Läs senare

Forskningssatsningen som blev en halvmesyr

DebattForskarutbildning för lärare tycks bortglömt av regeringen. Visserligen stärks den praktiknära skolforskningen nu äntligen, men varför går regeringen förbi det nystartade Skolforskningsinstitutet?

15 Maj 2017
Illustration: Ulf Frödin

Den 10 mars beslutade regeringen att ge fyra universitet (Göteborg, Karlstad, Umeå och Uppsala) i uppdrag att på försök bedriva praktiknära skolforskning i samverkan med kommuner och friskolor. Sammantaget handlar det om 125 miljoner kronor under fem år.

Reaktionerna på beslutet har varit dubbla: Å ena sidan en glädje över att det äntligen görs en ordentlig satsning på att bygga upp den praktiknära forskningen som en del av utvecklingen av skolans vetenskapliga bas – å andra sidan ett ifrågasättande av hur satsningen har utformats, till exempel hur den hänger ihop med satsningen på det nyligen inrättade Skolforskningsinstitutet.

Det är förstås glädjande att idén om att det behövs en motsvarighet inom skolområdet till den kliniska forskningen inom hälso- och sjukvårdsområdet verkar sprida sig. Till skillnad från det medicinska kunskapsområdet, som har en lång tradition av så kallad klinisk forskning, saknas en sådan tradition inom utbildningssektorn.

Trots att det redan på 1940-talet togs fram förslag om att inrätta statliga försöksskolor, som liksom universitetssjukhusen skulle kunna knyta forskning till verksamheten, kom några sådana inte till stånd. Inte förrän på 1990-talet började behovet av en verksamhetsnära skolforskning åter diskuteras. Lärarutbildningskommittén föreslog ett femte vetenskapsområde – utbildningsvetenskap (utöver medicin, teknik, naturvetenskap och humaniora/samhällsvetenskap), vilket skulle möjliggöra att också utbildningssektorn fick tillgång till särskilda basresurser för forskning. Motståndet från lärosätena var dock alltför stort och i stället inrättades den utbildningsvetenskapliga kommittén vid det nybildade Vetenskapsrådet. Kommittén skulle ha ett särskilt ansvar för att främja forskning av relevans för lärarprofessionen. För att i någon mån svara mot det syftet avsattes vissa resurser för så kallad praxisnära forskning. Det var dock en satsning som inte lyckades överleva länge. Redan efter första bytet av ordförande och huvudsekreterare för den utbildningsvetenskapliga kommittén togs de särskilda satsningarna på praxisnära forskning bort.

Därför började SKL och lärarnas fackliga organisationer i stället driva frågan om inrättande av ett särskilt Skolforskningsinstitut och ett sådant inrättades 2015. Institutet har på kort tid upparbetat en ny profil för svensk praktiknära skolforskning och utvecklat ett system för att hantera och granska forskningsansökningar i samverkan mellan skola och universitet. Redan förra året fördelades de 18 miljoner kronor som institutet fått för praktiknära forskning.

Samtidigt som det är glädjande att intresset för den praktiknära skolforskningen har vuxit, ger den beslutade försöksverksamheten flera anledningar till oro.

För det första har det år 2015 inrättade Skolforskningsinstitutet lagt ner en massa arbete på att bygga upp ett system för granskning av praktiknära forskningsansökningar, där både relevansen och den vetenskapliga kvaliteten bedöms. Den beslutade försöksverksamheten innebär att var och en av de medverkande lärosätena ska bygga upp egna system som ska samordnas av en nationell styrgrupp. Förutom att det framstår som slöseri med de ytterst små resurser som finns är det en uppenbar risk för dubbel styrning.

För det andra verkar det i underlagen till besluten finnas en sammanblandning mellan en struktur för den praktiknära forskningen och lärarutbildningens behov av basresurser för forskning. I underlagen till beslutet är jämförelsen med hälso- och sjukvårdsområdet en utgångspunkt. Det sägs att det som saknas inom skolområdet är möjligheten till klinisk forskning och kombinationstjänster. Men det sägs ingenting om att det också saknas basresurser/fakultetsmedel till forskarutbildning för lärare. För att förstärka skolans vetenskapliga grund måste båda dessa delar förstärkas. Inom hälso- och sjukvårdsområdet finns både omfattande fakultetsresurser för finansiering av forskning och forskarutbildning och kliniska medel via de så kallade ALF-avtalen.

De forskarskolor som universiteten som fått uppdraget hänvisar till i sina ansökningar leder endast till licentiatexamen (en halv doktorsexamen). Den statliga finansieringen av doktorandtjänsterna togs bort av den förra regeringen och har inte återinförts av den nuvarande.

Så även om det är bra att det äntligen har börjat röra på sig när det gäller forskningsmedel till praktiknära skolforskning finns det en risk att dessa får gå in och täcka upp för den brist på basresurser för forskning till lärarutbildningarna som har varit ett grundläggande problem ända sedan 1977. Risken finns också att pengarna kommer att förstärka den forskning som redan finns snarare än den forskning som skolorna behöver.

Fortfarande är det i jämförelse med den medicinskt kliniska forskningen ytterst små resurser det handlar om. Därigenom blir det ännu viktigare att det sker en samordning av försöksverksamheten med Skolforskningsinstitutets arbete.

En annan åtgärd som borde vidtas skyndsamt är att återinföra finansieringen av doktorandtjänsterna vid de forskarskolor som staten har tagit initiativ till. Annars har vi snart inga forskarutbildade lärare vare sig på skolorna eller i lärarutbildningen.

ur Lärarförbundets Magasin