Läs senare

Färre får stöd trots ökat behov

INPASSETSlopandet av kravet på åtgärdsprogram har lett till minskad likvärdighet. Andelen elever som får särskilt stöd har också minskat kraftigt, skriver docent Lisa Asp-Onsjö.

13 Dec 2016
Illustration: Helena Davidsson Neppelberg
Lisa Asp-Onsjö
Lisa Asp-Onsjö

Skolresultaten sjunker. Trots det får paradoxalt nog allt färre elever särskilt stöd. Andelen elever med stödinsatser har under de senaste decennierna legat runt 20 procent. Var femte elev har således fått stöd under kortare eller längre period. Men Skolinspektionens statistik från 2016 visar att knappt sex procent av alla elever nu får särskilt stöd. Det är en drastisk minskning inom loppet av ett par år.

De elever som har rätt till särskilt stöd ska ha ett åtgärdsprogram. Syftet med ett åtgärdsprogram är att det ska vara ett pedagogiskt redskap för att möjliggöra att alla elever når kunskapskraven och ytterst att de får godkända betyg.

Begreppet åtgärdsprogram myntades på 1970-talet och har en stark koppling till skolans kompensatoriska uppdrag. Det innebär att skolan har ansvar för att kompensera för elevens svårigheter oavsett om det handlar om en funktionsnedsättning eller om problemen är av social eller annan art. Bestämmelserna för hur ett åtgärdsprogram ska utformas har förändrats flera gånger under senare år, senast 2014 då skollagen och de allmänna råden reviderades. Skolverkets allmänna råd, Arbete med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram, anger när ett åtgärdsprogram ska upprättas och när så kallade extra anpassningar ska erbjudas.

Om man i ett tidigt skede gör bedömningen att ett åtgärdsprogram behövs kan en utredning startas direkt. Men ofta är en extra anpassning den första insatsen som görs för en elev. Den är av mindre ingripande karaktär och behöver inte dokumenteras. I de fall då eleven, trots extra anpassningar, inte utvecklas mot målen ska det anmälas till rektor och då ska en utredning göras. Det finns alltså dubbla spår till åtgärdsprogram, ett som går via mellanstationen extra anpassningar och ett som går raka vägen till utredning.

Illustration: Helena Davidsson NeppelbergDe nya råden ska ses mot bakgrund av att det för några år sedan uppstod en debatt om lärarnas alltför betungande krav på dokumentation. Speciellt gällde detta lärare vid svagpresterande skolor där kanske upp till hälften av eleverna var i behov av särskilt stöd. Uppdelningen av stödinsatser i sär-skilt stöd och extra anpassningar kan tyckas vara ett snilledrag. Lärarnas dokumentation minskas samtidigt som eleverna genom de extra anpassningarna snabbt och enkelt får stöd direkt i klassrummen. Mindre pappersarbete och mer tid för undervisning. Så vad är problemet?

Det finns starka skäl att vara kritisk till den omfattande dokumentationskultur som växt fram i svensk skola. Ingen annanstans i världen har kravet på elevdokumentation gällt alla elever och varit så omfattande. Särskilt på högstadiet där lärare undervisade många elever riskerade dokumentationen att tränga undan andra uppgifter som planering och uppföljning av lektioner. Dokumentationen antog en dimension som trots att den betraktades som en nödvändig del av skolans verksamhet till sist blev så omfattande att delar av den avskaffades. Ett ex-empel är de individuella utvecklingsplanerna, som nu krävs enbart i de årskurser där eleven inte får betyg. Dessvärre har begränsningen i realiteten också drabbat elever i behov av särskilt stöd.

Tidigare var det skolans uppgift att via dokumentation över elevens utveckling, i dialog med föräldrar och elev, analysera elevens skolproblematik och sätta in relevanta åtgärder. Utan dokumentation av de pedagogiska insatserna, förlorar skolans personal såväl som föräldrar och elever möjligheten att följa elevens kunskapsutveckling. Detta har uppmärksammats i flera rapporter, Skolinspektionen pekar exempelvis på att skolans insatser vid extra anpassningar sällan följs upp och utvärderas. Eleven riskerar därmed att komma i kläm vid byte av lärare eller skola. Alla lärare vet att undervisningen måste anpassas efter eleverna och inte tvärtom. Extra anpassningar är således inte något nytt påfund utan något som lärare alltid gjort. Det handlar snarast om att sätta ett nytt namn på en gammal företeelse.

Andelen elever som får dokumenterat, kvalificerat särskilt stöd som går att följa upp har således kraftigt minskat, samtidigt som behovet av detta stöd aldrig varit större. Frågan måste ställas: Hur har det blivit så här?

