Läs senare

Från darrig och skraj till stolt talare

REPORTAGEVi förutsätter att elever ska klara att tala inför klassen men vi ger dem inga verktyg. Det säger svenskläraren Daniel Sandin som ger kurser för elever med talrädsla.

14 Dec 2016
Från darrig och skraj till stolt talare
På kursen Retorik för dem som inte gillar att hålla tal utsätter sig Emmy Olofsson för det värsta hon vet. Bild: Aline Lessner

Att prata inför klassen har alltid varit det allra värsta genom hela min skoltid. Det har liksom tagit bort glädjen från mycket annat. Men jag vet att jag måste jobba med det. Det blir ju knappast mindre av detta på universitetet eller i arbetslivet, säger Nelly Robertsdotter som är 17 år och går på humanistiska programmet.

Vi befinner oss på det anrika gymnasiet Katedralskolan som ligger mitt bland kullerstensgator i centrala Lund. Utbudet här består av enbart teoretiska program och skolan är mycket populär, det är höga intagningspoäng.

Nu är det torsdagseftermiddag och många elever har individuellt val. De har valt kurser utifrån ett utbud som skolan erbjuder. Och medan klasskompisarna roar sig med till exempel kreativt skrivande, filmskapande eller extra idrott utsätter sig eleverna i den här gruppen för det som de är allra mest rädda för.

Aline LessnerVar och en har egna, alldeles unika berättelser om sitt dilemma. Men de påminner ändå om varandra. Samtliga delar de en stor rädsla att tala inför grupp, så pass att den ger ångest och har blivit ett hinder i deras liv och skolgång. Men eftersom de är här, har de också bestämt sig för att ta tag i det.

Zacharias Hingström, också han 17 år men från en annan klass, nickar instämmande åt Nellys beskrivning. Han berättar att han fortfarande lider av skammen från i fjol när han stod inför sin klass under en redovisning på engelskan och fick vad han tror var en form av panikångestattack.
– Orden kom liksom inte fram, jag darrade i hela kroppen, såg inga ansikten. Allt var liksom bara suddigt, nästan svart.

Han lyckades efter en stund, kanske var den egentligen kortare än vad han själv upplevde, förmå sig till att ta sig därifrån. Han bara lämnade klassrummet och sprang helt sonika iväg. Grät i sin ensamhet. Kände sig oerhört misslyckad.
– Jag har alltid tyckt att det är fruktansvärt jobbigt att stå i fokus. Jag räcker aldrig upp handen. Och om vi har muntliga redovisningar lägger jag alla andra läxor åt sidan och jobbar järnet för att kunna allt utantill. Jag är så oerhört nervös. Sover dåligt och oroar mig minst en vecka i förväg. Sedan sjukanmäler jag mig ändå ofta när dagen för redovisningen kommer, jag klarar det inte, säger Zacharias Hingström.

Aline LessnerKursen heter ”Retorik för dem som inte gillar att hålla tal” och pågår över hela läsåret. Men vi är ännu bara någon månad in på höstterminen och undervisningen bygger på långsam progression, berättar ansvarig lärare, Daniel Sandin.
– Det är fortfarande relativt korta anföranden som eleverna utsätts för. Parallellt pratar vi om såväl vad som händer i kroppen när man blir orolig och nervös, som praktiska knep att använda sig av. Vi går också igenom klassiskt retoriska teorier. Jag är övertygad om att exponering och kunskap är bästa botemedel, säger Daniel Sandin.

Han har undervisat i svenska, historia och religion på Katedralskolan sedan 2000. Som nyutexaminerad lärare började han ganska snart fundera kring det han såg i varje klass: det fanns alltid en eller ett par elever som blev väldigt nervösa inför muntliga redovisningar. Ibland bet de ihop och genomförde anförandet under darriga omständigheter, medan Daniel nästan lika nervöst betraktade det hela. Andra kom till honom i förväg och bad att få redovisa enskilt, eller bara för en liten grupp bestående av de närmaste kompisarna.
– Ofta har jag då gått elever till mötes och så gör nog många lärare. Jag tror de flesta av oss är medvetna om att det här problemet är vanligt och vi försöker nog alla göra vårt bästa för att underlätta för de elever som är drabbade. Men vi pratar sällan om elevers talrädsla inom kollegiet, säger Daniel Sandin.

