Läs senare

Dyr satsning på forskarskolor gav mager utdelning

Bara hälften av lärarna som har gått forskarskolan vill tillbaka och arbeta i skolan. Det konstaterar Högskolverket i en utvärdering av regeringens miljonsatsning på forskarskolor.

21 Nov 2012

Förhoppningen skulle i korthet kunna beskrivas så här: Om det bara finns forskarutbildade lärare kommer saker och ting att lösa sig. Då kommer skolan och förskolan att vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, precis som den nya skollagen kräver. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta utgångspunkten för regeringens satsning på forskarskolor för lärare som inleddes 2007. Satsningen ger lärare möjlighet att läsa en licentiatexamen, alltså en tvåårig forskarutbildning, med bibehållen lön samtidigt som de också jobbar deltid. När de sedan är klara med sin forskarutbildning ska deras kompetens spridas i verksamheterna. Eller det var åtminstone tanken.Bild: Lene Due Jensen

I ett första steg avsatte regeringen 250 miljoner kronor åren 2008–2009 för att forskarutbilda cirka 160 lärare. Den här första etappen fick Högskoleverket sedan i uppdrag att utvärdera och när rapporten Utvärdering av forskarskolor för lärare kom i början av sommaren var kritiken inte nådig.

För även om de som deltog var positiva till satsningen, konstaterar Högskoleverket till exempel att bara hälften av de forskarutbildade lärarna som svarade på enkäten kunde tänka sig att jobba kvar i skolan. De personer som man hoppades skulle återvända för att förändra förhållningssätt och arbetet i skolan såg sin framtid inom akademin i stället. Inte någon framgångssaga för reformen som man hade satt sådan tilltro till.

Thomas Furusten på Högskoleverket var en av de som genomförde enkäterna och skrev rapporten.

– Satsningen har inneburit att individer tar ett karriärkliv från skolan och det var inte det som var meningen.

Men kritiken mot satsningen går djupare än så. Högskoleverket ifrågasätter till exempel satsningens dimensionering. Under 2008 och 2009 deltog 61 kommuner av 290. Även om samtliga forskarutbildade lärare skulle ha gått tillbaka till sina skolor – vilket genomslag hade man egentligen kunnat räkna med? Och hur ska man ens kunna utvärdera om satsningen leder till ökad måluppfyllelse vilket var ett av regeringens mål? Satsningen framställs som dyr med tanke på vad man får ut.

– Det blir en droppe i havet och det är tveksamt vad satsningen får för effekt, säger Thomas Furusten.

I rapporten riktas också allvarlig kritik mot huvudmännen, eftersom dei många fall varken tycks ha tänkt igenom vad de vill ha ut av satsningen eller hur de ska ta vara på de forskarutbildade lärarnas kompetens när de är klara. Hela kedjan brister.

– Det har saknats en dialog mellan huvudmännen och forskarskolorna om hur behoven ser ut i skolorna. Forskarskolorna har bestämt innehållet och sedan har lärarna fått söka, säger Thomas Furusten.

Om huvudmännen hade varit mer aktiva i att beskriva vilken typ av kunskap de behöver kanske de också hade lyckats bättre med nästa led, nämligen att ta emot de forskarutbildade lärarna. Den beredskapen har inte funnits, enligt Thomas Furusten.

En annan reflektion han gör handlar om vilka lärare som deltar. I enkäten framkom att allra flest lärare från gymnasiet forskarutbildade sig, samt något fler män än kvinnor. Om forskarutbildning är ett sätt att höja lärares status finns det fog att fundera ett slag över hur man rekryterar dem som är med, anser han. Framöver kan de forskarutbildade lärarna förmodligen få de tjänster och det lönepåslag som karriärreformen innebär, det vill säga den reform som regeringen presenterade i höstas och som går ut på att skolor ska kunna anställa lektorer och förstelärare.

– Det är naturligtvis viktigt att få med bägge könen i en kompetenssatsning som denna. Och eftersom läraryrket är kvinnodominerat borde det vara en högre andel kvinnor bland deltagarna i forskarskolor för lärare.

Vilken repsons har då rapporten fått? Anna Neuman är sakkunnig på utbildningsdepartementet. Forskarutbildningen ska vara en satsning för lärare som vill arbeta kvar i skolan, inte ett sätt att ta ett karriärkliv bort, understryker hon. Lösningen enligt henne är att regeringen avsätter mindre pengar till satsningen – staten som tidigare har bidragit till lärares lönekostnader ska nu endast stå för utbildningskostnaden, medan huvudmännen själva får stå för lärarnas löner. Det ger huvudmännen ett större incitament att ta vara på lärarnas kompetens, resonerar hon.

Vad anser hon då om kritiken mot att så få kommuner och lärare deltar?

– Det är klart att det behövs fler forskarutbildade lärare i skolväsendet över huvud taget, men det är inget skäl att låta bli att satsa.

Är det alls rimligt att satsa på något som beskrivs som en karriärutveckling för individer? Ja, det tycker hon. De justeringar som införs kommer att göra skillnad, tror hon.

