Läs senare

En likvärdig skola

Likvärdigheten i skolan har minskat och trenden bara fortsätter. Ska vi lyckas ändra kurs måste kommunerna, till att börja med, få vetorätt när det gäller nyetableringar av friskolor.

27 Sep 2015

Bild: Linus Meyer.

En likvärdig skola, med goda förutsättningar att lyckas med sitt kompensatoriska uppdrag. Det vet jag att många av oss vill se. Den 27 augusti gick ordföranden för Lärarförbundet, Lärarnas Riksförbund och LO tillsammans ut i en debattartikel i Dagens Samhälle, där de krävde ”kompensatorisk undervisning”, ”kompensatorisk finansiering och resursfördelning” samt ”kompensatorisk platsfördelning”.

Deras inlägg är intressant för att det åter försöker lyfta den viktiga likvärdighets- och demokratiaspekten av skolans uppdrag. Mycket av den senaste tidens mediebevakning har handlat om lärarbristen, vad den får för konsekvenser och frågor om lärarlegitimationens vara eller icke vara. Det är förståeligt, lärarbristen är ett stort problem. Och naturligtvis har det med varandra att göra – med en skriande lärarbrist är det svårt att tala om en likvärdig skola för alla.

 

Jag skulle dock vilja knyta frågan om skolans kompensatoriska uppdrag till ett annat ämne som debatterats under våren och sommaren – den om det kommunala vetot. Det handlar alltså om huruvida kommuner ska ha rätt att säga nej till nyetableringar av friskolor. I dag är det Skolinspektionen som fattar beslut, synpunkter från kommunerna tas emot men är inte avgörande.

Den 1 april i år beslöt regeringen att vidga uppdraget för den redan tillsatta Skolkostnadsutredningen. Utredaren Nicholas Prigorowsky ska titta på ”hur kommuner kan ges ett avgörande in-flytande över nyetableringar av skolor som är avsedda att drivas med vinst-syfte”. Resultatet ska redovisas i mars nästa år.

Beslutet fick kritik av både företrädare för allianspartierna och exempelvis Svenskt Närlingsliv och Friskolornas riksförbund. De menar att frågan är djupt ideologiskt laddad och det stämmer ju – från båda håll. I grunden handlar det om det fria skolvalet, synen på vinster i välfärden och vem som ska ha makt att bestämma vem som får starta en skola i en viss kommun.

 

I slutet av augusti aktualiserades frågan på nytt. Då publicerade Dagens Samhälle en intressant granskning av vad som skulle hänt om kommunernas yttranden hade varit avgörande. Mellan 2012 och 2014 tog Skolinspektionen ställning till 480 ansökningar. Av dem fick 148 skolor godkänt (och då räknas både förskolor, grundskolor, gymnasier och särskolor). Av de 148 hade 50 inte fått öppna om det varit upp till respektive kommun att fatta beslut.

Enligt Dagens Samhälle är risken för överetablering ett av de vanligaste skälen till att kommunerna säger nej. Andra är att friskolorna inte bidrar med något nytt i skolutbudet, att de driver upp kommunens kostnader eller att de skulle kunna leda till nedläggning av kommunala skolor. Några pekar också på att friskolornas tilltänkta lokaler är undermåliga. Utifrån verkar ju allt det här som rimliga argument emot en nyetablering, förutsatt att de stämmer.

 

De som inte vill se ett kommunalt veto pekar bland annat på att antalet valmöjligheter skulle minska för eleverna – och att graden av valfrihet skulle variera mellan olika kommuner. På så vis minskar likvärdigheten i svensk skola, argumenterar exempelvis Ulla Hamilton, vd för Friskolornas riksförbund. Så är det förstås redan i dag, vissa kommuner är mer attraktiva att starta friskolor i än andra, men effekten kan onekligen bli starkare med kommunal vetorätt.

Ulla Hamilton varnar också för att Skolinspektionens objektiva tillståndsprövning ersätts med kommunalt godtycke: ”I stället för en saklig prövning vill nu regeringen låta lokala relationer få större betydelse och lägga makten i händerna på kommunpolitiker som ’ogillar vinster’, skriver hon den 7 april i år.

Ja, det stämmer att vi lägger makt i händerna på folkvalda politiker, det är liksom en av hörnstenarna i demokratin. Man kan ju, ur ett annat perspektiv, tycka att det är märkligt att de inte har beslutsrätt om skolan som är deras yttersta ansvar.

Jag håller dock med Ulla Hamilton och andra som anser att Skolinspektionen har en viktig funktion att fylla som tillståndsprövande myndighet. Det visar inte minst det faktum att 332 av 480 ansökningar avslogs av inspektionen. Kanske vore det bra om en skola eller förskola även i fortsättningen måste klara de statliga kraven, innan den kan bli godkänd från kommunens sida.

 

För jag anser att det vore bra med kommunal vetorätt. Det är som sagt inte så att skolor startas där behovet är som störst, utan generellt handlar det om var det finns förutsättningar att nå lönsamhet.

Samtidigt är det som bekant kommunens skolpeng som betalar utbildningen. Det gör det befogat att kommunen kan neka en skola tillstånd om det finns risk för överetablering eller av något annat rimligt skäl. Ett sådant kan vara om den kommunala skolan får svårt att klara sig om en privat konkurrent ”plockar russinen ur kakan och siktar in sig på eleverna med bäst för-utsättningar”, som Malmös socialdemokratiska kommunalråd Anders Rubin uttrycker det i Dagens Samhälle nummer 27/2015. Han menar att följden av friskolornas etablering i Malmö har lett till en kraftigt ökad segregation och det skulle kommunen kunna motverka med en vetorätt.

 

Anders Rubins beskrivning av läget i Malmö stämmer med resultaten i en rapport från IFAU som kom i våras, som visade att det fria skolvalet totalt sett bidragit till ökad skolsegregation.

I den ovan citerade artikeln förklarar även borgerliga skolpolitiker i Uppsala och Helsingborg, att de skulle vilja säga nej till nya gymnasieskolor som riskerar att bidra till en överetablering.

Min slutsats blir att om skolan som samhällsinstitution ska ha en chans att klara sitt uppdrag att ge en god utbildning till alla elever, då måste kommunerna ha möjlighet att styra över hur resurserna fördelas. Kanske behövs det mer än så – lagändringar, statlig styrning eller andra ännu mer långt-gående satsningar än dem vi hittills sett. Men någon typ av uppstyrning av världens friaste skolmarknad, det är en nödvändighet.

ur Lärarförbundets Magasin