Han tror att det är en björntjänst att låta eleven slippa muntliga redovisningar. Att inte ens försöka blir ännu ett misslyckande och ingen kommer heller helt undan att utsättas: att tala inför grupp är en av de förmågor som krävs och påverkar bedömningsgrunderna. Dessutom består ju ett av delproven på nationella proven i svenska just av en muntlig redovisning.
– Risken är att problemet bara växer sig större ju fler gånger man undviker det. Samma sak om man inte får hjälp, att utsätta sig för detta och inte uppleva förbättring blir också en bekräftelse på att man inte klarar situationen. Därför tror jag vi behöver möta vars och ens rädsla. Lyssna på eleven och ge verktyg.

Aline LessnerDaniel Sandin började läsa på om talrädsla. Men fenomenet faller lite mellan stolarna, insåg han snart. Det är inte en del av pedagogiken, han fick i stället leta inom psykologin. Så småningom landade han i att stötta de här eleverna genom att plocka ut dem och skapa ett tryggt forum där undervisning och övning kunde läggas upp just utifrån deras rädsla. För drygt fyra år sedan lade han fram idén för sin rektor.
– Jag fick stort stöd av henne, hon förstod precis. Det var viktigt.

Visserligen ingår retorik som en del av svenskämnet, men Daniel Sandin menar att där finns inte förutsättningarna – varken i form av tid eller kunskap att hjälpa eleverna. Och på Katedralskolan, liksom på många andra skolor, finns sedan länge valbara kurser i retorik. Men dit söker sig inte den här elevgruppen, konstaterar Daniel Sandin.
– Eleverna är väldigt strategiska när de väljer kurser. De vill ha bra betyg. De som söker sig till retoriken är nästan uteslutande de som har lätt för det, inte de som är livrädda.

Därför brukar han fråga dem som funderar på att söka om de skulle kunna tänka sig att gå en ”vanlig” retorikkurs. Blir svaret ”aldrig i livet” är detta helt klart en kurs för dem.

– Men det krävs ett visst mod av eleverna att öppet våga erkänna att detta faktiskt är ett problem. Kursen når långt ifrån alla som skulle behöva den. Tyvärr har jag bara haft två till tre pojkar varje år, resten är alltid tjejer. Killarna har ofta svårare att konfrontera och visa sin sårbarhet, säger Daniel Sandin.

Han går runt i klassrummet och delar ut var sin tidningsartikel. Dagens lektion handlar om genren ”det informerande talet” och varje elev ska nu snart kort presentera sin artikel inför resten av gruppen. Daniel Sandin vill att de ska koncentrera sig på hur inledningen i ett sådant tal kan se ut och då behöver de börja med något som väcker intresse, säga något om ämnet och om hur redovisningen är upplagd. De får bara fem minuter till att förbereda sig, som vanligt. Fokus ligger fortfarande på själva genomförandet och inte på prestationen, det viktiga är att man vågar.
– De behöver stå inför varandra typ en miljon gånger, tills det sitter i kroppen, säger Daniel Sandin.

Det är Nelly Robertsdotters tur. Med rak rygg och högt huvud går hon långsamt genom raden av bänkar. De har övat mycket på just det: att faktiskt våga ta plats. Gått långsamt fram och tillbaka i bänkraden en och en, utan att skynda. Pratat om hur medveten hållning faktiskt kan förändra den personliga upplevelsen. Nelly Robertsdotter tittar ut över sin publik och gör en konstpaus. Med stadig röst ställer hon den retoriska frågan om hur många som egentligen ska behöva dö i Syrienkonflikten, medan världen ser på. Sedan säger hon att hon ska prata lite om FN:s ansvar och redovisar kort de punkter hon kommer att ta upp.
– Det var allt för mig. Tack för att ni lyssnade, säger hon sedan och tittar ut över publiken och går långsamt tillbaka till sin bänk.

Det är lite svårt att tro att Nelly Robertsdotter har lidit av ångest inför liknande prestationer, hela hon utstrålar stolthet.
– Det är lättare i den här gruppen, när jag vet att alla andra också tycker att det är jobbigt. Jag har fortfarande svårt att prata inför min vanliga klass. Men jag märker också att Daniels tips redan har hjälpt mig. Till exempel att tänka på att andas lugnt. Mitt mål är att våga prata inför hela skolan, när vi har FN-rollspel strax efter jul.

ur Lärarförbundets Magasin