Ingår i temat
Föräldrar
Läs senare

Från ängslan till tillit

FöräldrarFöräldrarnas roll i skolan är mångbottnad och har skiftat genom decennierna. För att bryta den ängslans kultur som råder i dag behövs öppenhet men också gränser, skriver forskaren Lars Erikson.

Från ängslan till tillit
»På föräldramötet råder ungefär samma tankegångar som vanligt i skolbänkarna«. Ur boken »Family living«, utgiven av Bonnier fakta 2011. ©Lotta Sjöberg

Lars Erikson

Lektor i pedagogik vid Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap, Örebro universitet. Hans forskningsintressen rör övergripande frågor kring relationen hem och skola och specifikt hur en förtroendefull relation kan byggas upp mellan lärare och föräldrar. Han har anlitats av Skolverket, senast som författare till stödmaterialet Skolan och hemmet.

Relationen mellan lärare och föräldrar är komplex. Att den är svårfångad kan spåras i några av de debattröster som förekommit det gångna året. Från lärarhåll har det till exempel hetat att föräldrar ”smiter från sitt ansvar”, att ”rika föräldrar är en arbetsmiljöfara” eller att ”okunniga föräldrar sänker barnens betyg”. Andra (mer självkritiska) lärarröster framhåller att ”krävande föräldrar [är] en del av lärarjobbet” och att ”skolan ska inte uppfostra föräldrar”. I den här artikeln vill jag visa hur olika vi kan se på relationen lärare–förälder och vad vi vet om hur ett tillitsfullt samarbete mellan hem och skola kan skapas.

Som ett sätt att förstå och analysera relationen har jag utvecklat fyra principer. Vad vi menar med föräldrainflytande och samverkan mellan lärare och föräldrar beror i hög grad på i vilken av nedanstående principer vi tar avstamp.

En isärhållande princip har historiskt dominerat relationen mellan föräldrar och skola. I denna modell betonas det särskiljande draget mellan hem och skola. Läraren och föräldern relaterar till barnet på olika sätt: I lärarens uppgift ingår att värdera och betona den intellektuella sidan, medan föräldern å sin sida ser till barnets ”hela utveckling”. Att träda in i skolan som ”elev” innebär för barnet att ”lämna”, i betydelsen överskrida identiteten som ”son” eller ”dotter” och möta en lärare som är institutionellt definierad.

Läraren representerar ett yrke, är utbytbar mot andra lärare, och har i professionens namn till uppgift att bedöma barnets prestationer i förhållande till en på förhand given standard. Läraren är orienterad mot alla barn i klassen och har i den meningen universella intressen medan föräldern har partikulära intressen och främst ser till det egna barnets bästa. Hemmet representerar en privat arena där barnets primära behov av trygghet och känslomässig närhet kan tillgodoses. Skolan däremot är en offentlig arena och en språngbräda mot ”den stora världen”. Modellen har utsatts för en del kritik då den negligerar potentialen i att ta tillvara föräldrarna ”som resurser”.

I valfrihetsprincipen är det föräldrars valhandlingar som står i centrum och skolan kan betraktas som en förlängning av familjens egna värdepreferenser.

Brukarinflytandeprincipen är en modell som handlar om vårdnadshavares kollektiva inflytande. Den bygger på en deltagardemokratisk idé om att låta valda föräldrar, i egenskap av brukare och representanter för en grupp föräldrar, medverka i rådgivande eller beslutande organ för en enskild (för)skola eller skolenhet. Denna princip tar form under 1970-talets decentraliseringssträvanden och etableras som en försöksverksverksamhet med lokala styrelser med föräldramajoritet (brukarstyrelser) i mitten av 1990-talet. I dag har denna modell ”omvandlats” till Forum för samråd och ska enligt skollagen finnas på varje förskole- och skolenhet.

Det sägs att ”kärt barn har många namn” (samråd, lokal styrelse, föräldraråd, brukarråd …) men i det här fallet stämmer det ordspråket ganska dåligt in på fenomenet med kollektiva organ för att stärka föräldrars inflytande. I stället är det de problematiska aspekterna som lyfts fram i forskningen om brukarinflytande: Eftersom föräldrarna har en marginell roll i skolans dagliga liv, och därmed en begränsad kunskap om vad som sker i skolan, så reser det den svåra frågan vad föräldrarna i själva verket kan fatta beslut om. Det är eleverna som är de verkliga brukarna och föräldrarna kan närmast ses som ”halv-brukare”. Därtill är det en grannlaga uppgift att som föräldrarepresentant ”representera” andra (övriga) föräldrars ståndpunkter. Frågan är om det ens är möjligt. Brukarinflytandeprincipen är i dag en försvagad princip i ett samhällsklimat där individualismen är överordnad kollektiva ideal och strävanden.

