Ingår i temat
Värdegrund (Pm)
Läs senare

Förskolans läroplan bär till Entebbe

Varför har ni en sån toalett? Vad leker ni med? Barnen på Svalan frågar brevvännerna i Uganda. Samarbetet kan "stärka barnens medkänsla och inlevelse".

25 Feb 2010

 För två år sen tog förskolläraren Elisabeth Karlsson och hennes kolleger i Skellefteå kontakt med Pherry Ssenyonga, rektor för en förskola i Entebbe, Uganda. Det var särskilt en av formuleringarna om värdegrunden i läroplanen som inspirerade: ”Förskolan skall uppmuntra och stärka barnens medkänsla och inlevelse i andra människors situation.”

Från det brevväxlingen inleddes mellan förskoleavdelningen Svalan och Mirembe day care nursery and primary school, har avsikten varit samarbete utifrån likheter, och att se människors lika värde.

När Elisabeth Karlsson berättar blir det tydligt att fler förutsättningar än man tänker på i förstone är lika: Båda förskolorna ligger i en stad. Uganda är liksom Sverige en demokrati, om än instabil. Kristendom är majoritetsreligion i båda länderna. Gemensamt är också att förskolan har en egen läroplan.

Andra förutsättningar skiljer: Religionen präglar vardagen i förskolan i Entebbe men inte i Skellefteå. Svalan är en av sex avdelningar på en kommunal förskola, Mirembe drivs privat och har vuxit från ideell stödverksamhet för ensamstående mödrar till förskola och skola. Ytterligare en stor skillnad: Barnen i Sverige och Uganda har olika tillgång på mat, material och elektricitet.

Ungefär ett brev i halvåret har de skickat till varandra. Från Mirembe kommer med jämna mellanrum ett brunt A4-kuvert med barnteckningar och ibland foton. Förskollärarna och barnen öppnar tillsammans. När de tittar på teckningarna och fotona, och när de tar egna foton och ritar till det brev de i sin tur ska skicka, levandegörs en annan formulering i läroplanen: ”Barn tillägnar sig etiska värden och normer främst genom konkreta upp-levelser.” Dessutom uppfyller man Skellefteå kommuns ambition att inom ”Den globala kommunen” ha utbyte med omvärlden.

Barnen ställer frågor om sina ugandiska brevvänner. ”Varför är de bruna?”  Att hudfärgen väcker uppmärksamhet kan delvis bero på att det knappt finns några barn med invandrarbakgrund på någon av förskolan Orkesterns sex avdelningar.

De båda förskolorna arbetar på liknande sätt i var sin världsdel. Språk- och mattelekar och hållbar utveckling är viktigt för båda. Men det finns en gräns för hur långt man kan utveckla ett samarbete per brev.

Hos den statliga myndigheteten Internationella programkontoret kan man söka resestipendium. Svalan sökte som enda förskoleavdelning i landet och fick ett stipendium för en planeringsresa till Uganda.

– Det är otroligt, egentligen, att inte fler förskolor söker, de borde ta chansen. En resa ger inspiration att arbeta vidare med barnen, det blir konkret, säger Elisabeth Karlsson.

Hon, Marie Stenqvist Östlund, Stina Holmström och förskolans rektor Lena Norde, packade reflexer, pennor, sudd och pennvässare. Varför, undrade de svenska barnen. ”För att det här inte finns hos barnen i Entebbe.”

Kolleger ville skicka med leksaker, men eftersom resans syfte inte var en hjälpsändning, utan att gå vidare med samarbetet, avböjde de gåvorna. Både för de svenska förskollärarna och den ugandiska rektorn är målet att iscensätta värdegrunden.

De fyra svenskarna anlände till Entebbe och tog in på ett enkelt hotell. De två första dagarna var de utan el. De berättade för sina värdar att det under vintern är mörkt nästan hela dygnet i Skellefteå. Entebbeborna, vana vid de ständiga strömavbrotten, såg framför sig ett totalt mörker.

– Det finns ju lampor, sa vi. Men de tyckte att det var underligt att strömmen var på jämt.

Under två veckor deltog de tre i undervisningen på Mirembe. För undervisning är det, konstaterar Elisabeth Karlsson. De uniformsklädda treåringarna sitter i skolbänkar. Läraren är kunskapsförmedlaren.

De tre förskollärarna visade foton av verksamheten under en dag på den svenska förskolan.

– Vi försökte förklara, men jag är inte säker på att de verkligen greppade hur annorlunda det ändå är.

De svenska barnen hade skickat med frågor. ”Vilket är det farligaste djuret?” och ”Hur lång är giraffens tunga?”

– När vi ställde frågan till de ugandiska barnen såg de undrande ut. Det är  många där som inte har träffat på en giraff, för det finns ju inte precis där de bor.

Musik, sång och ramsor används hos båda. Trots olika tillgång på material finns burkar som skramlar på samma metalliska vis på Svalan som på Mirembe.

– Vi såg att de använder kapsyler i matten, precis som vi. De är så bra, man kan räkna, sortera och spela spel med dem.

De svenska förskollärarna och rektorn pratade ihop sig, överens om att finna sätt att arbeta vidare med det gemensamma, för att det hela inte skulle stanna vid ett utbyte mellan de vuxna.

De planerade att båda förskolorna till våren, när snön smält i Skellefteå, ska leta skräp på en bestämd dag och de ska så frön, var och en på sitt håll, för att lära om kretsloppet.

Elisabeth Karlsson och kollegerna reste hem med många foton och inspelade sånglekar att introducera för 1–5-åringarna på Svalan. Och iakt-tagelser och upplevelser att förmedla. När de svenska barnen får veta att det dagligen serveras majsgröt med bönor till lunch i den medhavda matmuggen på Mirembe, undrar de: ”Varför får de samma mat varje dag?”

– Vi förklarar att de inte har det på samma sätt som vi. Och barnen på Svalan tar det för vad det är.

Så småningom kommer Svalans personal att ta ny kontakt med Internationella programkontoret. Då ska de söka pengar för att kunna bjuda kollegerna från Mirembe till Sverige.

Alla artiklar i temat Värdegrund (Pm) (8)

ur Lärarförbundets Magasin