Läs senare

Fotarbetet lägger värdegrunden

Kan dans göra människan fri? Via ett normkritiskt projekt i några skolor i Stockholm får 6–9-åringar dansa och leka sig bortom Han, Hon och Hen.

08 Maj 2014

Bild: Robert Blombäck (bilden är beskuren)Klockan är halv tolv. Utanför dörren till en gymnastiksal på Mariaskolan i Stockholm trängs tolv olika kroppar. De har precis fått pasta penne med quorn eller kyckling i pepparsås i sina magar. Här syns: Stor tand, liten tand. Onepiece och huvtröjor. Tigertajts, Spiderman-strumpor och byxor med glitterhjärtan. Rak bena, lugg, tjorvig bena, snagg. Nu ställer de lydigt upp i led för att dansa.

Danspedagogen Linnéa Nestor tar täten och svansen med ettor smyger och hoppar in efter henne tills de landar i en ring.

Detta är den sista av sex lektioner med ”genusdans” för klass 1B. Kropparna vet vad som ska hända. Det här är kul! Den som inte har något på hjärtat när Linneas ”pratsak”, en klocka, går runt i ringen behöver inte säga något. Sedan blir det uppvärmning – hur känns det i kroppen? Alla skakar, hoppar, gör sig stora och små, ligger på rygg, ”duschar” och tvålar in sig på magen.

Efter hand ökar rörelseglädjen i den mycket typiska 1970-talsgympasalen. Några kroppar börjar brottas, lite. En annan far iväg upp i en ribbstol, och två bara måste tränga ner sig i en stor kuddrulle. En hjular, i varje paus mellan övningarna.

Det som pågår är ett projekt i genuspedagogik och normkritik med utgångspunkt i kroppen. Via dans, rörelse, lek och samtal ska eleverna förhoppningsvis bli mer trygga i sina egna kroppar och bättre läsa andras – och i slutändan mer jämställda, respektfulla individer. Ett slags värdegrundsarbete med fötterna, om man så vill.

Bakom projektet Framsteg står företaget Utmana och grundarna Annica Styrke och Karin Wiklund. De är båda utbildade gymnasielärare i dans vid Dans- och cirkushögskolan i Stockholm samt vidareutbildade inom genus och normkritisk pedagogik vid Stockholms universitet.

– Vi har båda dansat sedan vi var små, säger Karin Wiklund. Vi vet vilka positiva effekter det kan ha, även om det ännu har forskats förhållandevis lite kring dans och inte finns några empiriska studier på exakt det vi gör. Men vårt mål är att den metod vi utvecklat ska granskas i en forskningsstudie framöver.

Utifrån 20 ansökningar valde Utmana sex geografiskt spridda skolor i Stockholms län. Först har alla i de olika arbetslagen blivit inbjudna till en informationsträff om projektet. Därefter har en av Utmanas danspedagoger arbetat praktiskt med eleverna. Ungefär i mitten av projektet har de närmast berörda pedagogerna gått en tvådagars utbildning.

Den genusteoretiska grunden utgår från normkritik: Vilka ideal, sociala koder och maktstrukturer bygger vårt sätt att röra oss och förhålla oss gentemot varandra?

– Inom förskolan finns redan många som jobbar med genuspedagogik, sedan blir det generellt som ett glapp med genusarbetet ända upp till högstadiet, säger Annica Styrke. Därför ville vi vända oss till lågstadiet, som en brygga mellan förskola och högre stadier.

En av de genusteoretiker Annica Styrke och Karin Wiklund hänvisar till är Iris Marion Young, som i sin bok Kasta tjejkast bland annat beskriver de generellt olika rörelsemönstren när tjejer och killar kastar liten boll. Den typiska Killen tar ut rörelsen med armen och kastar mot ett bestämt mål, långt bort. Den typiska Tjejen lättar iväg bollen planlöst, som om hon mest vill bli av med bollen, fort.

– Om man mest får uppskattning för hur man ser ut, och det idealet krockar med hur man rör sig, kanske man inte lägger ner så mycket kraft på att använda kroppen funktionellt, säger Karin Wiklund. Även bland så här små barn ser vi väldigt många tjejer som förminskar sig själva och inte använder kroppen funktionellt.

Och medan flickor tidigt får veta att kroppen är något ömtåligt som måste skyddas, lär sig pojkar att stänga av känslor, och att kroppsliga uttryck som gråt är stigmatiserande.

Utöver att dansa eller röra sig in i olika roller, känslor och uttryck baseras dansprojektet till stor del på teman som ”plats” och ”gränser”.

