Ingår i temat
Medel för lärande
Läs senare

En livsfråga att skriva

Att skala fram en berättelse ur en textmassa är en utmaning som gör Katarina Lycken glad. Hon offrar gärna nätter på att författa läroböcker.

17 Nov 2009

”Vad tror du på?” Katarina Lyckens gymnasieelever vill veta, genast, när religionskursen börjar i trean. ”Det berättar jag jättegärna” brukar hon svara, ”men inte förrän sista lektionen. Till dess kan ni gissa.”
        Hon ler hemligt, men blir allvarlig.  
   – Om jag direkt talar om var jag står så tar jag på mig de förutfattade meningar eleverna kanske har. Det är jag inte beredd att göra, för jag tror det kommer att styra deras uppfattning.
        Katarina Lycken är lärare på Östra reals gymnasium i Stockholm, och dessutom författare till en serie läroböcker i religion, tänkta för grundskolans senare del. Två av böckerna finns ute, den tredje är på väg till tryckeriet när vi träffas. Texter, bilder, frågerutor och begreppsförklaringar sitter änt-ligen på plats. Det sista korrekturet är fritt från röda markeringar och boken ska bli till. Hon ser fram emot att hålla den i handen.
        Nu kan hon lägga två år av många timmars författande på helger, lov och nätter bakom sig, men hon är redo för att skriva mer.
    – Det är otroligt roligt. Även i motstånd i skrivandet finns det något lustfyllt, det är som rekreation. Det är så konkret – nu har jag skrivit tvåtusen tecken – jämfört med att vara lärare, hahahaha!
        Hon har varit lärare i religion och svenska sedan mitten av 80-talet, med undantag för en tvåårig sejour som redaktör för läromedel på Natur & Kultur. När hon slutade där fick hon frågan om hon ville skriva en lärobok. Hon svarade ja. Då hade hon länge haft ögonen på Lennart Göth, etablerad författare av både läroböcker och skönlitteratur. Honom hade hon själv som redaktör anlitat. Ville han bli hennes medförfattare?
        Hon himlar med ögonen och ler.
   – Att kontakta honom var nog det modigaste jag gjort i mitt liv … Och han sa ja, han ville skriva tillsammans.

Nu har de, båda religionslärare från början, samarbetat tätt i ett decennium.
   – Jag vet ingen annan som kan såga mina texter så hejdlöst, och ändå tar jag emot det med så gott mod.
        Lennart Göth å sin sida säger sig ha motsvarande upplevelse. Katarina Lycken får gärna gå på hans texter. Han beskriver medförfattaren som ettrig, stabil och snabb. Som en terrier, bulldog och vinthund i ett – en riktig byracka.
   – Hon står på sig mot förlaget, går alltid att lita på och missar aldrig en deadline. Katarina är jättekul att jobba med.
        De böcker som nu kommer i Natur & Kulturs serie Impuls, är en grundlig revidering av en tidigare upplaga med titeln Puls, som också fått stora nyskrivna delar. Författarna har delat upp områden mellan sig. Lennart Göth skriver mest om etik och religionsfilosofi, medan Katarina Lycken exempelvis koncentrerar sig på religionshistoria. Eftersom de bor långt från varandra kommenterar och manglar de varand-ras texter per mejl och telefon. Till slut är det svårt att veta vem som skrivit vad, säger hon.
        De båda har olika styrkor. Själv är hon bra på att skala ner texter. Som recensent  av ungdomslitteratur för Bibliotekstjänst har hon lärt sig att ta fram det väsentliga och fatta sig kort. En god egenskap när det gigantiska materialet om världsreligionerna ska hanteras.
        Lennart Göth är å andra sidan bra på att se när det blir alltför kalt, enligt Katarina Lycken. Texten ska vara berättande i möjligaste mån, eftersom det är lättare att ta till sig sammanhängande text. Som i ett avsnitt om Jesus från Nasaret i den första boken. Korta meningar och stor konkretion drar in läsaren i berättelsen, där Jesus framstår som en person av kött och blod i en politiskt omvälvande tid.
        Just att den ger en hel berättelse är lärobokens styrka, menar Katarina Lycken. På det sättet, och genom författarens genomtänkta, tydliga urval, kan den stå sig i konkurrens med andra media.  
        Att skriva om samhällsvetenskapliga ämnen kräver ständig påfyllning och fortbildning för skribenterna. Hon läser på massor medan hon skriver, hänger med i exempelvis Judisk krönika. Det gäller att ha belägg för sin text.
   – Vi har en textredaktör på förlaget som är som en iller. Vad har du fått den där uppgiften ifrån, kan hon fråga. Ibland måste jag konstatera att det nog helt enkelt kommer från mig. Då får jag gå tillbaka till källorna.
        Det finns en efterfrågan bland lärare av religionsböcker med ett modernt förhållningssätt. Böckerna i Impulsserien, där läsaren får möta världsreligionernas utövare på plats i Sverige, är ett försök att tillmötesgå den.
        En hörnsten för Katarina Lycken och hennes medförfattare är att skildra religion genom ett inifrånperspektiv. Den som är exempelvis utövande buddhist ska känna igen sig. Unga svenska judar, muslimer, buddhister och kristna, är intervjuade.
        En annan hörnsten är låta det som skolans kursplan benämner livstolkning genomsyra avsnitten om religionshistoria och etik.  
   – Livsfrågorna är viktiga för ungdomar. Vi har velat skriva så att man ser att tro och tradition är ett sätt att hantera livsfrågor. Och de är viktiga för att man ska förstå traditionen.

De tre böckerna inleds var och en med avsnitt som vrider och vänder på frågor om vad religiositet är, och hur man ska förhålla sig till dem som tänker annorlunda än man gör själv. Vikten av att samtala, i meningen lyssna och ge plats för helt andra uppfattningar än den egna, betonas.
        Katarina Lycken sitter i Östra reals rymliga personalrum, nedanför en gjuten byst av en barsk man. Hon slänger en blick över axeln, men kommer inte på vem det är. Så säger hon:
   – Samtalet och respekten för den andra, att vi trots att vi är olika måste hitta sätt att enas om det som är viktigt för alla, är böckernas grundidé. Och det är så bra för det råkar sammanfalla med skolans värdegrund. Hon skrattar.
        Genom författandet hittar hon ständigt nytt som hon kan använda i klassrummet. Där, bland gymnasieeleverna, där de flesta är mogna för abstrakta resonemang, finns en nerv hon inte vill vara utan.
        När sista lektionen kommer sitter eleverna i trean beredda med sina gissningar av lärarens tro. Katarina Lycken räknar finger för finger: ”Buddhist, ateist, agnostiker, judinna … och någon enstaka har föreslagit hindu – men tyvärr är det aldrig någon som tror att jag är muslim. Jag ser helt enkelt för lite ut som de föreställer sig en muslimsk kvinna.”
        Det glädjer henne att de gissar på nästan allt.
   – Det blir en sorts kvitto på att jag har lyckats, att de har uppfattat mig som inne i olika traditioner.  
När hon berättar att hon är kristen, och står nära den ortodoxa kyrkan, är det ingen stor sensation.

Alla artiklar i temat Medel för lärande (11)

ur Lärarförbundets Magasin