Läs senare

Förbjud inte mobilen – använd den!

Många röster höjs för att förbjuda mobiltelefoner i skolan. Men det löser inte skolans problem, skriver fyra skolforskare.

09 Maj 2016

Illustration: Ulf Frödin
Den 5 april presenterades Skolverkets förslag till nationell strategi för skolans digitalisering. Förslaget har en viktig ambition att verka mot ”att alla elever och personal ska utveckla en digital kompetens som de behöver” och att ”tillgången till digitala verktyg ska vara likvärdig och digitaliseringen ska bidra till att resultaten förbättras och verksamheten effektiviseras”.

Samma dag presenterade Skolverket också en undersökning om elevers och lärares uppfattningar om mobiltelefonernas vara eller inte vara på lektionerna, som fick stort genomslag i medierna. ”Tillgången till mobiltelefoner riskerar att distrahera och störa”, menade Peter Lindkvist på Skolverket, och fick stöd en mängd debattörer som hävdar att mobilen motarbetar kunskapande, är ett störande moment i klassrummet och motverkar elevers behov av lugn och ro på lektionerna.  

Redan innan Skolverkets undersökning släpptes presenterade Stefan Löfven riktlinjer som innebär att lärarna ska kunna ta ifrån eleverna deras telefoner i förebyggande syfte. Också utbildningsminister Gustav Fridolin är positiv till regler för mobilanvändning och Metta Fjelkner, ansvarig för utredningen om ordning och reda i skolan, tycker att man ska skärpa lagstiftningen kring telefoner i klassrummet. 

Men det finns de som har motsatt uppfattning. IT-företagaren och socialdemokraten Michael Ländin, menar i Dagens Nyheter att mobilen erbjuder bra verktyg för lärande och att eleverna självklart ska ha tillgång till dessa i undervisningen då skolans uppgift, enligt Ländin, ju är att lära eleverna hur man ska handskas med digital teknik. Samma budskap riktar rektor Ingela Lanetz i Södertälje direkt till Stefan Löfven i ett vida delat videoklipp från sin blogg.  

I vårt pågående projekt ”Uppkopplade klassrum” där vi studerar mobiltelefonernas roll på gymnasiet kan vi konstatera att mobiler finns närvarande i klassrummet hela tiden – något annat vore märkligt. Men vi har också sett att användningen varierar med vilken typ av aktivitet som pågår. Vi har sett lärarföreläsningar som i hög grad engagerar eleverna, grupparbeten där eleverna interagerar med varandra och individuellt arbete där eleverna är motiverade för och koncentrerade på uppgiften. I dessa sammanhang lyser mobilanvändningen ofta med sin frånvaro. Vi har också sett hur mobilen på olika sätt involveras i undervisningen, där elever spontant söker ytterligare information om sakfrågor, söker stöd i Youtubeklipp om hur man löser matteuppgifter eller letar fakta om specifika ords betydelse och användning. Mobilen används för att fotografera av sidor i böcker, som anteckningsverktyg och som underlag för muntliga redovisningar. Vi har också sett elever konstruera egna mentometerundersökningar till klasskamraterna som ett sätt att öka interaktionen mellan eleverna i klassen vid en grupparbetsredovisning.  

Självklart har vi också sett en omfattande social kommunikation med kamrater, föräldrar och andra. En del av denna handlar om att kommentera eller reflektera över det som sker i klassrummet, vilket är en del av det sociala relationsskapandet som pågår – och ska pågå – mellan elever både on- och offline i skolan. På samma gång som skolan är en institution för lärande, är den ju också en mötesplats där unga ska socialiseras in i samhället.

Vi har förstås också sett att mobilerna kan vara ett störande moment som ibland blir föremål för diskussioner mellan elever eller mellan lärare och elever. Dock är vi förvånade över hur relativt sällan tillsägelser förekommer och hur väl eleverna anpassar sitt mobilanvändande så att det inte stör. Oftast kommer mobilen fram i det vi kallar ”undervisningens mellanrum”: i väntan på en ny instruktion, på att få svar på en uppgift eller i väntan på hjälp. Eller när lektionen helt enkelt inte är tillräckligt intresseväckande! 

Vi menar att ett generellt förbud av mobiltelefoner i klassrummet inte är en framkomlig väg i vårt digitaliserade samhälle. Det finns inget som hindrar att enskilda lärare, vid behov, samlar in mobiltelefoner eller tillfälligt begränsar användningen utifrån didaktiska avvägningar. Men viktigare är att undervisningen bidrar till att eleverna utvecklas till kritiska användare av digitala tekniker. Unga och vuxna behöver tillsammans diskutera och synliggöra användningen av, och bakomliggande marknadsintressen kring, exempelvis olika appar. Elever behöver stöd för att få syn på under vilka villkor deltagande på olika sociala forum kan ske. De behöver också hjälp av skolan för att urskilja på vilket sätt digitala redskap inrymmer såväl möjligheter till lärande och social gemenskap som potentiella risker för exempelvis kränkningar. 

Den nationella strategin för skolans digitalisering pekar på en nödvändig utveckling av förhållningssättet till digitala redskap i skolan. Vi menar att det är detta som diskussionen bör handla om, i stället för att ensidigt fokusera på frågan om förbud. 

ur Lärarförbundets Magasin