»Kombinationspass. Vardagar 16:59: spinning. Löp. Vikter. Puls och koordination med inslag av afrikansk dans.« Ur boken »Family living«, utgiven av Bonnier fakta 2011.

En princip som däremot tar utgångspunkt i den enskilda individen, som ägare av sina egna kapaciteter, och som stärkts under de senare decennierna, är valfrihetsprincipen. Valfrihetsprincipen handlar om att tillgodose ett individuellt föräldrainflytande genom att den placerar rätten att välja skola, för de egna barnens räkning, i händerna på den suveräna familjen.

Under 1980-talet höjdes röster för att ge föräldrar ett utökat inflytande, vilket sker i samband med en förändrad syn på utbildningens roll i samhället. Som en del av en större internationell (västerländsk) utbildningspolitisk rörelse, med Thatcher och Reagan som förgrundsfigurer, reformeras det svenska utbildningssystemet i en liknande marknadsorienterad riktning.

Vi ser som en konsekvens av den förändringen en mer privatiserad och valfrihetsbaserad skola växa fram samtidigt med en nedmontering av den medborgarfostrande allmänna skolan. Med en ofta åberopad hänvisning till internationella konventioner, främst FN:s deklaration om mänskliga rättigheter som deklarerar att ”föräldrar har en prioriterad rättighet att välja den undervisning som skall ges deras barn”, legitimeras föräldrars rätt att bestämma över sina barns utbildning.

Under de kommande årtiondena exploderar framväxten av fristående vinstdrivande skolor på social, etnisk, religiös och kulturell grund. I valfrihetsprincipen är det föräldrars valhandlingar som står i centrum och skolan kan betraktas som en förlängning av familjens egna värdepreferenser. Valet kan bidra till en känsla av engagemang i det egna barnets skola och erbjuda möjligheten till en nära relation mellan föräldrar och skola.

Men valhandlingen är också ett uttryck för ett egenbaserat ställningstagande som kan fångas i frågan ”vad kan en utbildning göra för mig oavsett vad den gör för andra?” Valfriheten har lett till en ökad skolsegregation och en fråga som rests i diskussionen om föräldrars rätt att bestämma över de egna barnens utbildning är vart barnets rätt att möta olika uppfattningar tar vägen, när pluralismen inom skolorna beskärs.

I partnerskapsprincipen betraktas skolan och hemmet som två likartade platser med ett gemensamt uppdrag: att fostra goda samhällsmedborgare och kunniga individer. Principen bygger på föreställningen att det kommer ut något gott av att föra samman hemmet och skolan och göra lärare och föräldrar till partner.

Under de första av efterkrigstidens decennier, i samband med tillkomsten av en jämlikhetssyftande bottenskola för alla, tänkte sig statsmakterna att ett mer utvecklat partnerskap mellan hem och skola kan utgöra en bas för att utjämna sociala och ekonomiska skillnader i samhället.

De jämlikhetssyftande motiven kompletteras under 1970- och 1980-talen med en idé om att föräldrar ska erbjudas en mer aktiv roll i förhållande till skolan och sitt barns skolgång. Föräldrars delaktighet i exempelvis barnens hemläxor och talet om föräldrar som outnyttjade pedagogiska resurser är nya fenomen som uppstår under den här tiden. Därmed förändras partnerskapet till en fråga om hur ett effektivt lärande kan uppnås med fokus på elevens optimala skolprestationer.

Framväxten av en marknadsorienterad konkurrensutsatt skola på 1990-talet och framåt förändrar partnerskapet mellan hem och skola: När statsmakterna i offentliga dokument (skollag, läroplaner) vid den här tidpunkten proklamerar föräldrars rätt till inflytande, har föräldrarna (i rollen som kunder) kommit att tolka detta som en rätt att påverka och förhandla med skolan.

Den utvecklingen, i en tid av intensifierade skolinspektioner och förväntningar på en hög(re) måluppfyllelse, har lett till en press på att skolan måste ”göra rätt för sig”. En ängslanskultur breder ut sig i skolvärlden med lärare och skolledare som vill ”ha ryggen fri” gentemot föräldrarna.

Skolan ställs i allt högre grad till svars för sina handlingar och det är bättre att ”dokumentera för mycket än för lite” som en rektor uttrycker det i Caroline Runesdotters artikel Avregleringens pris i Utbildning och demokrati nr 1/16.