– Men det är inte som att man måste vara duktig på att säga ”Nej!”, utan snarare att bli lyhörd för andras gränser och lära sig att inte överträda dem. Exempelvis pratar vi kring frågor som: Hur ser en kropp ut när den vill leka? Hur uppträder någon som inte vill vara med? Hur nära får jag komma just den här personen? Och vad är okej för mig?

Platstagande undersöks exempelvis genom att var och en får initiera rörelser som de andra ska följa. Eller genom att alla ska resa sig från golvet i samma rytm – och alltså lyhört måste läsa av sina danspartners.

– I praktiken handlar det om att alla ska få tillgång till alla aspekter av sin kropp, säger Karin Wiklund. När vi väl är på plats med barnen fokuserar vi inte på kön, tvåkönsmodellen är ju väldigt uteslutande i sig.

För klass 1B:s lärare, Ann-Helen Nilsson, har dansprojektet blivit en injektion att jobba vidare med det normkritiska tänkandet, både rent pedagogiskt och på ett personligt plan.

– Det var fritidspedagogerna i arbetslaget som sökte till projektet. Jag började arbeta med klassen i höstas och hade turen att få vara med på det här, säger hon.

Trots 18 år i yrket anser hon sig långtifrån fullärd:

– Jag har läst en del litteratur i ämnet och var även med i ett genusprojekt på min förra skola, men detta är ju frågor som man hela tiden behöver jobba med. Vi pedagoger har själva fått prova flera av övningarna, och jag tänker att vi ska jobba vidare med dem i klassen. Inte minst samarbetsövningarna, som bygger på tillit och där eleverna tar i varandra. Dem man tar i och känner närmare vill man inte slå.

Dessutom Ann-Helen Nilsson att hon har fått nya incitament att granska invanda mönster.

– Det är så lätt hänt att dela in grupper i ”killar” och ”tjejer”. I stället kanske man kan säga ”alla födda i februari är i en grupp”. Det gäller att luckra upp de där kulturellt inlärda gränserna.

Att eleverna har gillat projektet är solklart, hävdar hon. Det har de själva förmedlat i utvärderingen i klassen.

– Alla har verkligen velat vara med, även de elever med särskilda behov som annars kan ha svårigheter att delta i sådana här större, organiserade sammanhang. En elev skrev visserligen att det ”inte var så roligt” med dansen, men de gånger jag var med och tittade log han hela tiden.

Bild: Robert BlombäckI Mariaskolans gymnastiksal närmar sig de tolv eleverna slutet på det normkritiska passet, när alla dansar ur ledet och får krypa in i var sin imaginär koja. Men först är det övningen Den blinde skulptören, i grupper om tre. En elev är staty, en är (blundande) skulptör och en är lera. Uppgiften för skulptören är att känna på statyn och sedan, med sin lerkompis som material, forma en kopia. Hur står den här statyn? Känns den stolt, glad, arg? Var slutar armen?

På så sätt blir de 45 dansminuterna med fokus på hela kroppen också en normkritik av skolans traditionella syn på de viktigaste kroppsdelarna vid inlärning: hjärna, hand- och stjärtmuskler. Däremellan får kroppen leka i korta, fria pass på rasten eller mer målstyrt på gymnastiken.

– Vår metod ligger någonstans mitt emellan rast och en vanlig lektion, säger Annica Styrke. Det är rörelse och lek, fast med fasta ramar.

Projektet – som alltså bekostas av Stockholms läns landsting och är gratis för de deltagande skolorna – ska pågå i ytterligare ett år. Hittills är det främst ”resursstarka” skolor som har visat intresse.

– En del, som Mariaskolan, har redan erfarenhet av att jobba med genusfrågor. Andra har varit intresserade av dansen. Men för många rektorer, som känner sig pressade att få eleverna att uppnå kunskapsmålen, kan nog vår pedagogik te sig svår att prioritera.

Framöver hoppas de på att få fler vuxna att delta med barnen i danspassen; både pedagoger och de som sitter på makten och pengarna – skolledarna. Via rörelser i grupp kan lika värdesprinciperna få kropp, hävdar Annica Styrke och Karin Wiklund:

– När det är som bäst i en danssal rör sig alla på lika villkor.

Det går som en dans

Dansmetoden som Utmana tagit fram bygger på övningar från barndans, dansimprovisation, dansterapi, massage och avslappning i kombination med samtal om kroppen.

Målet är att de deltagande skolorna så småningom även ska få arbetsmaterial i form av en metodbok samt en dvd med praktiska övningar, utifrån ett normkritiskt perspektiv.

ur Lärarförbundets Magasin