Ingår i temat
Normer i förändring
Läs senare

Flitig som en Tittmyra — tjugo år av arbete för jämställdhet

Två decennier har gått sedan två förskolor i Gävle beslutade att jämställa ickor och pojkar. Arbetet både hyllades och kritiserades. Fick det någon effekt? Vi har mött pedagogerna och en av dem som gick på Tittmyran som liten.

27 Sep 2015

— Vi har känt fasa över en del rubriker genom åren. Pelle tränar mammarollen, till exempel. Det var när han gick med dockvagnen. Jag vet inte hur han själv kommer att tänka om den i framtiden, men den kändes inte rätt, säger AnnaMaria Grelsson.För knappt tjugo år sedan startade ett projekt i två förskolor utanför Gävle. Det väckte stort intresse i media. Många har velat rapportera om hur det gick till när barnen skulle bli jämställda.

Den snudd på sarkastiska rubriken får AnnaMaria Grelsson att rysa till. Gissningsvis var den ändå tänkt att lyfta fram kärnan i projektet. Nämligen att barnen på förskolorna Tittmyran och Björntomten skulle få chansen att utveckla andra egenskaper än de traditionellt könstypiska. För att åstadkomma det delades barnen in i könshomogena grupper. Delar av dagen var flickorna för sig och pojkarna för sig.

 

Bild: Mikael WallerstedtFlickorna uppmuntrades att tro på sig själva, prata mer, stå på sig. Pojkarna å sin sida fick träna på att samarbeta, vänta på sin tur och att uttrycka sig.

Men ska en tro den oförglömliga rubriken så bytte barnen könsroll med varandra. Kanske tvingades de till och med att byta (köns-)identitet.

– Om man inte förstår idén så blir ju uppdelningen provocerande, säger AnnaMaria Grelsson.

Tittmyran och Björntomten tackade ja till att bli pilotförskolor för länsstyrelsens jämställdhetsprojekt i Gävle kommun 1996. Då hade AnnaMaria Grelsson nyligen börjat i yrket.

– Projektet var stort och skrämmande och jätteintressant. Det var nog en väldigt bra start för en ung barnskötare, säger hon.

Bakom indelningen i grupper låg läsning, diskussioner och observationer av pedagogernas arbete och förhållningssätt. De gjorde ljud- och videoinspelningar av sig själva.

Observationerna visade att de inte uttryckte sig på samma sätt till alla barn. Det stod klart att pojkarna fick mer talutrymme och mer service till exempel vid matbordet. De fick mer hjälp vid påklädningen, medan flickorna förväntades klara sig mer på egen hand.

Lösningen för att kunna stärka flickor respektive pojkar utan att förvirra dem med motstridiga uppmaningar, blev att skilja flickorna och pojkarna åt i vissa dagliga situationer, som matstunderna.

Den kompensatoriska jämställdhetsmodellen, som gjorde förskolorna strax norr om Gävle nationellt och internationellt berömda och omskrivna, såg dagens ljus.

Modellen hade effekt. Ganska snart märktes det på flickorna, säger AnnaMaria Grelsson.

– Jo, det blev så att alla pedagoger sprang till flickbordet vid maten, för vi tänkte väl att de skulle vara lugnare, som vanligt.

Hon ler.

– Men det var ju fel, för när inte pojkarna var med pratade de hur mycket som helst.

Maria Karlsson bredvid henne i soffan drar också på munnen. Hon kom till förskolan som förskollärare och utvecklingsledare för drygt fem år sedan, efter att de båda enheterna slagits samman till Trödje förskola.

– Just att flickorna tog för sig, de sa vad de ville ha, slog mig när jag var ny. Jag hade jobbat i skolan innan, där man ibland möblerar klassrummet så att flickor sitter intill pojkar för att hålla dem lugna, men det skulle inte fungera här, ens om vi ville försöka.

 

Modellen med gruppuppdelningen bestod i dryga tio år. Förhållningssättet, som till exempel innebar att sträva efter att flickor och pojkar skulle få lika mycket talutrymme, var införlivat med vardagen. Och mer än så.

