Läs senare

Fackpress i demokratins tjänst

LedareVem vill inte vara öppen, modig och stå för livsviktiga demokratiska värderingar, även i ett trängt läge? Nu är det tid för alla viktiga samhällsbärare att vara väldigt tydliga – vare sig det handlar om en enskild lärare, en journalist eller ett fackförbund.

av Helena Reistad
22 Sep 2017
22 Sep 2017
Helena Reistad, chefredaktör

Det är, som bekant, när det blåser kallt som det verkligen gäller. Att bestämma sig, rusta sig så bra man kan och sedan hålla riktningen även i motvind. Det är inte minst viktigt när tidigare vunna slag åter måste utkämpas. Då är det verkligen inte läge att fega ur.

Det finns tyvärr många exempel på sådana slag i vår tid. Men här vill jag diskutera demokratiska värden, värdegrund och yttrandefrihet i det sammanhang som varit en treenighet i mitt liv under de senaste åtta åren: skolan, journalistiken och fackförbundet.

Jag är anställd av Lärarförbundet. Jag återkommer till det. För mig har det inneburit främst att arbeta för alla lärare, på det sätt jag kan. Mitt engagemang för skolan, eleverna och er lärare har bara stärkts med åren. Jag ser vilken skillnad ni gör i barns och ungdomars liv – och därmed för hela vårt samhälle. Det är inga små lättsamma frågor som ligger på ert bord: skolans värdegrund, källkritik, demokratiuppdraget, det kompensatoriska uppdraget… Och då har jag inte ens nämnt det självklara: uppdraget att förmedla kunskap så att nästa generation kan ta plats som medborgare i vårt samhälle.

När demokratiska värden ifrågasätts och motarbetas av populistiska krafter, en just nu växande antidemokratisk rörelse med tentakler i många länder, är ni centrala i kampen för att bevara det öppna samhälle som den stora majoriteten av oss vill ha.

Själv är jag journalist. Det är också ett yrke att vara stolt över. För många av oss bottnar vårt yrkesval i en nyfikenhet, ett samhällsengagemang och en ovilja att acceptera missförhållanden. Ett öppet och demokratiskt samhälle utan journalistik är svårt att tänka sig. Utan tryck- och yttrandefrihet – omöjligt. Och slaget om dessa rättigheter är ett av dem som måste vinnas igen och igen. Vi ser på nära håll, till och med inom EU, hur journalister hotas och deras arbetsplatser stängs, regimkritiker fängslas och public service-bolag tystas.

Även i Sverige ifrågasätts regelbundet journalisters rätt att göra sitt jobb. Offentlighetsprincipen kritiseras exempelvis med jämna mellanrum, källskyddet likaså. Men visst vill vi höra om Transportstyrelsens vårdslöshet med våra personuppgifter? Om missförhållanden inom äldrevården? Om polisbrutalitet? Om förtroendevalda som slösar bort medlemmarnas pengar på krogen?

Hur kommer då fackföreningsrörelsen in i bilden? Sedan starten har den kämpat för bättre villkor för sina medlemmar. I det ligger så mycket mer än löner och arbetstider – hit hör också medbestämmande och inflytande. Frihet att göra sin röst hörd. Fackföreningarna kämpar fortfarande för dessa demokratiska kärnvärden, även nu när de också är institutioner med mycket makt. Redan vunna slag, en gång för alla? Nej, tyvärr, inte här heller.

Den fackliga rörelsens tidningsutgivning är ett sätt att slå vakt om de demokratiska värderingarna. Kommunalarbetaren, Dagens arbete och Lärarnas tidning är tre exempel på viktiga tidningar som mycket initierat rapporterar om villkoren på sina delar av arbetsmarknaden. De granskar makthavare och arbetsgivare på ett sätt som andra medier inte har resurser till. I Pedagogiska magasinet har vi framför allt uppgiften att presentera och granska utbildningsvetenskaplig forskning och värna om den viktiga debatten om vårt skolväsende.

För att göra ett riktigt journalistiskt jobb krävs att våra tidningar har en fri ställning gentemot det egna förbundet, att vi kan granska även den egna organisationens makthavare. Ser de till sina medlemmars bästa? Hushållar de med medlemmarnas pengar? Den fria ställningen garanteras av att jag – och inte Lärarförbundets ordförande eller vår kommunikationschef – är ansvarig utgivare för Pedagogiska magasinet. Det är jag som ansvarar för, och bestämmer, vad som står i tidningen.

Detta är ingen självklarhet. I en färsk undersökning av tidningen Journalisten är det minst sex svenska fackförbund som inte längre har någon fristående medlemstidning. Flera görs av så kallade content-byråer eller produktionsbolag. Enligt experten Kent Werne är risken att fackförbunden får en tidning som mer liknar ett reklamblad än en medlemstidning. Han säger till Journalisten: ”Byråerna kommer från reklamsidan och sysslar med content marketing. Att profilera och sälja en produkt är de bra på, så är man ute efter det som fackförbund är det en bra lösning. Men är man ute efter att granska branschen, förbundet, och medlemmarnas villkor, så är det en sämre lösning än en fristående redaktion.”

Jag har alltid varit stolt över att jobba som journalist på Lärarförbundets tidningsavdelning av det skälet att vi har ett så tydligt uppdrag: Vi ska göra medlemmarnas tidningar, inte förbundsledningens, marknadsförarnas eller de politiska strategernas. Det kan orsaka irritation ibland, några strategiska poänger kanske inte får den effekt man hoppats på som förbundsledning. Men på sikt vinner man något oerhört mycket viktigare – nämligen trovärdighet. Svårt att bygga upp, lätt att rasera.

I populismens, lobbyisternas och de falska nyheternas tidevarv måste vi alla – inte minst min treenighet skolan, media och fackföreningsrörelsen – tydligt stå upp för demokratiska värderingar och agera utifrån dem. Det är nu vi ska visa vilken samhällsutveckling vi vill se i framtiden. För vår egen skull och för alla som går i förskolan och skolan.

Till sist:

Det här är min sista ledare i Pedagogiska magasinet. Jag är, när du läser detta, förlagschef på Lärarförbundets dotterbolag Lärarförlaget. Där ska vi fortsätta ge ut angelägna texter av och för lärare i alla skolformer — med barnen, eleverna, lärarna och skolan för ögonen och på en demokratisk värdegrund. Tack för alla goda inspel som gjort Pedagogiska magasinet till en unik tidskrift ­— i er läsares tjänst.

 

ur Lärarförbundets Magasin