani går på naturvetenskapliga programmet, Rickard Persson på tekniska programmet.

Patrick är kristen och medlem i Pingstkyrkan. Ghazal är muslim med en personlig gudstro. Rickard är kristen, ”döpt och konfirmerad”, men inte speciellt religiös. Alla tre är fullständigt övertygade om att religionsundervisningen på högstadiet bara var sista terminen i nian. Men alla diskussionerna om moral och etik då?   

  – Just det, minns Patrick. Sara pratade mycket om moral och etik. Hon vävde in det i vad man än talade om.

  – Det var ju rena diskussionsklassen, säger Ghazal. Det var väldigt många delade uppfattningar om vad som var rätt i min klass. Det var väldigt mycket fördomar i min klass, eftersom en del kom från ett område utan invandrare och andra kom från ett invandrartätt område.

Alla tre tycker att religionsämnet är mycket viktigt och att man gott kan ha mer av det.

  – Jag tycker att det är jättekul och minst lika viktigt som vilket annat ämne som helst, säger Ghazal. Det är viktigt för att man ska kunna respektera andra religioner och förstå andra människor utan att döma. Många dåliga människor kan ju ha en jättefin religion, men felet ligger hos individen och inte i religionen.

  – Det är viktigt att man får lära sig om alla andra religioner och inte bara om kristendomen, eftersom det finns så många kulturer i Sverige nu. Dessutom är det ganska få ämnen i skolan där man får diskutera, säger Rickard.

  – Religion är viktigare än man tror, säger Patrick. Det är viktigt att läsa om de olika religionerna för att få ett vidare synsätt. Men tyvärr är det många svenskar som inte har koll på kristendomen heller.

Alla tre kommer att ha en 50-poängskurs i religion nu på gymnasiet. Det är för lite, det skulle vara minst dubbelt så mycket.

Fakta

1686 års kyrkolag. Föräldrars och husbönders undervisningsplikt i den kristna trons huvudstycken enligt katekesens framställning. Prästerna genomför husförhör.

1842 års folkskolestadga. Staten blir huvudman tillsammans med kyrkan. Undervisning i kristen tro enligt Svenska kyrkans lära.

1878 års normalplan. ”Biblisk historia och katekes.”

1882 års skolstadga. Staten blir huvudman för skolan.

1900 års normalplan. ”Biblisk historia, bibelläsning och katekes.”

1919 års undervisningsplan. ”Kristendom.” Katekesen utgår. Icke konfessionell undervisning i kristen tro enligt allmän protestantisk tolkning.

1962 års läroplan. ”Kristendomskunskap.” Objektivitetskrav. Integrering inom OÄ/SO. Lärostoffet i centrum.

1969 års läroplan. ”Religionskunskap.” Livsfrågebegreppet introduceras. Från stoffcentrerad undervisning till mer elevcentrerad.

1980 års läroplan. ”Människans frågor inför livet och tillvaron; religionskunskap.” Förstärkt livsfrågeprofil. 1989 Skolan kommunaliseras.

1992 Skola för bildning (SOU 1992:94): Förslag till nya läroplaner. Skolans värdegrund ska bygga på ”kristen etik och västerländsk humanism”. Objektivitetskravet ska omfatta alla ämnen.

1993 SOU 1993:2: Förslag till kursplaner. Det kristna inslaget betonas starkt.

1994 års läroplan. ”Religionskunskap.” Kunskaper om och reflektioner kring olika religioner och livsåskådningar. Den kristna etiken har försvunnit i tysthet.

2000 års kursplaner. Begreppen livsfrågor och livstolkning tas åter i bruk. Den kristna traditionens betydelse för det svenska samhället samt det gemensamma ursprunget för judendom, kristendom och islam betonas. Etiken har en framträdande plats.

(Källa: Sven G Hartman Hur religionsämnet formades, i Livstolkning och värdegrund, 2000)

Fotnot: Scenen från 1904 bygger på frågor och svar hämtade från Martin Luthers Lilla katekesen. Scenen från 1964 bygger på arbetsuppgifter i Åke Dahlbergs Kyrko-, bibel-, troskunskap. Lärobok i kristendomskunskap för grundskolans högstadium (1964). Fotografierna har valts för att de är tidstypiska.

Alla artiklar i temat Bildens roll (7)

ur Lärarförbundets Magasin