Idén med ett partnerskap mellan föräldrar och skola är att etablera ett nära och fruktbart samarbete som på ett optimalt sätt gynnar barnets lärande och skolprestationer. Relationen lärare–förälder har emellertid på grund av valfrihetsprincipens starka ställning och oönskade effekter blivit mer instrumentell till sin karaktär.

Vad kan då skolan och lärarna göra för att ersätta en ängslanskultur med en tillitskultur och förverkliga läroplanens intentioner att skapa ett samarbete med hemmen som främjar elevens allsidiga personliga utveckling? Hur växer en samverkan fram mellan föräldrar och lärare som kännetecknas av ett konstruktivt samarbete och en ömsesidig respekt och förståelse för varandras insatser i barnets liv? Ja, vi vet en del om vad som skapar förtroendefulla band till föräldrarna.

Forskning har visat att de ansträngningar som skolan gör på ett tidigt stadium för att bygga upp ett bra samarbete med föräldrarna förräntar sig i den fortsatta kontakten med föräldrarna. Exempel på en förtroendeskapande aktivitet i inledningen av en samarbetsrelation – som givetvis skolledning måste ge förutsättningar för att genomföra – är så kallade ”lära-känna-samtal” eller ”introduktionssamtal” ansikte mot ansikte.

Lärarens roll i dessa treparts-samtal är framför allt att lyssna till föräldrarnas och barnets erfarenheter av (exempelvis) hur det har varit tidigare i skolan eller i förskolan. De erfarenheter läraren får ta del av blir en värdefull kunskapskälla för den fortsatta kontakten, och samtalen signalerar också att förälderns (och barnets) egna upplevelser och perspektiv tas på allvar. Att bli ”lyssnad till” betyder att det man säger och uttrycker i en dialog blir betraktat och värdesatt som något betydelsefullt. Förälderns förtroende byggs upp genom lärarens lyssnande.

Forskning visar också att lärarens syn på vikten av en öppen kommunikation och medveten gränssättning gentemot föräldrarna får betydelse för det förtroende som byggs upp. En lärare som uppmuntrar barnen att hemma berätta ”allt” om vad som händer i skolan, som uppmuntrar föräldrar att besöka skolan och inte tveka att ta kontakt med läraren (eller rektor) om det är någon synpunkt man vill framföra, den läraren signalerar att skolan är viktig och att jag som lärare ”är felbar”.

Lärare som bejakar en öppenhet i kommunikationen mellan de tre parterna – föräldrar, lärare, barn – betonar också vikten av att tydliggöra gränser för föräldrars inflytande. Ett viktigt budskap till föräldrar är att det är barnen, inte föräldrarna, som ska vara med och bestämma om det närliggande pedagogiska arbetet i skolan. Att berätta för föräldrar vilka frågor de får och inte får ha synpunkter på och klargöra den ”auktoritativa gränsen” verkar förtroendeskapande för föräldrar. I den gränssättningen ligger också barnets rätt till integritet och en självständig social utveckling.

Föräldrar är förstås ingen homogen grupp, men som grupp betraktat är de flesta inte intresserade av att påverka det pedagogiska innehållet och arbetssättet i skolan. Det viktigaste för en förälder är i stället att det egna barnet blir sett av läraren och får så mycket stöd och uppmuntran som möjligt från skolan. Skolan å sin sida kan också förvänta sig ett stöd från föräldrarnas håll, då man delar fostransansvaret med föräldrarna.

Det delade ansvaret kan symbolisera den plats eller det ”rum” där läraren och föräldern kan hitta fram till och erkänna varandra som inbördes viktiga personer. Och det är i den insikten, om den ömsesidiga omsorgen och omtanken om den gemensamma eleven eller barnet, som de förtroendefulla banden mellan läraren och föräldern kan skapas.

Litteratur

Englund, T. red (1995): Utbildningspolitiskt systemskifte? HLS Förlag.

Erikson, L. (2004): Föräldrar och skola. Örebro Studies in Education 10.

Erikson, L (2009): Lärares kontakter och samverkan med föräldrar. Rapporter i pedagogik, 14. Örebro universitet.

Erikson, L (2017): Samarbete med föräldrar. Konstruktiva broar och produktiva gränser, i A.S. Pihlgren (red) Föräldrasamverkan. Att bygga tillit. Studentlitteratur.

Lawrence-Lightfoot, S. (2003): The Essential Conversation. What Parents and Teachers Can Learn From Each Other. Random House.

Runesdotter, C. (2016): Avregleringens pris? Om juridifieringen av svensk skola ur skolaktörers perspektiv. Utbildning och demokrati, 25, 1.

Waller, W. (1932): The Sociology of Teaching. John Wiley and Sons, Inc.

Alla artiklar i temat Föräldrar (9)

ur Lärarförbundets Magasin