– Det gav mig en ny syn på barn, och på mig själv, säger AnnaMaria Grelsson.

Några av projektets tongivande personer specialiserade sig inom jämställdhetsarbete och syntes ofta i media. Pedagogerna på Tittmyran och Björntomten uppfattades som radikala pionjärer.

Men efter att själva projektet avslutats och extra tid och resurser försvann, blev arbetet svårare. Det, plus att några av de drivande personerna slutade och att personalomsättningen var stor, gjorde att jämställdhetsarbetet urholkades.

– Vi hade sällan tid att förklara ordentligt för nyanställda pedagoger eller vikarier hur vi arbetade, säger AnnaMaria Grelsson.

 

Det skedde också förändringar på nationell nivå inom utbildningssystemet. 2010 reviderades förskolans läroplan. På ledningsnivå i kommunen ansåg man att den könsindelade, kompensatoriska jämställdhetsmodellen inte längre var förenlig med förskolans arbete för att nå alla läroplanens mål. Det ledde till att modellen lades ner.

Genusarbetet skulle ändå fortsätta. Med utgångspunkt i det enskilda barnet skulle förskolorna anta ett norm-kritiskt förhållningssätt. Det var inte helt klart hur det skulle gå till.

Arbetet på Tittmyran och Björntomten höll på att bli en tummetott. Då fick de hjälp nästgårds ifrån.

Några av grannförskolorna i Nord-östra förskoleområdet hade tidigare anammat en modifierad variant av den kompensatoriska modellen. Nu fick Lena Hornéy, genuspedagog och i dag biträdande förskolechef där, tillfälle att återgälda kunskap och inspiration. Hon bistod pedagogerna på Tittmyran och Björntomten med råd.

– Jag såg att de hade mycket kunskaper, de såg det bara inte själva.

Det är inte konstigt, anser hon, att en kan tappa sugen för jämställdhets-arbetet.

– Det är lätt hänt att falla tillbaka vid stress. Och i stort sett hela världen är ju emot.

Hon rätar på ryggen på stolen. 

Hon beskriver hur de berörda för-skolorna i Nordöstra området gått igenom en utveckling snarlik den på Tittmyran och Björntomten. Från observationer som ledde till upptäckten att flickorna skolades in i dockvrån och pojkarna på bilmattan, till ett norm-kritiskt förhållningssätt. Bland annat innebär det ett medvetet bruk av ordet hen vid sagoläsning och en ambition att bryta normer. Föreställningar som stänger ute är inte nödvändigtvis kopplade till kön, det kan handla om kultur och traditioner på andra områden.

– Om ett barn har födelsedag frågar vi inte om hen har blivit uppvaktad hemma med sång på morgonen, för vi vill inte sätta en norm för hur det ska gå till. För det är inte självklart att det går till så, människor gör olika.

 

På Tittmyran och Björntomten startade pedagogerna om genom att dokumentera vad de faktiskt alltjämt gjorde för att främja jämställdhet.

Maria Karlsson, utvecklingsledare, beskriver hur arbetet i dag går vidare i normkritikens tecken.

Allt material till förskolan väljs noga. Leksakerna ska vara könsneutrala, helst inte föreställande. Pedagogerna strävar efter att välja böcker så att barnen får ta del av berättelser med en, i möjligaste mån, jämn fördelning av kvinnliga och manliga huvudpersoner.  

Med sina tjugo års arbete för jämställdhet är Tittmyran och Björntomten unika. Här finns ett underlag för att studera effekterna av jämställdhets-arbete i förskolan. I media figurerar siffror om att ungdomar, som gått på Tittmyran och Björntomten som barn, gör traditionellt könsbundna val till gymnasiet. Det skulle kunna tyda på att jämställdhetsarbetet inte har gett så stor effekt. Samtidigt säger flera av de forna förskolebarnen i intervjuer att förhållningssättet påverkat dem positivt under uppväxten. Någon vetenskaplig utvärdering av arbetet på Tittmyran och Björntomten har hittills inte presenterats, men en studie har nyligen utförts vid Högskolan i Gävle.