På en övergripande nivå handlar det om förändringar i utbildningspolitiken. Den styrning som syftade till att skapa likvärdighet och minskande skillnader mellan skolor har inte längre prioritet. Skolans omvandling sedan 1990-talet har lett till en uppdelning där både elever, lärare och skolor sorteras i kategorierna vinnare eller förlorare.

Försämringen av elevernas skolresultat är inte jämnt fördelad; forskning visar tydligt att det är de redan lågpresterande elevernas resultat som har sjunkit mest. Som Gustafsson, Sörlin och Vlachos påpekar i sin nyligen publicerade sammanställning Policyidéer för svensk skola har kommunalisering, den fria etableringsrätten och friskolereformen drivit fram ökade skillnader mellan skolor. Professor Bo Malmbergs uppmärksammade forskning visar att det fria skolvalet i huvudsak är ett negativt val som utnyttjas av resursstarka föräldrar för att undvika kontakt med skolor som har dåligt rykte, det vill säga skolor där andelen lågpresterande elever är hög. På dessa skolor försvagas den så kallade kamrateffekten alltså genom det fria skolvalet. Det innebär att elevens skolresultat i allt högre utsträckning blir beroende av vilken skola eleven går i. Att förekomsten av särskilt stöd minskar, och därmed även antalet åtgärdsplaner, drabbar alltså i första hand de skolor som tar emot lågpresterande elever.

Detta hänger ihop med att många skolor i dag, på grund av begränsade resurser, har ett diagnosorienterat perspektiv när de beslutar om vem som har rätt till särskilt stöd. Utmärkande är att elevens individuella problematik fokuseras medan den pedagogiska verksamheten i klassrummet inte uppmärksammas i samma utsträckning. Tidigare betraktades en elevs skolproblem inte enbart som ett individuellt tillkortakommande utan också som ett resultat av hur arbetet i klassrummet var organiserat. Man talade om elever i skolsvårigheter i kontrast till elever med skolsvårigheter. I dag ger tillgång till en diagnos eleven en konkurrensfördel och öppnar tillgången till skolans resurser. Diagnostiseringen görs av externa experter som psykologer, läkare och logopeder.

Skolverket anger tydligt att en medicinsk diagnos inte får vara ett villkor för att få särskilt stöd. Även Skolinspektionen uppmärksammar problemet att skolans personal i praktiken ofta kräver en medicinsk diagnos för att ge särskilt stöd och att den nya regleringen i praktiken bäddar för detta. När en diagnos krävs för att få tillgång till kvalificerade åtgärder drabbas de elever som är i behov av särskilt stöd men som saknar en sådan. Arbetet kompliceras av att lärare många gånger har svårt att veta var gränsen går mellan vad som ska betraktas som extra anpassningar och vad som är särskilt stöd, och det leder till att ärenden skjuts mellan olika instanser.

Skolinspektionens senaste statistik uppmärksammar således brister som innebär att elever inte får tillräckligt stöd för att nå kunskapskraven. Det händer också att lärare inte bryr sig om att anmäla behov av utredning eftersom de menar sig sakna resurser att genomföra de åtgärder som behövs.

En effekt av denna diagnosstyrning är också att lärares professionalitet urholkas. Det är inte längre i huvudsak skolans personal som avgör vem som ska ha stöd och heller inte hur stödet ska utformas. Även myndigheter som Skolinspektionen och Skolväsendets överklagandenämnd har fått ökat in-flytande över den pedagogiska verksamheten. Genom att föräldrar och elever kan göra en anmälan till dessa instanser är det i praktiken jurister som avgör om skolans insatser ska anses vara adekvata och tillräckliga. Skolinspektionen beskriver att många lärare och rektorer också tar hänsyn till vilka föräldrar som kräver insatser och hur mycket de ”ligger på”. Om de föräldrar som har störst möjligheter att göra sina röster hörda får bättre tillgång till stödinsatser, hotar det på sikt att ytterligare urholka skolans kompensatoriska uppdrag.

Att vilja höja skolresultaten och samtidigt dra ned på det särskilda stödet, är en ekvation som inte går ihop. Kvalificerat stöd till alla elever som behöver det är viktigt för att höja resultaten i den svenska skolan. Så fungerar det fortfarande i den finska skolan vilket skolforskarna Sarromaa, Hausstätter och Jahnukainen visar. I Finland får drygt 20 procent av alla elever fortfarande allmänt men dokumenterat stöd. Dessutom får drygt 8 procent av eleverna en mer specialiserad form av stöd. Det innebär att nästan 30 procent av alla elever i den finska skolan får stöd som dokumenteras och detta antas vara en av orsakerna till den finska skolans goda resultat.

I Sverige får många elever inte längre det stöd de behöver för att få godkända betyg. Att återupprätta detta stöd är en åtgärd som den svenska skolan måste göra för att förbättra sina resultat på en generell nivå.

ur Lärarförbundets Magasin