Läs senare

Förändring som väcker hopp

av Niklas Arevik
03 Mar 2017
03 Mar 2017

Några tror på en fortsatt nedgång. Några tror på status quo eller en modest återhämtning. Ingen verkar hoppas på några radikala förbättringar när de nya resultaten i Timss, Pirls och Pisa-studierna publiceras i slutet av november och början av december.

Det närmar sig med andra ord en ny våg av nyheter och åsikter som följer på de färska resultaten. Och jag vill egentligen säga två saker.

För det första: Ni som inte tycker att de här internationella undersökningarna behöver tas på allvar, fundera en gång till. De är inga perfekta instrument, men de är välgjorda och om man analyserar dem på ett seriöst sätt så har de en hel del att säga oss.

För det andra: Ni som tror att allt är uselt och att ”ingen” tar kunskap och lärande på allvar i det här samhället, ni har också fel. Det händer väldigt mycket bra och spännande saker i skolorna, på akademikernivå och politiskt.

Men innan vi går in på det positiva, kan det vara bra att minnas hur läget är utifrån de resultat som kom för några år sedan. Det får vi hjälp med i en ny rapport från Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA. Den är 48 sidors riktigt bekymrande läsning för alla som bryr sig om utvecklingen i den svenska skolan och svenska elevers kunskaper.

Rapporten har titeln Svenska skolresultat rasar – vad vet vi? och inga av de resultat som författarna Magnus Henrekson och Sebastian Jävervall diskuterar är nyheter. Men när svenska elevers prestationer i Pisa, Timss, Timss Advanced, Pirls, ICCS och Piaac analyseras tillsammans blir det väldigt tydligt. Författarna tar dessutom med resultaten i de diagnostiska tester i matematik som Chalmers och Kungliga tekniska högskolan låter sina förstaårsstudenter göra – och ställer dem mot de allt högre slutbetygen som våra gymnasister går ut med.

Under 2000-talet har svenska högstadie- och gymnasieelevers resultat fallit i samtliga delmoment och undersökningar utom en. Förändringen är stor och gäller såväl de med svaga resultat som de allra mest högpresterande. De elever som presterar väldigt dåligt har blivit många fler – det är det allra mest allvarliga och bekymmersamma. Men de högpresterande har samtidigt blivit betydligt färre och det är också mycket oroande.

Vad beror den negativa utvecklingen på? De flesta experter menar att det är en komplex väv av många omständigheter. Och som Jan-Eric Gustafsson, Sverker Sörlin och Jonas Vlachos skriver i förordet till rapporten Policyidéer för svensk skola: ”Vore det en trivial sak att fastställa vad som gör skolan välfungerande och vidta de åtgärder som behövs, då skulle detta redan ha skett.”

När man ser sig omkring och försöker sammanfatta läget, kan man alltså lätt bli både förbannad, ledsen och orolig. Men man kan också fyllas av tillförsikt. Utan att vilja förminska de problem som finns, vill jag lyfta några saker jag ser som viktiga steg i rätt riktning. Det är ingen komplett lista och somligt är större och mer genomgripande än annat – och några saker är bara förslag än så länge. Men varje sak kan bidra till att ge alla elever en bättre utbildning.

Den första är att vi lär av våra grannar i Finland när det gäller vikten av tidiga stödinsatser. Det låter ju självklart, men äntligen verkar det ha sjunkit in på hög politisk nivå även här i Sverige. Ett stort problem är lärarbristen generellt och speciallärarbristen specifikt, men det satsas och byggs ut. Jag är övertygad att det så småningom kommer att göra skillnad, både för många individer och på systemnivå.

En annan positiv sak är att så många lärare under de senaste åren har fått modern fortbildning under längre tid. Jag syftar i första hand på Matematiklyftet, men även Läslyftet och andra satsningar har gjort att det pedagogiska samtalet har fått större utrymme på många skolor. Nu gäller det att skapa förutsättningar så att det kollegiala lärandet kan fortsätta efter att lyften är slut och att lärarna får tid att utveckla undervisningen tillsammans. Om huvudmännen lyckas få till det, tror jag att vi sett starten på en riktigt häftig förändring i den svenska skolan.

En tredje positiv sak är att betygssystemet och betygsinflationen verkligen har satts under lupp. Hur vi ska komma till rätta med den är inte självklart, men medvetenheten finns och utredningar pågår. Och höstens gladaste betygsnyhet kom i gymnasieutredningen som lades fram den 31 oktober. I den föreslår utredaren att ämnesbetyg ska ersätta kursbetyg. Äntligen! Jag är övertygad om att det är bra både för elevernas hälsa och för lärandet.

Fler undervisningstimmar är ytterligare en positiv sak som delvis redan blivit verklighet. Här kanske inte alla Sveriges elever håller med mig, men för kunskapsresultaten kan det göra skillnad. Jag tror att det behövs både mer matte och mer läsning i grundskolans tidiga år. Jag tror också på det utökade antalet timmar på gymnasiets yrkesprogram, som föreslås i gymnasieutredningen och som gör att programmen ger högskolebehörighet.

Men ett lika viktigt förslag i samma utredning är att de som går på språkintroduktionsprogrammet får utökad rätt till heltidsstudier, det vill säga minst 23 timmar i veckan. Jag är övertygad om att det är en nyckel till bättre integration och till dessa elevers möjlighet att studera vidare senare i livet.

I samband med det vill jag också lyfta fram en annan förbättring för nyanlända: Kravet på kartläggning av deras kunskaper när de ska börja i svensk skola. Studiehandledning på modersmålet är också en viktig framgångsfaktor och här är tyvärr lärarbristen stor. Men insikten om att det behövs, den upplever jag finns i större utsträckning nu.

De högpresterande eleverna är en annan grupp som nu uppmärksammas både i flera rapporter och i forskning. Fler lyfter deras behov av och rätt till stimulans och utveckling; dessa elever ska också gå till skolan och känna att de blir utmanade och får möjlighet att nå sin potential. Sättet att se på de här eleverna säger något om vår kunskapssyn. Så låt oss hoppas att det inte bara blir snack utan verkligen når ut i klassrummen och fram till dessa elever.

Till sist gläds jag också åt det som kan vara en liten uppgradering av synen på de estetiska ämnena. Det är återigen gymnasieutredningen som föreslår, denna gång att ett estetiskt ämne blir obligatoriskt på alla nationella program. Kunskap och kreativitet går hand i hand. Båda behövs för att förbättra skolan. Det blir inte minst tydligt av alla goda exempel ovan.

ur Lärarförbundets Magasin