Att många lärare hade svårt att bli klara i tid med sina forskarstudier, löser man genom att ändra studietakten,
säger Anna Neuman. I stället för att forska 80 procent och arbeta 20, kommer lärarna att forska 50 procent och arbeta 50 procent. Det kommer med andra ord ta längre tid för dem att bli klara med utbildningen.

När det gäller könsfördelningen bland de deltagande lärarna säger hon att det rimliga vore om forskarskolorna speglade hur det ser ut i skolan. Men det är ingen fråga för staten.

– Det är ett ansvar som huvudmännen måste ta som arbetsgivare när de erbjuder kompetensutveckling.

Att fler lärare på gymnasiet forskarutbildar sig än lärare i grundskola och förskola, tycker hon är bra.

– Det är mer relevant att ha forskarutbildade lärare i högre årskurser därför då tränger man djupare in i ämneskunskaperna på ett annat sätt. Men det är inte något staten styr över.

Att kommuner betalar för att lärare forskarutbildar sig är egentligen inget nytt, det fanns redan flera sådana initiativ före regeringens satsningar på forskarskolor. Lärarförbundet och skl kartlade kommundoktoranderna och frågade dem om deras villkor och möjligheter, och redovisade resultatet i rapporten Forskarutbildade lärare – en väg till skolutveckling 2010. Redan då kritiserades huvudmännens insatser: De var dåligt förberedda och få skapade roller där de forskarutbildades kompetens kom till nytta. Om kritiken funnits förr, varför har så lite skett?

Den frågan har Bodil Båvner på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) inte något riktigt svar på. Hon konstaterar, precis som Thomas Furusten, att kommunernas satsning måste bli mer genomtänkt från början till slut, och hoppas att man ska kunna dra lärdom av rapporten.

– Det är viktigt med en dialog där man lyssnar på varandra, utan att man behöver slå fast vem som börjar. Det kan vara en enskild lärare med superbra idéer, en rektor eller någon på kommunen som tar första steget.

Politikerna måste efterfråga forskningsanknytning och beprövad erfarenhet för att dialogen ska komma till stånd, anser hon. Och i skolor och kommuner behövs en förståelse för vad det är man kan få ut. En lärare som lär sig att forska kan till exempel stötta kollegor i att ta till sig ett vetenskapligt förhållningssätt. Överlag behöver man bli bättre på att utgå från forskning och beprövad erfarenhet när man initierar något nytt arbete eller projekt i skolan, anser hon. Sedan bör man också ha en tanke från start kring hur man kan följa upp och utvärdera sitt arbete, något hon kallar för följeforskning.

För att ge ett exempel nämner Bodil Båvner bedömning, en fråga hon vet att man arbetar med i många kommuner. Här skulle forskarutbildade lärare kunna bli en resurs.

– Man kan ta ett samlat grepp på frågan och låta en lärare forskarutbilda sig. Läraren kan fördjupa sig i den vetenskapliga diskursen, och kanske ta fram underlag på hur bedömningen ser ut på skolorna i kommunen och analysera det.

Trots Högskoleverkets kritik mot satsningen tycker Bodil Båvner att forskarskolorna är en bra struktur. Att lärare arbetar och forskar parallellt borde innebära att läraren kan tillföra verksamheten saker redan under utbildningen, funderar hon. Man måste kunna se långsiktigt på satsningen.

Men hur ska man få lärarna att vilja stanna kvar i skolan när de är klara med forskarutbildningen? Bodil Båvner tror att det krävs en större ömsesidighet mellan läraren, huvudmannen och lärosätet för att satsningen ska bli den positiva förstärkning som alla efterfrågar. Ömsesidigheten gäller både vad som ska studeras, vem som ska gå utbildningen, hur man lägger upp lärarens arbetsuppgifter, hur forskningsresultaten ska spridas under utbildningen och efter, hur man genomför datainsamlingen och så vidare. Om data samlas in från flera skolor får projektet större spridning, till exempel. På sikt kan ömsesidigheten få lärarna att stanna kvar.

– Jag tror att om läraren tydligare ser sin utbildning som en del i skolans och kommunens skolutveckling gör det att man vill fortsätta att arbeta med både undervisningen och forskningen.

Vad är en forskarskola?

Det finns ingen entydig definition av vad en forskarskola är, men ofta skapas de för att råda bot på något problem, till exempel att forskningen ska svara bättre mot arbetsmarknadens krav. Man kan känna igen en forskarskola på att den ofta består av en värdhögskola samt flera partnerhögskolor, att flera licentiander eller doktorander antas vid samma tidpunkt samt att den har en gemensam profil eller viss inriktning. Det finns en kursplan för dem som går forskarutbildningen och de erbjuds ofta mer handledning än andra som går en forskarutbildning. Källa: Högskoleverket

Vad har gällt för lärare?

Lärare i skola och förskola har erbjudits möjligheten att med bibehållen lön läsa en licentiatexamen på 80 procent, samtidigt som de också har arbetat 20 procent. En licentiatexamen är en forskarutbildning som är hälften så lång som en doktorsexamen. Sedan 2008 har det startats sammanlagt 26 lic-forskarskolor för lärare.

ur Lärarförbundets Magasin