Bengt Nilsson, genusvetare, historiker och lärarutbildare, har följt upp hur arbetet har utvecklats från projektets start till i dag. Han konstaterar att hindren på vägen efter hand har varit många, både inre och yttre. Den kompensatoriska modellen bemöttes ofta med misstro och blev missförstådd.

– För att genusarbete ska kunna upprätthållas är det viktigt med tydlig ledning och stöd uppifrån, inte minst intresse och styrning på nationell, politisk nivå är avgörande, säger han.

Bengt Nilsson hoppas kunna följa upp med en studie av hur de före detta förskolebarnens val som vuxna relaterar till projektet de deltog i som små.

 

Bild: Mikael Wallerstedt.På avdelningen Björntomten har de blanka lunchvagnarna rullats fram. Tunna kasslerskivor ligger i trågen.

Jag och tidningens fotograf bjuds att delta i måltiden. Vid bordet där vi slår oss ner sitter två flickor och fem pojkar. Det avspeglar det rådande pojköverskottet.

En flicka tar ris och rivna morötter på gaffeln. Mellan tuggorna berättar hon om rymdfararen Glitter-Kent som skickat brev till barnen. Hon pekar på ett silvrigt kuvert på väggen bakom oss. Den andra flickan fyller i och förklarar varför Glitter-Kent inte kan komma och hälsa på. ”Han bor i rymden, ju.” Någon av pojkarna deltar i samtalet, flera av dem lyssnar mest.

Vid ett annat bord sitter vikarien Rickard Persson och äter med barnen. Han minns en annan gång, för cirka arton år sedan, när han som treåring satt vid ett matbord på Tittmyran. De vuxna ville att han skulle tänka efter innan han pratade.

– Ja, vi pojkar skulle träna på att inte bara säga ”öh” när vi ville ha något skickat, det har jag fått beskrivet senare, så jag vet inte riktigt om det är helt och hållet ett eget minne.

 

I dag, som tjugoettåring, är Rickard Persson säker på att han formats av att ha gått på jämställdhetsförskola på Tittmyran och Björntomten. Så säker att han nästan viftar bort frågan.

– Det ligger i mig att jag försöker se till människan inombords och inte till vilket kön personen har.

När Rickard Persson började skolan mötte han en annan ordning. Han kom in i ett pojkgäng, där förskolans värderingar inte gällde. Killar skulle inte visa känslor.

– Det var som om jag blev kille när jag började skolan. Det fanns ett tryck på att vara tuff och busa. Man skulle inte vara duktig i skolan heller.

Men det var Rickard Persson. Och så var han stökig, säger han själv. Han tror att det hängde ihop, att han ”kompenserade” studieintresset genom att börja retas och hacka på andra i klassrummet så snart han var klar med en uppgift. Han var ofta i konflikt med lärarna.

Inte förrän han i åttan bytte till en skola där det var okej att plugga, kunde han vara sig själv.

 

Sedan knappt två år vikarierar han omväxlande på Trödje och en annan förskola. Han trivs bra på båda, fastän detvå verksamheterna är olika.

– Här på Trödje pratar vi om genus, vi har olika projekt. Här finns det killar som kommer med diadem eller pippilotter och det accepteras av alla. Det är jättehärligt att se! På den andra förskolan blir det kommentarer från barnen.

Han skulle gärna fortsätta att arbeta med barn, men att utbilda sig till förskollärare eller fritidspedagog känns bortkastat på grund av den låga lönen.

AnnaMaria Grelsson passerar bordet där vi sitter.

Hur är det att ha Rickard tillbaka här? frågar jag henne.

Hon skiner upp.

– Han är fantastisk, det märks väl!

Alla artiklar i temat Normer i förändring (13)

ur Lärarförbundets Magasin